att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

26 apr. 2021

Ni, de döda och försvunna, Ann-Marie Ljungberg, Korpen

Militärkuppen i Chile 11 september 1973. Pinochet tar makten med våld, och därmed avbryts Allendes reformvänliga politik och oberoende från utländskt inflytande. Om detta handlar Ann-Marie Ljungbergs nya roman, Ni, de döda och försvunna.

 

Det är kollektivets roman. Genom hela berättelsen lyder rösterna från ett större antal av de offer för de våldsdåd som följde. Nyligen läste jag Felix Bruzzones Mullvadarna, som handlar om de många försvunna efter den tre år senare genomförda kuppen mot Argentinas Perón. I Ljungbergs bok nämns 1 500 döda, 3 500 försvunna. Här tecknas deras livshistoria, innan döden expedierar dem.

 


Ljungbergs metod är lika försynt som den är effektiv, och kan erinra om hur Peter Englund strukturerade sitt storverk om första världskriget, genom att göra de enskilda rösterna till förmedlare av erfarenheter. Dessa erfarenheter görs både solitära och gemensamma, och vi följer allt både på hög statsmannanivå och lägre folklig nivå.

 

Denna kollektivroman vilar på stark dokumentär grund, och ambitionen och arbetsinsatsen kan inte ifrågasättas. Det leder till att en viss redovisningsiver uppstår, och att det didaktiska uppsåtets ritning inte riktigt har suddats ut. Men det didaktiska behöver inte vara en belastning: kanske det är en förutsättning för att berätta om Chiles 70-tal i en svensk roman från 2021. De många berättarna lyckas ändå levandegöra människorna, och de tar oss med, låter oss följa förloppet inifrån, där bakgrund och kontext tecknas. Det sker med hjälp av förklaringar, fördjupningar, förtydliganden – men aldrig med förenklingar.

 

Genom katalogen av röster blir mönstret synligt allt eftersom, och effekten uppstår inte så mycket i själva läsningen som efteråt: en känslomässig utmattning. Det är som om man inte klarar av indignationen medan det pågår, att den måste komma efteråt. Kanske det i någon mån förklarar varför skändligheter tillåts utföras: vi vägrar ta in mänskliga katastrofer i dess fulla utsträckning, utan inväntar den fredade eftertanken. Det är dåliga nyheter för den som hoppas på förändringar i klimatpolitiken, för att inte tala om flyktingfrågan.

 

Ljungberg växlar fiktion med reportage i denna kalejdoskopiska roman, och visar trovärdigt och övertygande vilka politiska besvikelser som ligger bakom, och att en förståelse för Chiles omedelbara historia inför statskuppen är nödvändig. Alltså tar förloppet avstamp i 60-talets utrikespolitik och amerikanska CIA:s inblandning i landets förehavanden. Gamla misslyckanden ligger kvar och påverkar nuet: återigen en koppling som vi kunde ta lärdom av.

 

I stället för en dödsmässa har Ljungberg skrivit en plädering för värdet av en gemenskap, av ett samhälle – trots att vi vet att liberaler ihärdigt argumenterar för motsatsen. Det politiska våld som uppstår är beroende av ett sammanhang som säkrar de viktiga förutsättningarna. Till exempel ett utbrett eller upplevt missnöje. Därför känns det både avlägset den svenska trygga vardagen – och skrämmande närstående.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar