att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

27 feb. 2021

Faskikel 40. De enda nyheterna, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal

På svenska ljuder Emily Dickinsons poesi filtrerad genom ett stort antal översättares mer eller mindre lyckade bearbetningar. Det blir väl aldrig helt optimalt, utan snarare ofta antingen för anpassat eller för skevt, som om ängsligheten rör både viljan att få det att likna konventionell poesi eller att i för hög grad respektera de aparta inslagen.

 

Intresset för poeten är beständigt (häromåret gjorde apple-tv+ en serie om hennes liv, och den var väl också den lite väl beroende att både förmildra det relaterbara och betona det främmande). På svenska har hennes brev utkommit i tre fina utgåvor, och nu har förlaget Anti i sin serie med smörpappershäften samlat 19 dikter i boken Faskikel 40. De enda nyheterna. En faskikel kan översättas till knippe (det är samma ord som leder oss in på fascismen, vars symbol ju var ett risknippe).

 


I Dickinsons fall band hon egenhändigt in sina handskrivna utkast i små häften, 40 stycken inalles med sammanlagt 1100 dikter, och sydde ihop dem med tråd. Då är det kongenialt att Anti låter boken ingå i sin serie handsydda häften, och det rör sig om det allra sista av de häften hon själv band. Det blir en snygg utgåva, och som översättarna, de två poeterna UKON och Jenny Tunedal, informerar i ett ark är det första gången en översättning betonar helheten och inte urvalet – låt vara att helheten begränsar sig till just dessa 19 dikter. Arket innehåller en hel del av den biografiska informationen som torde vara bekant för de läsare som hittar till detta verk – här finns inte några av hennes mest kända dikter, vilket bland annat visas av att väldigt få av dem ingår i de översättningsvolymer som tidigare presenterats.

 

Är det då en bok enbart för fansen? Tja, kanske, men å andra sidan är det en bra introduktion till det egenartade skrivsättet, det som gör en dikt av Emily Dickinson lika igenkännbar som ett fingeravtryck. Till exempel hennes bruk av tankstrecket som ersättare för reguljärare skiljetecken som kommatecken, punkt och kolon. Man känner igen hur hon skriver:

 

                      Förnekelse – det enda faktum

                      Som Förnekade förstår –

                      Deras vilja – en domnad betydelse –

                      Den Dagen Himlen dog –

 

Som synes skriver hon gärna ord med begynnande versal (i original skrivs även ordet ”vilja” så). Det är lämpligt av översättarna att behålla detta bruk, liksom de långa tankstrecken. Så avbildar den svenska versionen mer tydligt ursprungsdikten, i en mindre putsad och tillrättalagd utformning.

 

Att läsa Dickinson öppnar för nörderi, och då kan man svårligen låta bli att jämföra, både med originaldikterna som kan hittas med viss möda, samt med någon tidigare svensk översättning, även om som sagt de svenska översättarna har prioriterat andra dikter. Men ett exempel är en dikt som även Ann Jäderlund intresserade sig för, i sin besynnerliga bok Gång på gång är skogarna rosa, som många betraktar lika mycket som en bok av Ann Jäderlund som av Emily Dickinson.  

 

I en dikt om smärta skriver Dickinson: ”Pain contracts – the Time – / Occupied with Shot”, något som hos UKON och Tunedal blir ”Smärta drar ihop – Tiden – / Ägnad Krutet”. Hos Jäderlund, som dristigt nog sträcker ut sin översättning till tre rader (i konflikt med tematiken om sammandragning): ”Smärtan drar samman – / Tiden – / Uppfylld av Hugskott”. Det är sannerligen en udda tolkning, och utan att förbise det problematiska med den är det trots allt spännande med så varierade versioner. Det säger oss något om dikternas potential.  

 

Vad som ytterligare förstärker dikterna i den här boken är att alternativa ord inkluderats, som ibland belyser innehållet, som när samlingens inledande dikt avslutas med ordet ”berätta”, med poetens två egna förslag i marginalen: ”Benämna – vittna –”. Det här ger dikterna nya tolkningsmöjligheter, och visar också något om vad poesi är: en översättning i sig, där redan originaldikten har genomgått ett arbete som i hög grad framställer liknande problem som översättarna ställs inför. Alltså: ordval som hamnar i dikten gör det på bekostnad av andra ord. Att skriva poesi innebär att slita på synonymerna, och detsamma gäller ju en översättning.    

 

Även om i stort sett antologismyckena saknas blir boken en påminnelse om hur roligt det är att läsa Dickinson. På engelska, ja, men också på svenska, när översättningen lägger sig så här nära originalen. Det är dikter som ger ett häpnadsväckande modernt intryck – fortfarande. Förbluffande nog. Eller vad sägs om en strof som denna, för att bara ta ett exempel:

 

                      Behöva – var allt jag kunde – sade jag

                      Behovet minskar inte

                      Även om maten – utrotar –

                      Upphör aldrig – hungern –

 

Hon skriver djärvt, utmanande, vilt och rentav farligt (”Fröken Farlig”, som jag kallade henne i en essä i Lyrikvännen 2016). Det är både ambitiöst och anspråkslöst, på ett hejdlöst sätt som betonar de frigörande krafter som verkar inom poesin som texttyp. Exakt så här full av möjligheter kan litteraturen vara, när den lekfullt filosofiska Dickinson skriver en dikt som vägrar foga sig i riktlinjer och mallar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar