att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 feb. 2021

Proust, Samuel Beckett, översättning Erik Sandin, reviderad av Daniel Pedersen, Faethon

Samuel Beckett var 24 år gammal när han skrev sin essä Proust. Det kan vara värt att ha det i åtanke, att det är ett ungdomsverk. Det är mer skiss än heltäckade utforskning av ett författarskap. Och ändå. Här finns incitament till flera av de motiv som Beckett senare skulle utforska som författare. Samma år utkom diktsamlingen Whoroscope, men det skulle dröja några år innan han började ge ut sin kortprosa.

 

Den svenska översättningen kom 1964, då intresset för Beckett var så stort i Sverige att det några år senare skulle rendera ett Nobelpris. Översättningen var duglig då och är det i stort sett fortfarande i denna nyutgåva på Faethon, men Daniel Pedersen har putsat en aning, och främst ersatt översättningarna med Gunnel Vallquists, som inte fanns tillgängliga då. Till boken hör ett föredömligt kort efterord av filosofen Johan Sehlberg. Essän har en särställning i litteraturen om Proust, inte minst då det är en av de tidigaste kritiska undersökningarna.

 


På ett ytligt plan ter sig Proust och Beckett som två kontraster. Den mångordige fransmannen med sina böljande beskrivningar, och den ordkarge irländaren med sin motvilja mot förklaringar. Det verkar inte heller finnas så mycket genuin kärlek från Beckett mot föremålet för intresset, däremot visar han förtrogenhet med romanverket På spaning efter den tid som flytt, som är huvudspåret i essän.

 

Det som kunde ha blivit en kuriositet visar sig nu vara en stark läsning som håller än, så här nästan 100 år senare. Om intresset förra gången den utgavs på svenska mer dikterades av Beckett torde det vara Proust som är mer i centrum för intresset, med tanke på hur många fler böcker som på svenska utgetts om Proust än om Beckett under de senaste 20 åren.

 

När Beckett skriver sin bok är hans eget författarskap alltså i sin linda. Lika mycket som en bok om Proust blir det förstås en bok om Beckett, då den pekar ut en inriktning för det egna skrivandet, och även detaljer som hur Shelley skildrar månen, något som återkommer drygt tjugo år senare i I väntan på Godot. Elegant pekar han ut de viktiga temana i Prousts verk: tiden, minnet, vanan, som här kallas för ett trehövdat monster, eventuell gudomlighet, och hur själen måste reagera inför mötet med dessa inslag. Mellan instinkten och vanan befinner sig Prousts konstnärskap.

 

Hur ska Becketts skrivande definieras? Som det tvärsäkert tvivlande, kanske. Redan här anas konturen av någon som har gett upp. Här uttrycks att all vår strävan är lönlös, och man frestas travestera filosofens ord: ”Man måste tänka sig Beckett olycklig”. Men det är, som alltid hos den senare Beckett, roligt – roligt på ett fruktansvärt, ohyggligt sätt. Man kan bara uträtta obetydliga saker.

 

Exemplen är drastiska, dråpliga och uppnosiga, så där som de bara kan vara hos de riktigt unga. När Beckett skriver här saknas hämningar, begränsningar eller hinder. Det som imponerar mer än förmågan att dra slutsatser – där han mer liknar en övertänd gymnasieelev – är blicken på individerna i Prousts roman, hur han konstant lyckas se människan, gör de fiktiva karaktärerna till levande människoöden, och vara lyhörd för de särdrag och egenheter som konstituerar oss.

 

Vad Beckett visar är att vi måste läsa med fantasin, när han ger oss en vacker och sann bild av minnet (förunderligt nog är allt vackert sant): ”Han kan betrakta ’i går’ upphängd till tork tillsammans med den våtaste semestersöndagen i mannaminne lite längre bort på strecket, ty hans minne är ett klädstreck, och bilderna ur det förflutna hans smutskläder, nu tvagna vita, och hans oföränderligt nöjda tjänare när han känner behov av minnen.” Så arbetar Beckett ofta: med konkreta detaljer för att förklara något abstrakt. Genom minnena knyts också Proust till en romantisk tradition.

 

Beckett ringar in svartsjukan och förlusterna som viktiga beståndsdelar i läsarens möte med Prousts roman. Det är också befriande att han skippar en biografisk läsning, och håller sig textnära. Samtidigt är allt färgat av Becketts temperament, så som sker när man läser, att det oundvikligt blir en syssla som dikteras av de egna erfarenheterna och de egna vanorna.

 

Det är ett temperament som ändå förmedlar universella insikter: ”Vänskap är enligt Proust att förneka den obotliga ensamhet till vilken alla människor är dömda. […] Vänskap är en social bekvämlighet ungefär som stoppning i möblerna eller sophämtning.” Återigen: notera övergången från abstrakt till konkret, och hur gärna Beckett uppehåller sig vid lägre regioner.  

 

Han ifrågasätter Prousts mani att förklara saker, och menar att han förklarar sönder sina figurer. Ur spillrorna kan så läsarens egna tolkning resa sig. Det är en vacker bild, men är den därför också sann? Ja, det är väl det som är generositeten både hos Beckett och Proust, att det finns utrymme för denna självständiga läsart, att vi inte behöver göra oss beroende av teoretisk barlast.

 

Vi säger ofta när vi läser böcker som behandlar klassiker att ”vi får lust att läsa om boken”, men något sådant behöver inte sägas här, helt enkelt för att det inte behövs några insatser för att aktivera intresset för Proust. Även den som inte har läst På spaning efter den tid som flytt känner kallet från denna bok, dess anmodan att bli läst. Och vi som har läst den är i en fas av ständig omläsning. Jag prövar en annan tanke, och känner just nu mer för att läsa om Beckett, en författare som betydde så mycket för mig under 90-talet, men som jag måste erkänna har försummat sedan dess.

 

Då blir den här utgivningen en stark påminnelse om något som är alltför lätt att glömma. Beckett ändå, han borde man läsa oftare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar