att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

29 apr. 2021

De oskiljaktiga, Simone de Beauvoir, översättning Kristoffer Leandoer, Lind & Co

Bakgrunden. Simone de Beauvoir (1908-1986), filosof med världsrykte främst för storverket Det andra könet, portalfigur för den franska existentialismen tillsammans med Camus och i viss mån den andre mannen, som också var hennes livskamrat. Men också skönlitterär författare, främst till romaner som Mandarinerna, Andras blod och Avled stilla. För några år sedan utkom Kristoffer Leandoers översättning av 60-talsromanen Den brutna kvinnan, och efter att den tidigare outgivna romanen Les inséparables utkom på franska i oktober finns den redan efter ett halvår i Leandoers minst sagt behöriga översättning.  

 

Om vi tidigare kunnat enas om att Beauvoir tillhör en av 1900-talets viktigaste tänkare har på senare år hennes fiktion skapat större intresse. En del av hennes böcker förstörde hon medvetet, men denna lämnades intakt. Om det var förlaget som ansåg den vara för avslöjande eller om det var livskamraten som var för svartsjuk är ouppklarat, men manuset är sanktionerat av Beauvoirs adoptivdotter, som också bidrar med ett förord (om än bra, helt underlägset den understreckare Leandoer själv skrev i oktober, och som anbefalles för ytterligare fördjupning).

 


Historien är välkänd för den som läst den självbiografiska En familjeflickas memoarer (nyligen återutgiven av Modernista). Det är barnet Simone som får en ny klasskamrat i Élisabeth Lacoin, tidigare kallad Zaza. Här maskeras de två kamraterna som Sylvie och Andrée. Andrée är ett år äldre, och har hållits hemma på grund av en brännskada. Snabbt blir de bästisar, och en vänskap grundad på både intellektuell och känslomässig gemenskap formas. Den fortsätter upp i tjugoårsåldern, tills Andrée dör.

 

Romanen skrevs 1954, några år innan självbiografin. Den saknar titel, men De oskiljaktiga är högst passande, och utgör lärarinnornas smeknamn på dem. Deras vänskap är gränslös, och Sylvie beundrar från början Andrées mer vildvuxna uppfostran. Snart blir hon varse att denna frihet är ett sken: i själva verket är kompisen hårt reglerad av inte bara modern och mormodern, utan också av Gud, som Sylvie själv lyckas frigöra sig ifrån, dock inte utan att reflektera över hur svårt det är att sluta tro, kanske svårare än att börja.

 

Det är en fin skildring av vänskap, och den skildras mer närgånget än i memoaren. Här är Beauvoirs skrivande mer ogarderat när hon återger vad Sylvie lär sig av gemenskapen med Andrée, bland annat den samtalskonst som hon som vuxen skulle briljera med. Andrée har också en sofistikerad litterär smak (en tioåring som läser Balzac kunde ge incitament till en debatt om vad som hänt med svenska skolan under 2000-talet). Det som uppstår mellan dem är också något som befinner sig utanför konkurrens; som bekant är ju den franska skolan aningen inriktad på prestationer och tävlingar, men de här två plugghästarna sträcker sig inte fram mot den mållinjen.  

 

Allra främst: tack vare Andrée blir det uppenbart för den något naiva Sylvie vad en personlighet är, och hur viktigt det är att upptäcka sin potential, att hitta det som gör dig anmärkningsvärd. Det är något så enkelt som när Andrée bara betraktar och upplever omvärlden: ”när hon fick syn på en persika eller en orkidé, eller helt enkelt fick höra orden uttalas, så rös Andrée, hon fick gåshud på armarna; då gav hon på det mest oroväckande sätt prov på denna gåva som himlen skänkt henne och som jag förundrades av: personligheten.”

 

Ja: personligheten ligger i vår förmåga att beröras – att slås av häpnad av det vi upplever. Detta förmedlar Beauvoir så smidigt och elegant (bekännelse: jag rös när jag läste ovanstående stycke). Som studie i karaktärsteckning kan den här korta romanen fungera som en ypperlig påminnelse om vikten att se någon annan, att beskriva någon annan med den koncentrerade blicken och upptäcka vilka förmågor som då framträder. Det är bara på ett ytligt plan det är en okritisk eller blind betraktelse.

 

Så där som man säger, att kärleken är blind. ”Jag var beredd att gå till fots i två dygn utan att äta eller dricka för att få träffa Andrée en timme”, konstaterar Sylvie, och givetvis är det en gestaltning av förälskelsen. Men i så fall en förälskelse av andlig karaktär. En hel del utrymme slösas åt skillnaden mellan platoniska kyssar och mer passionerad uppvaktning – Andrée är mer förslagen när det gäller pojkvänner. Hur erotisk är Sylvies förälskelse i Andrée?


Den liknar inte så lite det betydelsefulla mötet mellan tioåriga Jane Eyre och Helen Burns på Lowood-skolan i Charlotte Brontës roman. Även deras vänskap ges passionens outtalade attribut. Relationen speglas även i hur Helen är något äldre, och fungerar som en mentor åt den barnsligare Jane, både intellektuellt (hon läser Samuel Johnsons roman Rasselas) och känslomässigt, och lär henne lägga band på sin primitiva ilska.

 

Andrée lär Sylvie att tänka längre, att göra tanken mer spänstig, och mindre bunden till det förväntade, och till konventionen. Det är en viktig fas som avtecknas i tänkaren Simone de Beauvoir här. Andrée är synbart frimodigare, men det sker som sagt till ett högre pris, där familjen i högre grad styr hennes förehavanden, och lägger ut svårare hinder för att hon ska kunna bli den fria individ som Sylvie eftersträvar att bli.

 

Det som kunde ha infunnit sig, en kuriositet, blir i stället en helt lysande roman, där gränsen mellan vänskap och kärlek tecknas så tunn att den ibland upplöses: ”Hennes vackra hår var kammat i en förnuftig sidbena, så rörande i sin vithet att man ville dra fingret längs den med ömhet och respekt.” Så blir det en oförlöst kärleksroman, stor och stark och varaktig, och ständigt levande.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar