att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 apr. 2021

Luster, Raven Leilani, Picador

Visst låter det här klyschigt? Edie, 20 nånting, har ett dödfött jobb på förlag, missköter sig med att porrsurfa och har snart legat med alla på kontoret. Hon börjar dejta en drygt 20 år äldre gift man, och när hans hustru får nys om detta blir Edie inbjuden att bo i familjens hus, som också inkluderar en 12-årig adoptivdotter. Oklart varför: kanske för att ingen annan klarar av att ta hand om dotterns hår (Edie är, liksom dottern, svart, medan det gifta paret är kritvita). 

 

Ja, men vilket suveränt handlag Raven Leiliani har med detta uttjatade material! Hennes debutroman Luster, som utkom i USA i höstas, är förbluffande bra. Framför allt i det oborstade porträttet av Edie, en oförglömlig litterär karaktär, men också i den stilistiska spänsten. Kort sagt: Leilani skriver med ena näven knuten, med den andra hållande ett rakblad som hon skär fram sina meningar med, vassa och potentiellt livsfarliga.

 


Porträttet av Edie: hon är en sjavig New York-tjej som helst vill jobba som konstnär, men hankar sig fram på lågavlönade jobb, har snygga bröst och vet varför män tappar intresset när hon pratar. Hon delar ett kyffe med en vän som knappt syns till, men när hon får sparken från jobbet (hon ersätts av en mer docil svart kvinna) tappar hon också lägenheten. Så kommer erbjudandet att bo hemma hos Eric, mannen hon börjat träffa för sexuella möten. Kruxet: han är borta på lång affärsresa, så i stället får hon bonda med hustrun, Rebecca, vars yrke är att, hm, borra i kadaver (döda kroppar). Om det går bra att bonda för dem? Så där, kan man väl säga. Arrangemanget liknar Atwoods i The Handmaid’s Tale, men Leilani är skicklig på att manövrera fram ett helt eget narrativ åt sin livegna protagonist.  

 

Och Edie är så charmigt ocharmig, så på snedden skildrad och gör alltså ett intryck som sitter varaktigt som en tatuering. (Handen på hjärtat: är inte de flesta karaktärer i romaner du läser mer att likna vid gnuggisar?) Hon är obekväm, besvärlig, alltså så som de flesta människor är eller som de vill vara men inte vågar, men som sällan får ta plats i litteraturen. En svensk jämförelse kunde vara Tone Schunnessons något äldre Baby i Dagarna, dagarna, dagarna.

 

Leilani åstadkommer en ny form av diskbänksrealism. Det är gott om möss och kackerlackor i skildringen av Edies första hem. Det gråa och smutsiga kontrasteras av den lyster som poleras fram i Leilanis språk, som måste kallas poetiskt. Det bygger på långa meningar som vidgas och expanderas nästan organiskt, och skapar en helt ny dynamisk struktur, en passionerad struktur. Till det livfulla intrycket hör förstås också det faktum att hennes intrig tar så oväntade vändningar. Grundförutsättningarna må vara efter klichéernas handboks stadga 1.A., men hon vänder alla premisser upp och ned.

 

Tre saker dominerar mina lösryckta anteckningar medan jag läser Leilainis roman: sex, coolhet, humor. Det handlar om pengar, prestige och makt, och även om jag är medveten om att majoriteten tycker sådant är sexigt är jag benägen att inte hålla med: ändå lyckas Leilani göra sin skildring om klassfrågor så oerhört sexig, rolig – och cool. Jag noterar ordet ”coolt” på nästan varje uppslag.

 

Så hur ska en sådan stil exemplifieras? Kanske med några typiska stilprov:

 

Från det poetiska,

 

there are gray, anonymous hours like this. Hours when I am desperate, when I am ravenous, when I know how a star becomes a void.

 

till det dråpliga, när Edie träffar Eric,

 

He may be the only man in recent history to make me come, but he is not even on Twitter.

 

till det våldsamma,

 

If I’m honest, all my relationships have been like this, parsing the intent of the jaws that lock around my head. Like, is he kidding, or is he hungry? In other words, all of it, even the love, is violence.

 

till det otäcka, när hon skär sig själv när hon får sparken,

 

Directly after the act comes a clarity so sharp it feels enhanced, the room ballooning such that his shout reaches me belatedly as I squeeze my hand into a fist and watch the blood well between my fingers. And even then, I feel nothing. But when I look at the carpet, the spot there is excellent, is proof, spreading into the shape of a smile.

 

Leilani skriver lidelsefullt om normer och avvikelser, privilegier och osynliggörande, och allt syns både som en tillgång och nackdel, men allra mest om underläge, undantag, och motstånd, om det nödvändiga i att trots usla omständigheter behålla sin integritet. Genom romanens förlopp, nedtecknat i åtta prydligt förtätade kapitel som vart och ett bidrar till att fördjupa och nyanserar Edies bakgrund och nuvarande predikament, avtäcks olika lager av hennes personlighet, och nya aspekter av hennes situation framträder. Det är en historia om drogmissbruk och frånvarande pappor, en kedja av överträdelser och försummelser. 

 

Skickligt skildras (polis)trakasserierna, våldet och obehaget, hur nära allt detta finns under ytan hos karaktärerna, och hur spräcklig den ytan är. Leilani har sinne för både det pikanta och det makabra. I sin gestaltning av bristen på genuin kontakt mellan människor påminner det en smula om hur Bret Easton Ellis – vitast av författare – skrev i sina bästa böcker, som Less Than Zero och American Psycho (mina exemplar råkar händelsevis vara utgivna av samma förlag, Picador, som ger ut Luster). De delar en medfödd coolhet som helt saknar drag av att vara tillkämpad, och även Leilani har gott öra för att ge sin roman ett soundtrack, med inslag av Mazzy Star, Portishead och King Crimson. Och lite japansk ska.

 

Samt disco. För Edie och Eric känner igen samma discolåt från 70-talet i början av romanen, han genom originalet och hon genom att den samplats flera årtionden senare: så kan åldersskillnad gestaltas. När han försöker spela en låt från 80-talet konstaterar Edie krasst att det verkar vara sant det många säger, att man måste ha varit vid liv under 80-talet för att kunna uppskatta musiken därifrån. Och när Edie ska spela musik i bilen inför den samlade familjen efter att Eric varit med om något penibelt väljer hon kaxigt nog Phil Collins skilsmässolåt ”In The Air Tonight”.

 

Däribland lyssnas en hel del på ABBA, som bara är en av kuriöst många referenser till Sverige, såsom Ikea, svensk dödsmetall, att man kör både Volvo och Saab, två svenskar tar plats i kollektivtrafiken, samt att en konstnär åker till Sverige för att sjunga opera och skapa en karriär med erotiska målningar.

 

Förloppet följer inga givna mallar. Med andra ord liknar det verkligheten. Varför ser verkligheten då ut så här? Jo, vi väljer att följa en intuition som är äldre än vår erfarenhet och vårt inlärda rationella tänkande. Förnuftet är starkt, men instinkten är starkare.

 

Luster är en roman som har så oändligt mycket att säga om vår tid just nu, och det är en sällsynt fröjd att läsa den. Men missta dig inte: den är full av mörka leenden, forcerade skratt, latent våld, implicita och explicita hot och sinistra böjelser. Raven Leilani skriver så snyggt att man lätt glömmer det där rakbladet hon har i sin ena handflata, och hur hon ger sin förutsägbara story så många twister att man blir smått vimmelkantig. Ständigt introduceras nya spelregler med allt högre insatser, i denna helt förbluffande roman.  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar