att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 apr. 2021

Viktor Rydberg och nazismen

När jag sträcker mig efter mina böcker av Esaias Tegnér, Verner von Heidenstam eller Viktor Rydberg måste jag först blåsa bort ett tjockt lager damm. Med andra ord: jag läser dem för sällan, och av allt att döma är jag inte ensam om att den sista tiden ha försummat dessa författare som för några generationer sedan var flitigt lästa och omdebatterade.

 

Borde vi därmed inte vara glada att de äntligen fått sina läsare? Kanske. Synd bara att det är nazisterna i NMR som läser dem. Ofta anses den gamla svenska litteraturen vara både svårläst och otidsenlig. Men om medlemmarna i NMR, med sin låga utbildningsnivå, kan uppskatta dessa 1800-talstexter finns det hopp att de ska kunna nå ut till fler läsare.

 

Men det är utopiskt att inbilla sig ett djupare intresse för Viktor Rydbergs humanistiskt präglade litteratur hos nazister, där konsten i stället ges instrumentella särdrag. Dess uppgift blir att stärka banden till det fosterländska, medan genuin konst strävar mot ambivalens och ironi.


Så också Viktor Rydbergs litteratur, som är mångsidig och motstridig. Det är både tondövt och osmakligt av NMR att utnyttja hans dikter i sin våldspropaganda, även om det är svårt att kritisera domen som ger dem rättigheten att citera dem så länge de inte förvanskas. En förlust för den goda smaken kan vara en vinst för tryckfriheten.

 

Är det något varken författare eller människor i allmänhet mår bra av, så är det etiketter. Det vore olyckligt om Rydberg på grund av NMR:s tilltag blir ihågkommen av denna anledning, och inte för att han skrivit en av 1800-talets starkaste dikter om solidaritet och medkänsla.

 

”Tomten”? Nä, jag menar ”Den nya grottesången” så klart, där han i starkt indignerade rader visar djup inlevelse med de samhällets utsatta som sätts i nöd av kapitalismen. Det är med Lars Forssells ord ”vår poesis enda protestdikt värd namnet”, och den förtjänar att plockas fram och citeras var gång vi upprörs över orättvisor.

 

Min förhoppning är därför att uppmärksamheten kan gynna de bortglömda författarna som NMR valt ut. Man kan reagera med bestörtning, men också med nyfikenhet. Det blir ett incitament för att med egna ögon se vad de har fått om bakfoten, och i så fall har de faktiskt åstadkommit mer för att skapa läsintresse än Svenska Akademien har gjort. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/4 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar