att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

2 apr. 2021

Allrakäraste otyg, Maria Margareta Österholm, Dockhaveri

Fåglar och vatten och en symaskin. Det är ingredienserna i Maria Margareta Österholms roman Allrakäraste otyg. Samt en syster som Josefina (”Josefula”) syr åt sig själv, iakttagen av Petronella och en skvadron dockor. Blixtsnabbt skapas denna moderna Frankensteins monster med hjälp av nål, tråd och åska: ”Snart får du puls och slag syster, en mjuk tunga. Snart kommer blixt och dunder, det har jag hört och jag skyndar. Strax blir du otyg, allrakäraste.”

 

Det är en sockersöt saga försedd med huggtänder. Österholm har tidigare skrivit gurlesk-avhandlingen Ett flicklaboratorium i valda bitar. Förvisso tillämpar hon här ett program som känns igen från några av de författare hon behandlade där, fast i ärlighetens namn är det mer frågan om ett skrivande som tillvaratar de egna visionerna, och skapar en egen värld. Den här boken är tillägnad Aylin Bloch Boynukisa, och det finns en hel del av den kombination av charm och våld som hon demonstrerade i sina genialiska böcker.  

 


Det vilda ska man passa sig för. Här river Österholm itu allt idylliskt som byggs upp, som när trygghetsskapande ”Sjörapporten” ersätts av ”Skörraporten”, som åker runt och samlar på skröplighet och svaghet. I den här världen tillåts skörheten finnas. Det finns en dos Tim Burton, en dos Angela Carter, men som sagt: det är lönlöst att söka efter affiniteter och paralleller, när skrivandet närs av så mycket originalitet.  

 

Det gurleska är en strategi. Tesdriven litteratur kan bli statisk och för styrd av sin form, men Österholm parerar den fällan elegant, när hon pendlar mellan desperation och uppsluppenhet, mellan förtvivlan och eufori. Under textytan bultar ett enda stort bejakande, likt Sylvia Plaths inbitna ramsa i The Bell Jar: ”I am, I am, I am.” Österholms text uttrycker en liknande fixering.

 

Den här korta romanen handlar om frigörelse, om att växa upp, om blivandet. I någon mån är all litteratur en skapelseberättelse, och det är mötet mellan det ljuva och det monstruösa som iscensätts här när systern sys ihop. Flykttemat finns hos fåglarna, hos Petronella som ibland förvandlas till fågel, där det konkreta byter plats med det abstrakta, i surrealistiska syner som pekar ut nya sanningar om det kroppsliga, om gränser:

 

Kropparna är sköra. Tänk om handen skulle hårdna till klo? Hittills har det inte hänt. Jag känner min kropp nu. Jag bestämmer själv över förvandlingen. Nästan alltid. Ibland kan jag känna hur fågeln spänner därinne, se hur blodet går i vågor under huden. En gång sprängde vingarna en blus. En fåtölj blev så illa riven i förvandlingen att det inte fanns annan råd än att slänga ut den genom fönstret.  

 

Förvrängningar och förskjutningar förekommer, och ger texten en trasig patina. Det är en inkluderande estetik, som lever upp i generositet och visar att också det med skavanker hör hemma i den här världen. Och det är ett budskap som blir allt viktigare, i takt med att vi putsar fram en allt mer fläckfri yta att visa upp, till exempel på de sociala medierna. Här behöver det fula inte gå under i skam, utan tillåts samexistera i den vingklippta impressionism som Österholm skriver fram.

 

Hon har skrivit en brusten lovsång till det söndriga och otillräckliga. En skev saga där det ohämmade bildspråket utrustar världen med ett förhäxat skimmer. Det är lojalt förbundet med romantikens närhet till det högspända, men också i sin intensiva samvaro med naturen, som tar sig friheter och börjar agera mot det mänskliga, i stället för tvärtom. I sitt utforskande av vad som utgör ett medvetande och vad ett medvetande både är och gör uppehåller romanen sig vid en liknande tematik som Kazuo Ishiguros senaste roman Klara och solen.   

 

Det är en upprorisk text, lycklig i sitt motstånd mot det konforma och normativa. En genuint queer-feministisk text där det fantasifulla och det reella glider in i varandra och bildar en ny sorts enhet. Det är vackert på ett tämligen okonventionellt sätt: befriande, jublande, och tolererande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar