att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

11 feb. 2021

Aiolos om Paul Celan

Det är en koloss till tidskrift, Aiolos, och när de nu (nr 68-69, 2020) ägnar ett dubbelnummer åt dubbelkonstnärerna Paul Celan och Anselm Kiefer blir det också ett monument. Men inte ett ensidigt hyllningsverk, avsett att putsa på den stenstod som främst Celan övergått till att bli (Kiefer är fortfarande i livet, men tveklöst en av de viktigaste konstnärerna de senaste 50 åren).

 

Mest handlar det om Celan, aktuell genom att han i fjol hade sin hundraårsdag – uppmärksammat i Sverige genom översättningarna av dels Det sena verket på Bonniers och de fyra tidiga diktsamlingarna på Faethon. Här inne, när man tar sig in i den tunga 300-sidiga kvadraten, finns flera texter som knyter an till översättningarna, och till översättningsfrågor.

 


En fördjupning? Snarare ett kometnedslag, som bildar en krater av kunskap. Det blir återkommande påminnelser om vilket säreget och rikt författarskap Celan har – hur hans dikter tål att läsas på olika sätt, att de är så komprimerade med innebörd att varje tolkning blir kvar i sin ansats, men att det ändå är tolkningar som når så djupt in att de avsätter spår för andra att ta del av. Därför: så stimulerande att följa andra som tar sig an dessa dikter, som ofta kallats kryptiska, men kanske hellre borde beskrivas vara glasklara i sin grumlighet. Ta bara sammanställningen ”svart mjölk” från ”Dödsfuga”, där det abstrakta möter det konkreta och når så många konnotationer: depressionens sänke som förmörkar perceptionen, men också den reella dödsbilden där livgivande mjölken ersätts av dödssvart dryck. 

 

Om ”Dödsfuga” skriver Johan Jönson en kort kommentar om metaforens nödvändighet för att göra det avskyvärda begripligt, i Celans fall erfarenheterna från holocaust. Numret innehåller också nyskrivna dikter som direkt – Eva Ström – eller indirekt – Ann Jäderlund – knyter an till Celan. Ström har också skrivit några fina essäer om färgerna och den erotiska diktningen, aktiverad av en felläsning, där tyskans heranwachsen (vaka) i hennes initiala läsning blir heranwachen (växa). Så läser hon: ”mich zu dir heranwachsen kann, / die helle / Hungerkertze in Mund” (”kan växa mig fram till dig / med det brinnande / hungerljuset i munnen”), och metaforen blir en erigerad penis.

 

Långsökt? Icke alls, eftersom Celan så ofta använder ord kreativt för att med förskjutningar av konsonanter ge dem semantiska glidningar. Dessutom visar Ström med sin essä hur skickligt Celan gestaltar och ger liv åt sitt eget liv i dikterna, och det borde rimligen öppna upp dem för fler läsare, att i stället för att betona de kryptiska utsagorna se dem som lekfulla omskrivningar av de egna erfarenheterna, helt enkelt välkomna en självbiografisk läsning. Samtidigt får man hålla i huvudet att Celan har en anteckning som lyder: ”Äkta diktning är antibiografisk.” Ytterligare stöd för en erotisk tolkning av de här dikterna finns i Anders Olssons essä om Celan i boken Ordens asyl.

 

Då kan man också följa spåren av den kontinuitet som finns investerad i dikterna, som så ofta också kallats hermetiska eller orakelartade. Varför inte bejaka den öppenhet som finns här? Man behöver inte heller vara bokstavstrogen och bekräfta all den tidigare Celan-forskningen, som kan vara avskräckande. Nä, man kan också härja fritt som läsare, oberoende av den styrning som auktoriteterna inlett. Det är helt enkelt en textvärld att upptäcka, men för att inte gå helt vilse kan bidragen i den här katalogen underlätta.

 

Mikael van Reis, som skrivit en fenomenal bok om Celan, lyfter det romantiska, att han med Alain Badious ”fullbordar Hölderlin”. Det är en tolkningsmodell som kanske inte applicerats så ofta, detta hur Celan arbetar med den ruin- och fragment-estetik som romantikerna var så förtjust i. Så kan också det sublima uppfattas vara en implicit storhet i den ordknappa poesin, medan den hos Kiefer är mer uttalad, i hans stora monumentala verk. Hans målningar som interfolierar texterna om Celan är högst passande, men här finns också intervjuer med Kiefer, som samsas med texter om hans besynnerligt fascinerande konstnärskap. Kopplingarna mellan dem är ofta implicita, ibland mer uttalade, som i hans stora målning ”Margarete” från 1981, som utgår från Celans dikt ”Dödsfuga”.

 

van Reis skriver också fint om kristallen och mörkret, hur modernismen släckte ljuset med sin pessimistiska konst efter första världskriget, och hur det förstärkts efter andra världskriget. Han gör storartade närläsningar av enskildheter och behandlar också de affix som utgör ordbyggnaderna i dikterna, samt påkallar läsarens ”fonetiska antenner” vid läsningen.

 

Så ja, det är en rik och storslagen introduktion och fördjupning (kraternedslag) i både Celans och Kiefers oupphörligt trollbindande konst. Här finns brev och aforismer, som i sin stränghet kan tilltala den som tjusats av Lars Noréns två Fragment-böcker. Men också en minibiografi av Franz Wurm, som skriver ömmande om ett tänkt möte mellan Beckett och Celan, men inställdes då den senare tyckte det var oartigt att besöka utan att vara inbjuden. Strax senare begick han självmord, men han uttrycka att Beckett var ”troligen den enda människa jag skulle ha kunnat komma överens med”. Ytterligare biografiska insikter ges av utdrag ur Jean Daives fina bok Under kupolen, som kom på svenska för snart tio år sedan. Det ger också tillfälle till Daniel Pedersens märkliga översättningsprojekt, där vi får några av Daives franska dikter i Celans tyska tolkning, samt Pedersens två (o)lika översättningar, något som ger en udda dubblering av Daives mildare röst och Celans strängare, förmedlat i två olika svenska versioner.

 

Nyligen utgav Aiolos ett lika ambitiöst nummer om Inger Christensen, och nu alltså Paul Celan. Är det 1900-talets två stora poeter från dess andra hälft? Hur mäter man sådant? Lyckligtvis behöver man inte gradera. Det man kan konstatera är insatsens betydelse och värde, att så här ser bildning ut när den fungerar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar