att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 feb. 2021

Vittring, Ola Nilsson, Natur & Kultur

Senast Ola Nilsson publicerade sig var för sex år sedan med den svårglömda kärleksromanen Isidor och Paula, med sina uttalade referenser till Eurydike och Orfeus-myten. Nu utkommer han med en ny roman, som på ett plan samspelar med den romanen, men på ett annat plan är något helt annorlunda. 

 

Det är en relationsroman, som utspelar sig i den lilla jämtländska orten Hammerdal. Invånarantal: ca 1000. Tid: obestämt, möjligen 80-tal. Begivenheter: fredagsdans, och en kringresande motorcirkus.

 


Här har 15-åriga Sigrid ett krångligt förhållande med Ilian. Hon är beredd att till hösten flytta till tätorten och börja på det fina gymnasiet, medan han lider av svåra mindervärdeskomplex, främst orsakat av pappans alkoholism. Sigrid har dåligt rykte, inte utan orsak då hon låter sig plockas upp av män för att gruppvåldtas, med halvhjärtat samtycke. Hon är expert på att hamna i kniviga situationer, och är också gravid. Ilians ställning i samhället hör till de lägsta, och han försöker kompensera genom att mobba en kille som är intellektuellt funktionsnedsatt.

 

Till persongalleriet hör också en avfälling till pingstvän, Sven, och pingstpastorn Joel, som för en outtalad maktkamp inom församlingen. Sven beter sig allt mer extremt i sin moralsyn, och påminner inte så lite om ”prästen” Anthony Perkins spelade i Ken Russels film China Blue, alltså han som till lika delar eggas som han äcklas av de sexuella handlingar han bevittnar. Det är något filmiskt över Nilssons prosa, så som den gestaltas i denna roman.

 

Men också något som liknar Southern Gothic-estetiken, med inslag av det groteska, och de överdrivna svängningarna mellan trovärdighet och uppenbara påhitt. Händelseförloppet är uppskruvat, förvisso, men samtidigt befinner sig allt inom rimlighetens gränser, med en förhöjd nivå av realism. När Sigrid gruppvåldtagits hittas hon med spermafläckar över hela sin kropp. Överlag är skildringarna fysiska, med åtskilliga exempel på våldsam hantering av andras kroppar, med blåmärken och annat som följer av det våld som är ett oundvikligt inslag i den här genren, till exempel i Flannery O’Connors prosa, som verkar ha fungerat som en mall för Nilsson.

 

Liksom i hennes fiktiva verk, eller Carson McCullers för den delen, blir den framskrivna världen skev och olustig. Det kan, på tal om det filmiska, också liknas vid von Triers film Dogville, med sin stiliserade och fyrkantiga föreställningsvärld, men också genom den sakligt återgivande berättarrösten, som förmedlar händelseförloppet åt oss med avgörande insikter i mänskligt beteende, lika stillsamt hur mycket intensiteten i skeendet än stegras. Det som kan förefalla livlöst bärs av en annorlunda slags dynamik, då den lyder under andra former. Då blir det, exakt som i Southern Gothic, frågan om en realism som utmanar vår uppfattning om hur världen ska avbildas.

 

Sigrid och Ilian är unga och utstötta, men Nilsson vägrar att ge dem en Romeo & Juliet-/Bonnie & Clyde-inramning. Visst är det frågan om ”vi mot världen”, som Kent skulle ha sjungit, men allra mest handlar det om rädsla. Om skam. Den skamfyllda rädslan i Sigrids graviditet. Ilians självhävdelsebehov, som stångas mot ett orubbligt självförakt. Och obehaget som dominerar deras respektive tankevärldar, som också rör sig i det inre hos de andra karaktärerna som vi lär känna.

 

Det är en svår balansgång som Nilsson går i land med. Det vill säga, att förbli lojal med sina karaktärer, även när deras tankar är så begränsade, och deras språk likaså. Så skildrar han den intellektuellt klena men fysiskt starka Nathanael trovärdigt, så att vi på riktigt tillåts följa hans förvandling från nonchalerad byfåne till omnipotent härskare. Så blir deras uttrycksmöjligheter kringskurna, men Nilsson är bra på att levandegöra frustration och förtvivlan, där det är något vagt obestämt som förmörkar och förgiftar tillvaron.

 

Det är också en roman om de sköra banden mellan människor – inte bara mellan Sigrid och Ilian, utan mellan honom och föräldrarna, suputen till pappa och den självuppoffrande mamman som förnekar sin situation bara för att hon måste, bara för att det är så man överlever. Och den som inte fattar det ska ge fan i att lägga sig i.    

 

För det som knyter människor samman är misstankar och illvilja. Ledan är en starkare kraft än rädslan, missnöjet och obehaget. Här blir det frågan om förövare som reduceras till ”verktyg på ödets hänsynslösa väg genom människornas liv”, som en polisman summerar utgången. Då handlar Nilssons roman om vad man gör sig beredd att göra för att bli kvitt sin underlägsenhet, både på individnivå och kollektiv nivå. Svaret skrämmer och avskräcker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar