att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

1 feb. 2021

Morgonstjärnan, Karl Ove Knausgård, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

När Karl Ove Knausgård återvänder till fiktionen gör han det med besked. Romanen Morgonstjärnan kan anklagas för en hel del: att det är för mycket med tio berättarröster, att den obligatoriska avslutande för långa essän om döden inte tillför något, och att den inte lyckas kombinera sin apokalyptiska skräckvision med sitt realistiska anspråk. Den har helt enkelt för många trådar som ska knytas ihop. Ändå är det oavbrutet fascinerande och läsvärt, och den som tidigare fångats av Knausgårds säregna prosa går vare sig tomhänt eller besviken från denna roman.

 

På himlen finns plötsligt en ofattbart starkt lysande stjärna, som i Bibeln kan knytas till både Jesus och Lucifer. Här dominerar undergångsstämningarna, både bildligt och bokstavligt för de olika berättarna. Där finns en professor, en präst, en kulturjournalist, en aspirerande musiker, en konstnär, med flera. Gemensamt är att flera av deras äktenskap befinner sig i fritt fall, allra tydligast hos professorn som försöker få bukt med sin psykotiska hustru. Denna berättelse är romanens starkast lysande parti, allra mest i gestaltningen av mannens maktlöshet och barnens utsatthet när mamman rör sig allt längre bort från sina närstående. Här visar Knausgård att han har en närmast magisk förmåga att hantera känsliga ämnen.  

 


Det här är romanens finaste inslag, och något som återkommer i ett par av de andra berättelserna: blicken på barnen, och den gränslösa inlevelsen i deras brist på delaktighet i de vuxnas ageranden. Mindre övertygande är gonzo-journalisten som super och knullar sig fram mot en alldeles för väntad sorti, då den avsedda skräcken övergår i fars. En av de saker morgonstjärnan gör är att upphäva gränsen mellan levande och död. Hallucinationer eller autentiska ingrepp från de döda? Saken blir, liksom för mycket i den här romanen, inte helt utrett av Knausgård, även om han frustrerande nog har en benägenhet att upprepa sig.  

 

Därför blir mitt omdöme kluvet. Det hade kunnat bli en bra skräckroman om han hade motstått frestelsen att inkludera så många partier som bromsar berättelsen. Det blir en obalanserad roman som inte kan bestämma sig för om den ska löpa linan fullt ut och vara renodlad skräck eller en realistisk roman om äktenskapskriser. Den kompromissar, och då blir skräcken för tam, liksom skildringen av relationer inte tillåts bli tillräckligt klarlagd. Det är aktningsvärt skrivet, ofta gripande med en osviklig precision i detaljerna. Men liksom med alla kompromisser blir utfallet otillfredsställande.

 

(Också publicerad i Vi, 2/21)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar