att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

28 apr. 2021

Hummerns sköld, Caroline Albertine Minor, översättning Johanne Lykke Holm, Wahlström & Widstrand

Caroline Albertine Minor har skrivit en roman som vågar knacka på dörren till livet efter detta. Hon gör det med genuint realistiska anspråk, och lyckas skriva en roman som säger epokgörande saker om familjerelationer. 

 

Ett barn frågar sin mamma om hon får låna en snusnäsduk, och mammans svar är den finaste kärleksförklaring jag har läst: ”Mitt svar var ett ja så långt som livet.” Det ska visa sig att svaret är längre än så, för mamman yttrar sig efter döden.

 


Detta står att läsa i danska Caroline Albertine Minors roman Hummerns sköld, som följer efter den kufiskt glimrande novellsamlingen Välsignelser, som nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris. Hon har minst sagt bevarat sinnet för det kufiska i denna udda roman.

 

På ett ytligt plan: en berättelse om tre syskon. Sidsel arbetar som konservator på Glyptoteket i Köpenhamn, och är ensamstående mamma. När hon får ett uppdrag att åka till London för att reparera en skadad byst blir hemlösa brodern Niels barnvakt åt dottern. I San Fransisco bor deras syster Ea. Hon försörjer sig på tatueringar och ett egentillverkat glidmedel. Nu har hon inlett en relation med en man och blivit bonusmamma åt hans dotter.

 

På ett djupare plan: en meditation över kärleken. Minor laborerar med olika berättarjag, oftast den allvetande som tar sig in i de olika karaktärernas medvetanden. Det sker ibland lekfullt, som när hon plötsligt återger en hunds utblick på tillvaron. Till en början stör jag mig en del på denna teknik, som tycks mig nonchalant och lite väl riktningslös.

 

Men det finns en poäng bakom detta. Hela förloppet utgår från det medium Ea träffar i San Fransisco, eller clairvoyant, som hon kallas. Ea tillkallar sin döda mamma, men sessionen avbryts då också pappan medföljer, för det är inget kärt återseende. Som kärna i romanen fungerar därför relationen mellan mamman och barnen, men i förlängd mening också hur barnen själva agerar i föräldrarollen, inte minst i hur Niels blir en extrapappa åt Sidsels dotter.

 

Minor arbetar med att utmana romangenrens förutsättningar, och har skrivit något som i hög grad liknar novellerna i debuten. Även den hade återkommande figurer och en gemensam tematik. Här blir också bifigurerna framträdande, och den clairvoyante Bee ges minst lika mycket utrymme som syskonen.

 

När jag läste novellerna funderade jag på om ”brutal realism” vore en adekvat beteckning. Det är något befriande med hur Minor vägrar skriva följsamt och insmickrande. Det är en berättarteknik som genererar en konfunderad läsart. Man får gnugga sig i ögonen en del för att hänga med i de här svängarna.

 

Men det är det värt. Minor återger verkligheten, men gör det med utrymme för det gåtfulla och mystiska som i vårt rationella samhälle blivit lämnat i sticket. Med sociologen Max Webers ord har världen blivit ”avförtrollad”, men Minor gör gränsen mellan liv och död öppen igen.

 

Flummigt? Tvärtom. Det här är hyperrealistiskt, och Minors berättelse myllrar som en rysk 1800-talsroman. Resultatet är en dunkelskön roman om kroppslig skörhet, om familjeband som är tätare än allt annat på jorden, och om en kärlek som läker alla sår. Om novellerna var glimrande är romanen inte mindre så.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/4 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar