att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

21 feb. 2021

Tystnaden, Don DeLillo, översättning Rebecca Alsberg, Bonniers

”Vad händer med människor som lever genom sina telefoner?” Den frågan ställer Don DeLillo i sin nya roman Tystnaden. De smarta telefonerna slutar fungera. All teknologi slås ut. Vad beror det på? Är det kineserna som utfört ”en selektiv inernetapokalyps”? Är det utomjordingar? Är det en solfläck? Är det tredje världskriget? Eller är det tiden själv som löpt amok?

 

I New York ska det dysfunktionella paret Diane och Max se Super Bowl på tv. De bjuder in hennes gamla fysikelev Martin, en aning besatt av Einstein. När matchen ska börja flimrar tv-skärmen till för att sedan bli svart. Liksom all teknologi, all elektricitet. De tacklar det på olika sätt: Martin snurrar in sig i utläggningar om Einstein, Diane blir mest uppgiven, medan Max dricker allt mer bourbon och börjar fantomkommentera den match han inte ser, fullmatad som han är med sportkommentatorernas floskler, som han kan imitera till punkt och pricka, liksom reklampausernas floskler.

 


I ett flygplan sitter samtidigt Jim och Tessa, på väg till Diane och Max för att se matchen. Medan hon roar sig med att fråga sig hur ordet ”scones” uttalas korrekt är han han sjukligt bunden till teknologin som visar planets prestanda och position. När den tekniken också slås ut nödlandar planet, de plåstras om på sjukhus och anländer till lägenheten, bara för att konstatera att utan tekniken står sig människan slätt.

 

Postapokalypsen är en sliten genre. I stället för att skriva en tegelsten, något DeLillo gjort med stor ära tidigare (Vitt brus, Vågen, Mao II och Underjord är några av mina favoriter) har han skrivit ett koncentrerat kammarspel som i hög grad liknar något som skulle kunna framföras på en teaterscen. Det är mycket dialog som anger den täta atmosfären. Romanen är satt i skrivmaskinstypsnittet Courier, vilket förstås skärper det analoga intrycket.  

 

Det blir en kuslig utredning av hur mycket vi förlitar oss på det mätbara, och hur sårbara vi blir så fort den hackar. DeLillos idé är fängslande, och man upplever karaktärernas instängdhet. Om man gör det på första parkett som åskådare eller intill dem som deltagare är en fråga om vilken distans man själv upprättar som läsare. Då kan framför allt den yngre Martins neurotiska ensamhet beröra, hans oförmåga att hantera det som befinner sig utanför hans säkra sfär av siffror och fysik och Einstein.

 

Det intima blir DeLillos kodord. Det är ett ord som avslöjar individerna, när avsaknaden av intimitet uppstår, när dess brist blir uppenbar. Intimiteten finns också i en flyktig beskrivning av Tessas poesi som ”dunkel, intim, stark”. Det som förgör oss gör det med det vapen som har förfört oss, med sin falska intimitet. Den pågående pandemin nämns i förbifarten, och man behöver inte utropa DeLillo som en profet för att han skrev en roman om isolering innan den blev ett faktum – den här typen av isolering förekom långt innan.

 

De svarta skärmarna blir en adekvat metafor för undergången. Nyligen genomfördes Super Bowl i USA, utan störningar, men jag antar att nästa år – DeLillos roman utspelar sig 2022 – framkallar större oro. Att det sker under ett sportevenemang är förstås något som gör romanen ytterst amerikansk: för svensk kontext kan man tänka sig ramaskriet om apokalypsen inträffar under Mellot. Man kunde också konstatera att vad DeLillo gör är att uppdatera Neil Postmans gamla titel Amusing Ourselves to Death till ett mer nutidsanpassat Boring Ourselves to Death.

 

Som vanligt är Rebecca Alsbergs översättning duglig, även om det blir svårt att överföra en del sportspecifika termer. Därför blir orden ”säsongsfinal”, ”fummel”, ”sparkmål”, liksom en och annan krock mellan stilnivåer, med ord som ”nedskitat”.

 

Tystnaden är en kort roman som knappt hinner börja innan den är slut. Den har i Sverige nåtts av svala recensioner, med insinuationer om författarens trötthet. Kanske det bara är kritikerna som är trötta och förutsägbara, för man kanske inte ska snegla så intensivt på födelsedatumet – DeLillo har fyllt 84 år. Många verkar bli trötta när de är 34. Det är en pessimistisk bok som visar hur hopplöst förankrade vi är vid något som inte är något att hålla i handen när det blåser snålt.

 

Så blir vagheten och antydningarna en styrka, och något som väcker frågor. Vad händer med människor som lever genom sina telefoner? må låta som en banal fråga, men det betyder inte att den saknar angelägenhetsgrad. Livet bara fortsätter för oss stackars människor när katastrofen inträffar. Om vi blir mer primitiva eller mer civiliserade därefter är en öppen fråga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar