att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

20 feb. 2021

Norn, Charlotta Jonasson, Vendels

I den fornnordiska mytologin var nornorna häxor som spann livstrådarna åt människorna och hade makten över våra öden. Charlotta Jonasson väljer Norn som titel på sin andra diktsamling, som i hög grad handlar om spinneri. För ett par år sedan utkom Dans makaber, som var mäkta stark i sin oförblommerade skildring av psykisk sjukdom.

 

Temat utvecklas, spinns vidare på, i Norn, fast kanske mer nedtonat, mer i antydningens form. Men det är en fortsatt stark poetisk röst som klingar i dikterna. Eller med andra ord: tänk The Byrds låt ”So You Want To Be a Rock ’n’ Roll Star”, vars tanke kan appliceras på poesin. ”Så du vill bli en poet?” Fortfarande har poeten hög status, om än många är oklara med hur det kan komma sig. Jonasson har sin agenda klar: hon har ett klart syfte, ett tydligt budskap. Så blir hennes dikt också desto mer övertygande, när hon rör sig mellan de privata erfarenheterna och den allmängiltiga räckvidden.

 


Det är smärtsamma erfarenheter som förmedlas i hennes dikter. Kampen fortsätter, när hon skriver om att vara bunden vid sin fiende, vid den demon som ångesten förvandlas till. Den demon som inte går att besegra, bara försöka hålla sovande.

 

Jonassons dikt är hård och kantig, skev och ojämn. Poesi om psykisk ohälsa är annars svårbedömd: hur värderar man en diagnos? Men hennes dikter har den styrsel som ibland tappas när ett angeläget innehåll ska förmedlas. Det är tilltrasslat, något som knyter an till Isabella Nilssons nonsensdikter, eftersom hon också utgår från trådar. Dessa trådar blir nödvändiga redskap för att hålla ihop det sköra, bräckliga jaget, som plågas av ångestdemonen och varulven.

 

”Någon spinner, är det du?” kunde man säga, med en anspelning på Unica Zürns förtvivlade poetik. Spinnandet blir det som håller ihop den splittrade människan, och bidrar med sin egen terminologi, och sin egna form av förnyelse:

 

                      örat mot stammen

                      trådlavsfrosten blev min bindväv

                      och tunnaste sprickor

                      knakar snedstreck i isen

                      alternativstråk,

                      upplösning 

 

I ångestens rike är de rationella förklaringarna inte välkomna: här härjar mytiska odjur ihop med fullt rimliga bekantskaper, och allt är lika opålitligt. Jonassons värld är ogästvänlig och fientlig: ”marken vass av flisor … läker bett och klösmärken … med isen stelnad över naglarna …”

 

Dikterna bildar sin egen väv, i en värld som är så magisk realistisk att det inte går att ifrågasätta de klor diktjaget utrustas med. För som det står i sagan: ”Vilka stora klor du har … Det är bara för att jag ska försvara mig bättre mot livets djävligheter.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar