att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 apr. 2021

Förteckning över några förluster, Judith Schalansky, översättning Linda Östergaard, Pequod Press

Hur är det att förlora saker? Den amerikanska poeten Elizabeth Bishop visste något om hur det var att förlora saker: ett hemland, en älskad kvinna, ett tryggt liv. I villanella-dikten ”One Art” leker hon med vår uppfattning om det som försvinner:

 

                          The art of losing isn’t hard to master;

                          so many things seem filled with the intent

                          to be lost that their loss is no disaster.

 

Någon annan som rådbråkat sig själv och omvärlden kring detta tema är tyska konsthistorikern Judith Schalansky. I sin bok Förteckning över några förluster skildrar hon i tolv pedagogiskt uppställda kapitel olika typer av saker (och människor) som försvunnit. Enhörningen. Sapfos dikter. En byggnad här, en film av F. W. Murnau där, och en målning av Caspar David Friedrich. Och så vidare. Om det här låter vanvördigt eller raljant är det inte alls meningen. Släng in en kolerisk arkitekt så blir det lagom tempererat.


 

Hur ofta hör vi inte lovsånger till romaner som ”utmanar” eller ”förnyar” den stelnade form som vi lärt oss kalla romanen? Bara för att upptäcka att det i stort sett är samma gamla vanliga teknik som utnyttjats. Dock: nyligen tillkännagavs långlistan för det internationella Man Booker-priset, och på listan finns ett knippe böcker som i vissa fall bara tveksamt kan kallas romaner. Däribland Andrzej Tichýs Eländet, Maria Stepanovas Minnen av minnet, Olga Ravns De ansatte. Samt Judith Schalanskys Förteckning över några förluster. Fyra formidabla formsprängande experiment.

 

Roman eller essä? Spelar det någon roll? Vad Schalansky gör är att ikläda sig notariens roll, som nitiskt för protokoll över olika försvinnanden. Fast nä: mer liknar det en undersökning som kunde ha utförts av Borges, om än inte drabbad av hans notoriska tvångstanke att skylta med sin ödmjukhet. Och det säger jag inte för att diskreditera Schalansky. Hon skriver med gott självförtroende, och det är gott så.

 

Förlusten är ju intimt förbunden med upptäckten. I flera av kapitlen närmar hon sig fascinationen för ruinen och fragmentet, som romantikens författare såg till att frigöra i all dess potential. Denna höga värdering av det som gått förlorat – ofta på bekostnad av det som bevarats – är vad Schalansky intresserar sig för.

 

Detta intresse för det som är borta hör också ihop med vår dödsmedvetenhet. Det blir ett sätt att hantera dödsångesten. Fascinerande nog talar vi inte om ”glömskekonst”, bara om minneskonst, och vi kanske borde lära oss betona ordets andra led skarpare. För det är, menar Schalansky, frågan om en estetik. Att minnas är att skapa. För oss människor är det inte heller framtiden som vi siktar in oss på, utan det förflutna, som blir ett ”möjlighetsrum”.

 

Det börjar, i Schalanskys fall med en ö. Sedan fortsätter det med mytologier och sanningar tätt hopflätade. Med sällsynt inlevelse ser hon till att levandegöra det förflutna stoffet och illustrera Faulkners gamla idé om det förflutna som vare sig dött eller ens förflutet. Till varje kapitel hör en svart sida, som om man synar den noga (som man gör) visar ett mörkt mönster, en ledtråd till innehållet, knappt synlig men just därför så suggestiv. När hon skriver om Murnaus stumfilm Den blå pojken, som endast finns bevarad i korta fragment, blir det en berättelse om en förkyld Greta Garbos ensamma vandringar på Manhattan efter att hon dragit sig tillbaka från filmen: ”Gudinna, jo pyttsan. Ett uppsminkat arsle, det var vad hon hade varit i alla år.”

 

Det är både noggrant och lekfullt skrivet. I varje del blir det behandlade objektet representant för något större, och fantasin sätter som bekant inga gränser. En utrotad tiger blir symbol för det vilda, och människans oförmåga att helt göra sig kvitt denna närhet till ett ursprung som var mindre civiliserat. Vi längtar, kanske inte som Dracula gör när han kommenterar vargarna utanför sitt slott (”Listen to them … the creatures of the night … what sweet music they make …”) utan mer i paritet med Clarice Lispectors ord om den hemliga nostalgin i att inte ha fötts som tiger.   

 

Kapitlet om enhörningen sysslar delvis om det japanska monstret Baku, som livnär sig på människors mardrömmar. Schalansky undrar i förbifarten om hennes egna skulle duga, i likhet med Marlows funderingar på båten längs Kongofloden i Mörkrets hjärta, om kannibalerna bland besättningen skulle finna hans kropp tillräckligt aptitlig. Höjden av narcissism? Ja, men så här tänker vi väl lite till mans: fråga närmsta homofob, som alltid inbillar sig att bli påsatt i duschen.

 

Det finns något ytterst poetiskt i Schalanskys metod, som kan tyckas godtycklig, men som ändå vaskar fram det intressantaste ur exemplen. Kraften hos det en gång sedda ska man inte ta för lätt på, och det är ju också något som aktiverats i vår tid, med engelskans fina glosa om saker man inte kan ”unsee”, vad det nu blir på svenska. Michel Gondrys film Eternal Sunshine of the Spotless Mind berör också detta, komplikationerna kring minnen när man försöker göra sig av med dem.

 

Är det här en lärorik bok? Jag tvekar. Det är mer fyndigt än kvickt, och det finns något pedantiskt över Schalanskys metod, där till exempel varje kapitel är exakt sexton sidor långt. Här finns både distans och självironi i lagom doser, och jag vacklar mellan om det är optimistiskt eller pessimistiskt, eller om det är – som det brukar heta inom politiken – fråga om ”en tredje väg”. I kapitlet om Sapfo är hon nästan medvetet parodisk med otaliga inskott av ”möjligen” och ”eller”, för att illustrera hur lite vi vet om både poetens biografi och de fragment som är bevarade. Bara 7% av hennes dikter har vi tillgång till. Av en händelse finns det undersökningar som visar att 7% av kvinnorna i världen är lesbiska.

 

Schalanskys bok är tätt packad, och är diger på innebörd. Ibland torr rapportskrivning, ibland upplivad reseskildring, nästan alltid med fokus på kuriosa och det medryckande. Det enda jag med fullständig visshet kan slå fast när jag läst den är att jag kommer att göra allt för att den inte ska försvinna från mitt bokbestånd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar