att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

12 feb. 2021

Password, Klaus Høeck, Gyldendal

Password är en tautologi. Det borde räcka med passet i sig, att det utgör det lösen som krävs för att passera. Det menar danske poeten Klaus Høeck i sin nya diktsamling Password. Han menar att det är hans sista bok, en summering efter 37 föregående böcker. Han har aldrig varit tillräckligt ung för att ingå i de olika urvalsvolymer med danska dynamitarder som översatts till svenska sedan 80-talet och framåt. Fast han ingick i en liten antologi från 1978, redan då 40 år gammal.

 

Liksom ett par av hans tidigare, Legacy från 2015 och My Heart från 2018 är det en bastant klump. 399 sidor dikter som består av haikus fördelade på fyra stycken per dikt, eller 12-radiga minisonetter, eller fyrstrofiga terziner. Terzinen är Dantes versmått i Den gudomliga komedin, och även här inleds vandringen i en skog:

 

                           sent på min bane

                      gennem livet befinder

                           jeg mieg eller ret

 

                           tere har jeg valgt

                      at fare vild i en skov

                           som jeg elsker for [di]

 


Som synes är radbrytningen dramatisk, anpassad efter stavelseräkningens mönster på 5-7-5. De ord som flitigast särskrivs är ”ros e” och ”poe sien”. Rosen och poesin: det är en bra formel för en poetik. Vad Høeck uträttar är en rannsakning av det egna livet, inte på dess mitt som i Dantes fall. Han går igenom sin samlade produktion, refererar till flera av sina boktitlar.

 

Men det handlar inte bara om det skrivna livet, utan också om det levda livet. Då det uttalas som poetens sista ord (när ska vi lära oss att inte lita på poeter?) blir döden närvarande. Inte enbart för att han refererar till Corona, utan också delger oss rapporter från det egna åldrandet.

 

Så här ser ett liv ut, visar Høeck. Inte bara för att han berättar om sig själv, utan om det omgivnade samhället. Han nämner Greta Thunberg, fake news, men referensramarna är annars förankrade i det 60-tal som format män ur hans egen generation. Om Dante är en tydlig intertext är Bob Dylan den givne följeslagaren, vår tids Vergilius om man så vill. Några andra som nämns:

 

Jim Morrison och David Bowie, Beach Boys och Velvet Underground, Jefferson Airplane och Rolling Stones, John Lennon och John Coltrane, Billy Idol och Stevie Nicks, Johnny Cash och Waylon Jennings, Cher och Prince, Europe och Kim Larsen;

T.S Eliot och Inger Christensen, Lorca och Donne, Nietzsche och Hölderlin, Ole Sarvig och Per Højholt, Erik Lindegren och Astrid Lindgren;

Max Ernst och Man Ray, och så Per Kirkeby.

 

För det är väl så ett liv också ser ut: vilka vi umgås med definierar oss, på gott och ont. Høecks kanon har viss slagsida åt det anglosaxiska, och han skriver också en slags ”danglish”, som låter engelskan breda ut sig ibland över en hel dikt.

 

Genom dikterna görs verklighetens alla förskräckliga inslag påtagliga. Det säger sig självt att en viss ojämnhet uppstår, men det är ändå något lyriskt som uppstår när det beat-liknande flödet tuktas av haikuns stränghet, som när han i ett par olika dikter skriver om ljusets beroende av mörkret:

 

                           jo højere vi

                      svinger os opp a lysets

                           vinge des større

                       

                           vokser mørkets af

                      grund [...]

 

                           hvad ville lyset

                      også være uden sit

                           evige mørke?

 

Livslögner och den förlorade världens svidande bitterljuva efterklang är vad Høeck ägnar sig åt. Han inte så mycket resonerar om poesin som han resonerar med poesin i många av dikterna, visar hur den funnits vid hans sida genom livet och fortfarande befinner sig där. Han skriver mycket fint om träd, och väcker den Jantelag som väl befunnit sig i sovande tillstånd de senaste 20 åren. Han skriver om ritualerna som håller oss samman men också sliter oss itu; det som är livet, det outhärdliga, det som ändå är värt att leva.

 

Ska man så förhålla sig till sitt levda och skrivna liv så här? Med grämelse, med ånger, med bitterhet, eller bara med ett ”jaha”, ett konstaterande att det var något som pågick medan man sysslade med annat (för att tala med Lennon).  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar