att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

27 feb. 2021

Flyktpunkter, Lucija Stupica, översättning Henrik C. Enbohm & Iva Klemencic, Rámus

Var det en lyckträff att förlaget Rámus prickade in höstens Nobelpristagare Louise Glück? Åtminstone föregicks det av en påskyndad utgivning av hennes böcker, där bara månaden innan tillkännagivandet en tredje titel fanns tillgänglig, som inom ett par månader skulle följas av nästa. Vad jag menar är bara att den som är intresserad av att spekulera i blivande priser kan pejla vad som ges ut av de små förlagen, som Brombergs (Modiano), Ersatz (Aleksijevitj), Ariel (Tokarczuk), Atlas (Munro).

 

I Rámus rikhaltiga och mångfacetterade poesiutgivning ingår slovenska poeten Lucija Stupica, och hon återkommer nu på svenska efter en urvalsvolym 2009. Flyktpunkter är en bok från 2019, som med sin laddade titel visar resans giltighet för oss, när den inte består av nöjesresor (tänk: de tanklösa som åker med sina skidor till skidorter utan att beakta de olämpliga virusmutationer vi står inför). Det finns behov av andra slags resor, de som består av flykten, exilen. De ofrivilliga resorna.

 


I sitt efterord betonar Hanna Nordenhök den röst som nyttjas av Stupica. Man kunde drista  sig att kalla den poesins röst. Inte helt påträngande, men inte heller helt diskret och anpassad till att hålla sig i bakgrunden. Hon kopplar också Stupicas dikt till en skandinavisk kontext, genom en förtrogenhet med Tomas Tranströmer. Så när den blå gondolen flyter fram i hennes dikt hälsar den till svenskens svartare sorgegondol. Men även i sin behandling av resemotivet anknyter hon till Tranströmer. Senare i diktsamlingen citeras även Inger Christensen.

 

Det citeras friskt ur modernismens kanon med andra ord, däribland Elizabeth Bishops vackra men bistra summering av ett hem, måhända ännu mer aktualiserat av Corona (”Borde vi ha stannat hemma, var hemma nu än är?”), samt alluderas till Virginia Woolf, som på ett elegant sätt får sin berömda inledningsmening från Mrs Dalloway varsamt men bryskt ändrad till ”Hon sa att hon skulle baka tårtan själv”,  i dikten ”Den kinesiska tårtan”. Den dikten är stark, och minst lika stark är triptyken ”Det röda landskapet”. Stupica skriver en slags narrativ dikt som känns igen från en viss typ av amerikansk poesi från 1900-talet, alltså med en viss slängighet i uttrycken, en viss jargong som är talspråkligt elegant, mer streetsmart än boklärd.

 

Så blir citat och allusioner mindre enkla lån i en intertextuell väv och mer av nyskapande önskemål om andra förhållningssätt till något redan etablerat. Stupica gör något vettigt med sina källor. I hennes blick på världen finns en kritisk skärpa som kommer underifrån, nertystad och med viss sordin på stämbanden. Den här blicken är distanserad men inte avmätt, när den för sina resonemang om döden.

 

De vanliga ordinära vardagsiakttagelserna kan te sig sakna märkvärdiga inslag, men de utgör ett autentiskt utsnitt av en verklighet. Stupica förlitar sig på sin läsares sinne för rim och reson. Här finns flera berättelser samlade, som får diktsamlingen att nästan mer övergå i en novellsamling, något som också har att göra med just de narrativa inslagen.

 

Det finns också något teatraliskt över det hela, som om Stupica medvetet arbetar i en form som utmanar vår verklighetsuppfattning. Vad är på riktigt? Så kan bokens sista fyra rader kallas en finstämd summering av hennes poetiska uppdrag:

 

                      Vi är bara hugskott, som livet hanterar efter eget behag.

                      Som om orden själva till slut skulle brista i skratt,

                      fullt medvetna om hur de förlitat sig på vårt herravälde

                      och bara dragits med i denna mästerligt iscensatta lek.

 

Allt är besjälat i den här poetiska världen. Det som också visas är hur poesin kan vara en ny kunskapsform, en alternativ sanning, lika klarsynt som den är gåtfull. Så finns här en skevhetens poetik:

 

                      Om jag förstår den här världen det minsta

                      borde vi låta poesin mäta sin egen tid.

                      Poesin är avsatsen vi rör oss längs,

                      avsatsen från vilken vi störtar ner i nya hemligheter.

 

Just ”nya hemligheter” är en lika lockande som träffande bild för hur det är att umgås med poesin. Den är pigg, vital, och kanske som allra mest livskraftig just när den rör sig så nära vådliga marker som den gör i den här boken av Stupica.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar