att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

19 feb. 2021

Inútil decir más/Onödigt säga mer, Idea Vilariño, översättning Lasse Söderberg, Smockadoll

Stig Larsson berömde sig på 80-talet av sin unika handpåläggningsbedömning, när han på förlaget Bonnier Albas kontor en gång la sin hand på Magnus Dahlströms novellsamling Papperskorg och utan att ha öppnat boken konstaterat att den var mästerlig. Vi som har mindre osvikligt väderkorn följer kanske Sara Lidmans devis, att det räcker med att läsa en sida för att känna sig säker på om boken ska vara bra eller dålig.

 

Eller Marcel Proust, vars teknik är en kompromiss mellan SL1 och SL2. I På spaning efter den tid som flytt skriver han att man ser på en författares blick om denne är värd att läsa. I så fall visste jag redan innan jag började läsa Idea Villariño att hon skulle vara en bra poet, för sällan har jag sett en mer beslutsam och determinerad blick hos en författare.

 


Den legendariska översättaren Lasse Söderberg har översatt ett urval av hennes poesi i en ny bok som ges ut av det entusiastisak förlaget Smockadoll. Vi som bryr oss om poesi har Söderberg att tacka för mycket, främst för sina insatser av spanskspråkig poesi. Och Smockadoll framstår efter en något vinglig start allt mer som en ovärderligt alternativ när större förlag skär ned på den mindre lukrativa poesiutgivningen. Onödigt säga mer är en bra titel eftersom den tydligt informerar om vilken slags dikt Villareño skriver, men det är också en tvåspråkig utgåva, vilket kan roa inte enbart den som kan spanska.

 

Inledningsvis står en dikt av Söderberg själv, en hyllning till Villareño, översatt av Ángela García, med en fin summering: ”Orden gråter inte, de bekräftar”. Boken har också collagebilder av Pepe Viñoles, född i Uruguay men bor som flykting i Sverige. Vem var då Idea Villariño? De biografiska uppgifterna är sparsmakade i Söderbergs efterord. Hon levde 1920-2009, och tillhörde den grupp av intellektuella i Uruguay som kallas ”45 års generation”, och skrev också sångtexter. En engelskspråkig wikipedia är fylligare: där står det att hennes översättningar av Shakespeare fortfarande väljs när de framförs på scenen, föreläste, och grundade flera tidskrifter i samarbete med bland andra Nobelpristagaren Juan Ramón Jiménez. Dikterna är från 1955 till 1980. 

 

Villareños dikter är talspråkliga, men också grundligt komponerade, i dikter som elegant balanserar det obearbetade innehållet med en smidigt anpassad form. Det finns en råhet i tilltalet och tonfallet, men också en ömhet. Det är en eftertraktad titel att vara cyniker, men liksom med andra åtrådda utlåtanden gör man sig en otjänst om man kallar sig cyniker (eller cool, pessimist, etc). Det ligger i definitionen av cynism att du inte kan ge dig själv den etiketten: det vore en icke-cynisk handling, helt enkelt.

 

Men Villareño är förstås cyniker, åtminstone i min bedömning. Det finns kaxighet och dristighet i hennes dikter, där hon accepterar sin obetydlighet men finner stolthet ändå. Om det här låter som Edith Södergran är det ingen tillfällighet: så här uttrycker sig den som upptäckt sina dimensioner, och vägrar be om ursäkt för sin existens. Då kan hon ändå återkomma till utsuddandet som en bild för det obevekliga.

 

Hennes röst är långt ifrån uppgiven. Den är stark, och rör sig klarsynt in mot det som gör allra mest ont. Hennes kärleksdikter inbegriper en kärlekssyn som inkluderar väntan, smärta och bitterhet:

 

                      Dónde estás                     Var är du

                      dónde estás.                     var är du.

 

Humorn är sardonisk (tvilling till cynismen) men inte sarkastisk. Det är humorn hos den vars hopp har flytt sin kos, men som fortfarande kan ana dess rörelser. Kärleken rimmar på övergiven (amor – abandos på spanska). Ensamhet och mörker dominerar dikterna, där det som saknas blir påtagligt. Nu är inte heller alla dikter uppgivna, utan här finns utrymmer för också det finstämda, som i dikten ”Nästan jämt”:

 

                      Jag känner din ömhet

                      som min egen handflata.

                      Ibland minns jag den i drömmen

                      som om jag redan någon gång hade förlorat den.

                      Nästan alla nätter           

                      nästan alla gånger då jag sover

                      innesluter du mig

                      i samma stund i din allvarliga famn

                      omvärver du mig

                      omsluter du mig i din sömns svala grotta

                      och lägger mitt huvud mot din axel.

 

Men lyckan är kortvarig. Kärleken är det som sliter sönder världen, ”denna sönderslitna kärlek till världen” (”este amor desgarrado por el mundo”). Det är just kärleken som gör det outhärdliga uthärdligt. Villareños dikter är så direkta och omedelbara, även när hon umgås med spöken. Hennes kontakt med det omgivande är konkret, och den här bokens urval visar en oväntat stark röst som framkallar dessa spöken och gör dem till levande väsen.   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar