att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

15 feb. 2021

Bergensbrag-generationen. Opblomstringen af uafhængige litteraturplatforme i Norge fra 2000 til 2005, Susanne Christensen, Tekstallianse 2020

Man föds inte till pessimist, man blir det. Samtidigt behöver vi vara både pessimist och optimist, inte minst eftersom hela vår tillvaro kretsar kring det som kringskär våra möjligheter att blomstra och ta tillvara vår fulla potential. Åtskilligt talar för pessimismen: det allmänna världsläget, men också makthavares oförmåga att skapa rimliga förutsättningar för ett mer värdigt liv. Men vi måste vara nästan dumma i vår optimism för att något överhuvudtaget ska bli gjort, för att förhindra att vi lamslås i passivitet.

 

Kulturlivet befinner sig alltid i underläge. Den verkar också oftast i motstånd mot destruktiva strukturer i samhället, som kapitalismen. När kulturen sneglar mot penningen, då dör kreativiteten. När kulturutövare blir framgångsrika blir deras verk ointressanta, eftersom hungriga vargar jagar bäst, som talesättet lyder.

 


Det här låter nog cyniskt eller känslolöst, men i själva verket kan underläget bli den främsta drivkraften. Det är bara när du känner att du har något att bevisa som du kan fortsätta utvecklas. I början av 2000-talet fanns det anledning att anstränga sig för att skapa en plattform för att etablera nya och alternativa tankar kring litteratur. Bland annat därför att internet var så pass nytt, och att det därför frigjordes förutsättningar att diskutera mer förbehållslöst.

 

Susanne Christensen har med antologin Bergensbrag-generationen undersökt situationen i Norge under 2000-talets första år. Ursprunget är ett kapitel i en engelskspråkig antologi. Men det är en bok som sträcker sig över Skandinavien, med exempel från Litterär gestaltning i Göteborg och det Fria seminariet för litterär kritik som bland annat initierades av Magnus William-Olsson. Han är en av bidragsgivarna i boken, som utöver Christensens inledande text består av tolv repliker från personer som var delaktiga i det utbyte mellan idéer som skedde med Trondheim och Bergen som bas.

 

Just avståndet till Oslo, både geografiskt och kulturellt, betonas av Christensen. Något liknande kan sägas om de vitala litteraturscenerna utifrån svenskt perspektiv, med litteraturhusen i Lund, Göteborg och Växjö, och Umeås Littfest som några exempel. Utkanten underlättar ett mindre ängsligt förhållningssätt till de etablerade förlagen och konsensus kring vad som är passande eller lämpligt. Med ett ord, mer punk, med ett annat, mer indie, men definitivt en fortsättning av den DIY-kultur som bejakar perspektiv som inte kräver universitetsutbildning.   

 

Det kan synas nördigt och exklusivt med en studie i norsk litteraturscen från 2000 till 2005, men det är en angelägenhet för det skandinaviska utbyte som fortsatt varit aktivt. Det som sker är ett arbete som ynglar av sig i mikroförlag och tidskrifter, som skapar platser för en pågående diskussion mellan olika aktörer.

 

Flera av dessa aktörer är bekanta, som Audun Lindholm, som redan som 14-åring kunde titulera sig redaktör för ett fanzine om rollspel. Detta intresse ledde honom till litteraturen, där han sedan 2007 varit redaktör för den ovillkorligen bästa kulturtidskriften i Norden, Vagant.

 

De små förlagen ska stå i bredd med de stora, och inte bli utnyttjade och uppköpta. Christensen ägnar sig åt historieskrivning, men inte enbart. Hon visar, tillsammans med de tolv replikerna, hur viktig den här rörelsen varit för att bilda plantskola för nya förmågor. Ett sätt att skärpa sin kritiska blick, bland annat, då så många gått vidare till mer ansvarsfyllda poster, som bland annat visas av Cathrines Strøms bidrag. Det kan också röra sig om den danske poeten Martin Glaz Serup och de poesiseminarier han instiftade.

 

Här finns en konstsyn som är mer utåtriktad, som siktar in sig på samhället, som med Brandes ord verkligen fortsätter sätta problem under debatt. I bästa fall kan subkulturen behålla sina intentioner när den blir etablerad, det vill säga att man kan verka i en större sfär men fortsätta utöva motstånd, när man har den viktigaste egenskapen för en kritiker, integritet, något Christensen definitivt inte saknar.

 

Det märks inte minst när hon skriver sina texter i Vagant, eftersom de fortsätter dikteras av en uppfriskande anti-auktoritär attityd till allt etablissemang. Henning H. Bergsvåg utvecklar den tanken om att befinna sig utanför kapitalismens krävande, kvävande ledband. Endast då kan man fortsätta vara i utveckling.  

 

I Magnus William-Olssons text dominerar pessimismen, något han härrör till de smarta telefonernas inträde 2009, och att de dikterar nya villkor. Man kunde säga att digitaliseringen är en dödsstöt, eller att den bara har skadeskjutit litteraturkritiken. Det är ju sant att det har gjort saker med läsningen (fråga den som varit gymnasielärare sedan tiden innan de smarta telefonerna), men litteraturkritiken kommer att överleva, bara bli en angelägenhet för allt färre.

 

Christensen betonar också det aktivistiska, och det är självklart en politisk handling i sig att föra fram litteraturen, speciellt när det är en syssla som så aktivt motarbetas, när bildning i sig ses som något suspekt och elitistiskt. Vad den här boken visar är ju motsatsen, att det är en rörelse som kommer nerifrån. Men också att den kommer utifrån ett behov, och att det bara är så rörelser uppstår. Därav optimismen: nog borde det gå att utveckla den kulturella öken vi lever i just nu och se det som en bra grogrund för motrörelser, att någon gång svänger pendeln och behovet av nya plattformar uppstår.

 

Prekära omständigheter skapar desperata åtgärder, och det är något vi kan hoppas på inom kort. Framtiden kommer att ge oss nya optimister, som kommer att tycka att det är värt att engagera sig i något som förändrar oss i grunden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar