att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

7 apr. 2021

falk, Martina Moliis-Mellberg, Schildts & Söderströms

Vissa böcker gör ett större avtryck än andra. Martina Moliis-Mellbergs debut A var en sådan. Den utkom i Finland 2015, och tvår år senare på Modernista, och jag minns den som en oerhört ambitiös men samtidigt lättsamt skriven utforskning, stilsäker och elegant och med ett idéinnehåll som aldrig spretade utan hölls ihop av den medvetna formen.

 

Lika formmedveten är den nya boken falk, som nu utkommer på finska förlaget Schildts & Söderströms. Den är sparsmakat formgiven i ett mindre format, och det slår mig att så borde poesi oftare se ut. Eftersom man gärna läser poesi på bussar och tåg är det en fördel när man kan trycka ned boken i en jackficka. Men också när innehållet är så diminutivt. Den här boken består av 52 korta dikter som till det yttre liknar icke-stavelseräknande haikus, med en som bryter av och bara består av en enskild rad. Givetvis.

 


I stället är falk en bok som illustrerar det magiska tänkandet. Det är en bok om att skapa – men också om att skapas. Att danas. Det är på flera plan suggestivt, alltså tankeväckande och med ett innehåll som manar till medskapande, som begär att läsaren ska ansluta. Jag kan inte sluta tänka på Magnus William-Olssons fina ord i sin krönika i antologin Poesiåret 2020, apropå poesins interaktion med människor, att den inte bara ska nå ut utan också nå in. Martina Moliis-Mellberg skriver:

 

                      sömnen gömd i en labyrint

                      all längtan finns inuti

                      ett smycke att bära under tungan

 

Det är både enkelt och fint och sant, men skönheten och enkelheten har en förmåga att se annorlunda ut beroende på vem som behandlar den. Och här behandlas dessa instanser respektfullt och nonchalant på samma gång.

 

Dikterna liknar också riktiga fragment, alltså textstycken som ibland lämnas i ofullständigt skick. Då väcker de tanken och skickar ut den på nya uppdrag. Det finns ett berättande inslag i de här dikterna. Falken är en fågel som kan tämjas, och dikterna utspelar sig i mellanrummet mellan kontroll och upplösning. Kanske falken är en typisk bild för poesin, att den också kan tämjas, men det är inte dess naturliga tillstånd.

 

Det finns också åtskilliga referenser till ögat, med hänsyn till falkens skarpa blick. Liksom till flykten, flygandet, det uppåtstigande. Det är dikter som glömmer att de ängslades färden, och i stället vilar i den tidlösa tillit som skapar världen. I de här dikterna finns rymden närvarande, och den vertikala riktningen, blicken som söker sig uppåt mot ett starkare ljus. Och förvandlingen, den som är tillåten och möjlig i litteraturen, som en tänkbar utväg från alla restriktioner, mentala likväl som fysiska. Så kan litteraturen få oss att tappa fotfästet, få oss att lämna marken eller vanan eller vad det nu är.

 

Moliis-Mellberg har skrivit en skapelseberättelse, en poetik och en besvärjelse. Det slår mig. Är inte poesi alltid just det: skapelseberättelse, poetik, besvärjelse. Och bön. En bön riktad mot det tomma fungerar minst lika bra som en bön mot det innehållsdigra, eftersom det är stunden i sig som är det värdefulla. Är det fegt att be till Gud, eller är det tvärtom det yttersta modet i vårt samhälle, som försöker bortrationalisera allt som inte går att värdesätta i snöd vinning? Man kan stötta sig bara mot det som gör motstånd, och mycket går att säga om Gud, men hen gör motstånd så det räcker.

 

En vanlig läsanvisning för poesin lyder: läs mellan raderna. Ärligt talat har jag aldrig fattat den. Det ter sig som ett besynnerligt råd, och mer än lovligt utopiskt. Och just därför så relevant, kanske. Med det sagt är raderna i falk så betydelsebärande att de förtjänar mer uppmärksamhet än tomrumen: ”att stryka sorgen medhårs”, till exempel. Men Moliis-Mellbergs ärende är inte att snickra hållbara metaforer. Hon söker ett annat uttryck, mer otydligt och mer otillräckligt, kanske som en protest mot ett samhälle som bara vill ha mätbara prestationer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar