att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

16 apr. 2021

Gerontion, Andreas Lundberg, Modernista

”Gör ont igen” läser jag på sociala medier att författaren Andreas Lundberg drömt att den nya boken heter. Men även om ”Gör ont igen” vore passande är titeln faktiskt Gerontion, alltså identiskt med en dikt om åldrandet T.S. Eliot skrev när han bara var drygt 30. Och Eliot är den allra flitigast använda referensen i detta verk, tillsammans med Rimbaud, Augustinus, Johannes av Korset, John Milton, William Blake, Rainer Maria Rilke, Michael Strunge, Ian Curtis, och några till.

 

Samt Dante, förstås. Och man frestas tro att de tre böcker Lundberg nu gett ut bildar en svit som ekar av Dantes pilgrimsfärd, med Storm i den pelare som bär som ett Inferno, Ofarbar tystnad som en Purgatorio, och Gerontion som ett Paradiso. Men det är för tidigt att peka ut ett lyckligt slut. ”Slutet tar aldrig slut”, skriver Lundberg också.

 


Där de tidigare böckerna mer liknat rapporter från möten med det obehagliga, eller med hans egna ord, ”vansinne och ensamhet”, fortsätter det hemska verka i diktjaget. Det är en dagboksliknande text som till sitt yttre förlopp skildrar en period som vårdare på ett demensboende, och för egen del psykofarmaka och möten med likgiltiga psykologer. I stället för ett sammanhängande narrativ bildar texterna egna enheter.

 

Intryck och tankar avlöser varandra. Ljus och rymd finns, om inte annat så i ambitionen, i försöken att samverka med en yttre värld. Men det är svårt när tanken på att ta livet av sig känns som ett mindre problem än att utsätta sig för folks blickar på affären. Ljus pareras av bottenlöst mörker, och som hållpunkt bildar möten med de sjuka gamla dementa påminnelser om livets skröplighet. Som återkommande referens anges olika slags skorpor, oftast den som bildats på människors hud.

 

Möten som visar hur ohyggligt det är att bli gammal. I Hjalmar Söderbergs novell ”Det mörknar över vägen” säger en gamling: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var fördjävligt.” Ingen på demensboendet skulle hålla med. Allra mest gripande uttrycks det av en av männen som säger till Lundberg: ”Bli inte gammal.” Ändå är deras icke-liv ett öde som väntar många av oss.

 

Det här är en bok om vådan av att veta för mycket. Vi har utrustats med ett medvetande, men detta medvetande arbetar emot oss. Genom bokens förlopp vänder sig Lundberg till böcker som han har läst, och citaten flyger omkring – så som de gör, om man är en riktig läsare, där andras ord bildar hållpunkter och fungerar just som delaktiga instanser i det egna tänkandet. Vi tänker i samspråk med andra röster, och i Lundbergs fall är det med hjälp av litteraturen han navigerar genom det ohyggliga liv som vi har tilldelats.

 

Självföraktet är ett sammanhängande tema. Det dåliga samvetet hamrar fram sitt monument av självhat:

 

Men hjärnan vilar dov och svart under skallens ben. Paralyserad. Som en hoprullad orm under en solhet sten. Jag växte aldrig upp, jag åldrades bara. Snubblade över mitt lik när jag var barn och kom inte upp. Låg bara där och stirrade in i solen. Själens tröga knastrande spiralrörelse, som en skruv in i världens fästen. Är inte det ett dödsarbete?

 

Den estetik som Lundberg tillämpar skapar inte distans; den ökar närheten och skänker djupare kontakt mellan författare och läsare. Citaten blir inga dekorativa appendix, utan mer en fond av mening som kontrasterar den vulgära och meningslösa yttre världen, här representerad av de infantila tv-programmen. Som outtalad referens läser jag in Lars Norén, och jag vet inte om det beror på att han dog i januari, men här saknas inte beröringspunkter: jag läser Gerontion som ett skrivande lika modigt och ärligt som Noréns dagböcker, och om inte annat ingår Pindaros ode om ”Endagsvarelser” i den bank av citat som förfärdigas. Dessutom ingår en kanariefågel med avbitet huvud, liksom i Noréns pjäs Sanning och konsekvens.  

 

En återkommande trop är ”Guds tystnad”, men jag tänker att Gud av nödvändighet måste förbli tyst: det är upp till människan att klara sig. Betyder det att tystnad är detsamma som övergivenhet? Nej, ändå, för det finns ju i det eländiga något annat än närvaro. I stället för instängdhet öppnas nya rymder. ”Bönerna förorenar Gud”, skriver han på något ställe, något som låter både provocerande och sant.

 

Andra människors påträngande samvaro blir svåruthärdlig. Den lilla maktlösheten kryper fram. De gamla liknar skräckfigurer, och dagboken sammankopplas med rapporten från sjukvården. Bland annat hur de gamla blivit av med så mycket av sin mänsklighet, att det kan vara orsaken till att personalen så ofta säger deras namn – det är inte för att göra dem uppmärksamma på vem de är i glömskan, utan för att påminna sig själva att de är människor och inte sjuka varelser eller döda ting. Helt enkelt knyta fast dem vid något mänskligt.

 

Det är en bok som förtydligar förlusten, allt som går förlorat i ett människoliv, och ger dessa förluster kontur. Det är svåra sanningar som förmedlas: ”Att brista, gå förlorad. Och varken rädsla eller mod kan rädda oss.” Det är mer nedbrytande än uppbyggligt, och ändå så hoppingivande. Trots allt ohyggligt. I en av de avslutande texterna läser vi: ”Jag, som var nära, drömde oss en plats där regnet av sekunder genom kroppen inte urholkade oss längre.”

 

Tidigare har Lundberg ibland anklagats skriva för vackert och gjort sig för beroende av de litterära föregångarna. Det är en märklig dom, som i så fall säger något om i vilket torftigt läge den svenska litteraturen befinner sig. Hans böcker är en anomali, men det beror på att det är något allvarligt fel på svenska författare i allmänhet, där det talanglösa skvalet hyllas. Jag upplever dem också som berikande tillskott, och sällan ges man tillfälle att komma närma någon som berättar så här oförställt om sitt liv. Vackert skrivet? Ja, och tack och lov för det, i så fall. Det går att tyda skönheten som kompensatorisk, när livet är så här trasigt.

 

Lundberg befinner sig i dialog med det skrivna, och visar indirekt var den rätta hjälpen finns att få. Inte i kemikalierna. Inte i elchockerna. Inte på arbetsförmedlingen. Inte hos de oberörda psykologerna. Litteraturen har erbjudit det enda äkta stödet åt Lundberg, och därför är det så generöst att han med sina nu tre böcker har delat med sig av denna erfarenhet. Att många kan bli hjälpta av att läsa honom är en underdrift. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar