att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 feb. 2021

Orkansäsong, Fernanda Melchor, översättning Hanna Nordenhök, Tranan

Att som författare bli jämförd med William Faulkner, Cormac McCarthy och Roberto Bolaño behöver inte vara en fördel. Det är ofta en slö kritikerhållning, att greppa efter första bästa association bara man ställs inför något som gör ett likartat intryck. Det här betyder inte att mexikanska Fernanda Melchor skriver prosa som är väsensskild från de tre nyss nämnda: tematiskt är det en studie i den typ av manligt våld som vi känner igen från föregångarna, och stilistiskt också lika monomant upptaget vid karaktärernas egna världsbild, förmedlat genom ett medvetandeflöde indränkt i illvilja och onda uppsåt. Ändå kan jag inte låta bli att önska andra typer av uppskattning, då det fäster så orimliga förväntningar på en författare.

 

”Mardrömslik realism” lär jag mig att den kallas, Melchors bidrag, och det är originellt utfört. Meningarna är långa, styckena ännu längre, där de slingrar sig fram i blott åtta kapitel på 300 sidor, aldrig avbrutna av styckesindelning. Här är handlingen lätt sammanfattad: i en byhåla hittas det lemlästade liket av den ökända Häxan. Hon har utfört aborter på lokalbefolkningens prostituerade, hållit vilda drogfester och stoppat undan en massa guld i sitt ruckel. Det är en mordgåta, men till skillnad från konventionella deckare är det inte mördaren som är huvudspåret. Huvudspåren inkluderar mer frågan om Häxans identitet, att hon flertalet gånger beskrivs som en man, att hen kan vara tre olika individer.

 


Den värld Melchor skildrar är våldsam, och männen är rovdjur på alla sätt och vis: sexuellt, ekonomiskt, språkligt, fysiskt konfrontativt. Sättet att skriva skapar mörka och otydliga nivåer av förståelse, med allt mer spektakulära saker som blottläggs. I de två längre kapitlen märker vi hur intrigen ändå stannar av, och vi får bakgrunden till några som kan sägas utgöra huvudpersoner. Det är Luisimi, en av medlemmarna i droggänget som trakasserat Häxan och hans tillfälliga flickvän, 13-åriga Norma som rymt hemifrån gravid med sin styvfar och med avsikten att begå självmord, och den mobbade Brando, kompis med Luisimi och plågad av begär som rör sig mellan det opassande och det olovliga.  

 

Melchor skriver om vidskepelse och våld, fördomar och förakt, och den orkan som romanen utlovar kan sägas finns i språket. Det som gör det så bra är pålitligheten i tonfallet. Här måste också Hanna Nordenhöks insats som översättare nämnas, då hon tvingas anpassa sig efter olika stilnivåer och dessutom ser ut att ha behövt plundra förrådet av invektiv och okvädningsord, och även uppfinna några nya. Berättarrösterna domineras av direkt anföring och tar kommando och styr denna skvallriga irrfärd om svek, missförstånd, och begär som konsekvent riktar in sig på förbjudna mål. Smutsen finns både på utsidan och på insidan, där fattigdomen driver invånarna till allt mer desperata åtgärder.

 

Och språket verkar ha anfrätts av den yttre miljön, av platsen. En plats där dåliga drömmar och osunda vanor huserar, där kvinnor försummas:

 

”[…] vilse i den minnesförlustframkallande tumpa tumpa-rytmen; allihop flickor förbrukade i förtid, utpiskade ur vem vet vilken jordhåla av samma slags vindbyar som fick plastpåsarna att trassla in sig i raderna av sockerrör; livströtta flickor, flickor som för längesedan insett att de inte hade orken kvar att återuppfinna sig själva med varje ny man, som bara skrattade åt minnet av sina gamla drömmar med munnarna fulla av utslagna tänder […]”

 

Men att betona det brutala och våldsamma kan ha en avtrubbande effekt. Att läsa Melchor ger ändå nya insikter i människans sämre egenskaper. I stället för att benämna det ondska kan vi kalla det uselhet. Hon skriver en roman om överlevnad under svåra omständigheter, där utnyttjandet av de svagare blivit norm, och pekar emfatiskt ut männen som orsaken till den förgiftade miljön. Kvinnorna hunsas, blir prostituerade, våldtas under förnedrande former, eller bara försvinner (mördas).

 

När vi för några generationer sedan hyllade latinamerikaner som García Marquez och Llosa var vi i stort sett blinda för den machismo som gestaltades, om vi inte tyckte den var lite charmigt exotisk. Det har på senare tid kommit en ny våg av latinamerikansk litteratur som tydligare än föregångarna gör upp med den toxiska manligheten, till exempel i Melchors landsmän Yuri Herrera (som tackas i efterordet) och Valeria Luiselli, samt argentinska Samanta Schweblin. Tidskriften Vagant gjorde ett temanummer (4/2017) om den nya generations latinamerikanska författares våldsamma tematik. Orkansäsong utkom på spanska samma år, och hade definitivt platsat där, men har fått sitt internationella genombrott först nu (den engelska översättningen kom förra året).

 

Melchor gör det inte lätt för läsaren. Den svada som hon ger sina karaktärer är monoton och entonig, som om det inte finns någon skillnad mellan de människor som befolkar den här trakten: alla är lika goda kålsupare. Hon är också mer inriktad på tell än show, och låter sina berättarröster ta över hela den litterära gestaltningen. En av de saker som ändå kryper fram – möjligtvis som en delförklaring till förvirringen hos männen – är de latent homosexuella känslorna, som aldrig får släppas fram annat än i praktiker: det mest skamligt förbjudna vore att erkänna att de njuter av att bli avsugna av en man.   

 

Det är svårt att hitta den typ av hopp som annars finns antytt även hos ytterst pessimistiska författare. Det är inte bara ett myller av karaktärer, utan också ett myller av intryck, av känslor, av nedrigheter. Melchors roman är kaosig, om uttrycket tillåts, där man stängs in med ett antal människor som tullar på moralen. Männen är debilt destruktiva, i sin oförmåga att ta itu med saker på andra sätt än de mest beklagansvärda.

 

Bra litteratur ska utsätta sin läsare för saker, konfrontera en med det som utmanar. Det behöver inte vara ohyggligt i sig, och kanske inte heller behöver det vara uppbyggligt. I den mån det är skadligt att läsa – det är ett pessimistiskt utsnitt av verkligheten – beror det på att det är skadligt att leva. Det här är fiktion och dokumentär i förening, och kanske därför genererar den en ambivalens, där det är lika svårt – alltså oöverstigligt – att läsa den som det är att lägga ifrån sig den.

 

Smått vimmelkantig tar man sig ut ur denna orkan till roman, och hellre än imponerad av stilistisk briljans, som förvisso finns i överflöd, blir jag tagen av hur konsekvent Melchor är i sin dystra prognos över det mänskliga tillståndet. Varför hatar du män? är en fråga man skulle kunna ställa till den, men i så fall vore det enkelt att turnera den frågan med: Varför hatar män exakt allt?  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar