att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

2 feb. 2021

Hölje, Pooneh Rohi, Ordrfront

Konceptet ”16 weeks of Hell” blir i Pooneh Rohis händer ”17 days of Limbo”. Hon gör nu en glädjande återkomst till litteraturen med sin roman Hölje, efter att ha slagit igenom med visst dunder och brak med Araben för sju år sedan. Den erhöll Smålits Migrantpris 2019, vilket genererade novellen Kräftfångst i Novellix serie, men annars har hon hållit sig i skymundan.

 

Vi får ta del av en rapport som sträcker sig över just sjutton dagar. Mona har precis fött ett barn, men verkar ha drabbats av akut minnesförlust. Hon vill inte kännas vid barnet, men inte heller sig själv eller sin man, som knappt är närvarande. Välvilliga barnmorskor och sjuksköterskor försöker bistå den nyblivna mammans tafatta handhavande med barnet. Och så inleds dagarna i svinottan eller ännu tidigare, och för Mona blir tillvaron disig. Den som i någon mån lidit av sömnlöshet känner igen symtomen, för här finns några av de bästa beskrivningarna jag har läst av trötthet, och anledningen till att de fungerar har med enkelheten och konkretismen i ordvalen att göra:

 


”Hon pillar lite på nagelbandet på högra pekfingret och känner sig plötsligt så trött, så ofantligt trött, vet att hon skulle somna om hon bara fick lägga sig ner på toalettgolvet och sluta ögonen. Hon blundar. En värme sprider sig innanför ögonlocken. Hon vill ge efter, låta kroppen falla och sömnen ta över. Och runt henne ökar flimret, susar runt hennes kropp och omsluter henne som ett täcke.”

 

Viktigare än mannen, som vi bara anar finns i bakgrunden, är en granntjej som Mona pratar med på gården och de hjälps åt att samla gråsuggor. Deras konversation visar hur lost Mona är, men det är också ett inslag som förstärker ovissheten och spänningen.  

 

Rohi väljer att skriva i tredje person, något som är väldigt lyckat, och skapar en tydlig kontrast mellan berättarens ordnade framställningssätt och Monas desperata inre. På ett chockerande påfallande sätt skildras i början förlossningen – chockerande inte minst för att det som oftast fokuseras på är smärtan, men här dominerar det förvridna, det uppsvällda, det flarniga, det missfärgade, det svampiga, det porösa, det flammiga, det krökta, det fettiga, det klibbiga, det ojämna, det köttiga. Man föds inte till mor, man blir det, som feministen skulle ha skrivit om hon blivit förälder.

 

Det blir en monolog i tredje person, som Rohi effektivt utnyttjar för att förmedla den förtvivlan Mona upplever. Som när hon står inför spegeln och vrider på en lock i sitt hår någon dag efter förlossningen, och rycker och rycker i håret tills smärtan matchar smärtan i underlivet. Alltså: det är en fullt realistisk och trovärdig skildring av postpartumdepression, men fallbeskrivningen ges också oroande komplikationer.   

 

Kvinnans yttre omgivning tecknas kliniskt, och likaså hennes inre, där ändå någon sorts ordning råder. Allt är prydligt på sin plats där inne, det är bara det att hon inte känner igen något. Att bli förälder är att inleda en prenumeration på ångest, och den löper aldrig ut. Därför blir det här en genuin skräckroman, där frågan ”vem är jag?” ersätts med ”vem var jag?” Att det fungerar så bra litterärt beror på att Mona ständigt är på vakt, och hennes paranoida föreställningar görs till en allmängiltig erfarenhet, där bekanta upplevelser bara förstärks en smula.

 

Här öppnas dubbla läsarter.  Hur man uppfattar det blir en fråga om referenser. Dels i stilistiken, som kan te sig något outvecklad – ordet ”ofantligt” är passande i citatet ovan, men det överanvänds annars – eller sofistikerad, som när ordet ”tystnad” subtilt skiftar till ”tysthet”. Dels i hur Charlotte Perkins Gilmans suveräna novell ”Den gula tapeten” utnyttjas som illa dold intertext, något som också kan ses som ett oblygt och osjälvständigt lån, eller som ett listigt förnyande grepp.  

 

Hölje är en helt annan slags roman än Araben, för den var en skicklig men stundtals konventionell roman om svårigheterna att anpassa sig, men också en aning övertydlig och publikfriande. I den här andra romanen är formen mer introvert och inte lika angelägen att smeka medhårs. Det är en modigare roman, dovare och mer mättad med mild pondus när den gestaltar det outtalade. Det är också modigt att förlita sig på så knapphändig information när hon berättar sin förtätade och ovanliga historia om anknytning.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar