att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

10 feb. 2021

Kursiv melankoli, Ann-Helen Attianese, Marginal

Världen har gått i stå. Den mest överanvända frasen förra året: ”i dessa tider …” Corona lamslog oss, och vi pratar om när vi ska återgå till någon slags normalitet igen i sällskapslivet. Ja, det kan jag hålla med som viktigt, men en annan önskan är att språket ska återfå sin egen normalitet efter att ha utsatts för sina egna virus. När ska vi börja prata med varandra om viktiga existentiella saker igen, utan att det kopplas till dödstal och r-tal, avstånd och isolering?

 

Finska författaren Ann-Helen Attianese refererar till Corona i sin nya diktsamling Kursiv melankoli. Det är en amper titel, som betonar det emfatiska i det sorgsna predikament vi befinner oss i. För så är det ju: vi har hamnat i en kursiv melankoli, en alldeles för jobbig belägenhet. Men så visar hon att ordet har delvis andra konnotationer på finska. Hennes bok inleder också några diskussioner kring finskan, som smygs in i dikten knappt påtagligt.

 


Det här är del två i en planerad trilogi, där första delen utkom 2014. Vad det handlar om är då att konstatera och konstituera en vardag, att beskriva den utan åthävor (vad bryr sig vardagen om prål?). Tidsnärvaron existerar inte bara i referenser till dagsaktuella bekymmer, utan i en mer allmän diskurs kring ett nu som inte blir helt fastnaglat, utan mer dinglande,

 

som en överklivning i det prosaiska levandet. Så fungerar Corona-pandemin som en förhöjning av redan etablerade vanor, bara att vi gjorts mer medvetna om dem. Man kunde säga att den bistår genom att kursivera det vi har framför oss. Naturen är beständig, visar Attianese, och faunan befinner sig vid sidan av våra liv. Inte bara vid sidan av för resten, utan som en förmedlare eller tolk av det vi uppfattar som främmande. Alltså, människan är människans djur:

 

                      står mitt i skuggan

                      havande med regn

 

                      vita läppar och blygsamma anlag till horn sticker ut

                     

                      i armhålornas vildvuxna sly

                      gömmer sig de som behöver

 

Det saknas inte kontaktytor där vi människor kan ha utbyte med djur, men vi har fjärmat oss för långt ifrån det ursprungliga. Vad Attianese visar är att uppgivenheten kan samexistera med trotset. Tänk Dylan Thomas sublima ”Do Not Go Gentle Into That Good Night”, transkriberad till försynt svensk dikt.

 

Här finns inte den extatiska språkkänslan som Thomas excellerade i, men en annan typ av känsla, kopplad till annat än glosor och klang, och mer till de känslor som frammanas, och mixa dem med cynism och ironi. Då kan en av mina favoritdikter i samlingen ändå illustrera sitt innehåll och levandegöra själva naturen:

 

                      skogen pekar ut en glänta

                      gör sitt bästa för att trösta

 

                      skogen  g l e s n a r 

 

Att spärra (”g l e s n a r”) är också en kursivering, och det är en träffande bild, och något som återkommer genom samlingen, den piggt utmanande blicken på samtiden. Då ingår en acceptans för att melankolin är något som ingår i det mänskliga, att vi inte kan fly det som gör oss till människor. Melankolin är en livslång närvaro.

 

Det försynta misstas ofta för blyghet. Ann-Helen Attianeses dikter påminner oss om sådana vanföreställningar. Det blir en blygsamhet med en annan typ av anspråk, mindre igenkännbara, men ändå uttrycksfulla. Emily Dickinson kallade sina dikter för brev till världen (som aldrig skrev tillbaka), Edith Södergran kallade sina för facklor. Här blir den valda metaforen flaskpost, och varför inte? De öppnas bara av den som är nyfiken nog att utforska dess innehåll.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar