att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 mars 2011

Fotograferingens vackra historia, Péter Nádas

Det finns en brutalitet i all fotografering, och då menar jag inte endast kränkningen i att bli fotograferad: bilden i sig signalerar våld, ett överfall som inte kan lindras. Därför blir jag förvånad när fotokonst omtalas som stum konst. Det är den bara för den som saknar fantasi och inlevelse: för mig är den högljudd, full av dissonanser, protesterande skrän.

Inte heller vet jag om fotograferingen är ett sätt att komma närmare människan, eller längre ifrån. Det finns människor som ser bättre ut på bild – som bara ser bra ut på bild, som om de behöver fotograferas för att bli naturliga, oförstörda oförställda objekt. Tillåt mig tvivla: alla agerar. Ansiktet vilar aldrig. Och att ord skulle användas för att skildra en bild, eller att en bild klarar sig utan ord: den är ändå ett språk, som är beroende av orden för att bli meningsfull, även om den ibland kan ingå i ett samspel med tanken, detta mystiska förehavande som är lika bortom som inom språket.

Jag läser titeln till Péter Nádas roman, Fotograferingens vackra historia, som en ironi. Det vackra har inget där att göra. Det är förlaget Rámus som ger ut den, i Ervin Rosenbergs översättning, och med ett omslag som är vackert – och brutalt. Ett svart streck över kvinnans ögon, som tar bort blicken, tar bort det vi känner igen som det mänskliga, och gör henne till ett objekt. Den utgavs ursprungligen 1995, och finns alltså äntligen på svenska; fyra av Nádas tidigare romaner är utgivna på vårt språk.

Och ett objekt är huvudpersonen är, om hon heter Kornélia, om hon är huvudpersonen, hon som är inspärrad på ett sjukhus eller dårhus, hon som omtalas men förblir utan subjektiv röst, utan bara blir en av alla dessa andra röster. Hon är sjuk, eller beroende av sjukdom. Vi har en ballongfarare också, men människan kan inte flyga. Vi har också en tågkupé här, som för att poängtera människans behov av resa, rastlösheten i stillaståendet, den olösliga konflikten mellan frihet och fångenskap.

Nádas har själv varit fotograf. Det märks? Att kalla hans bok för roman är nog att säga för mycket. Det är en bråkig, besvärlig text, full av besynnerligheter. De olika rösterna skapar mer oordning, förvirring. Det är en gamling, en gosse (som dör), ett jag – splittrat. Handling ger sken av normalitet, men det saknas en sådan, en fast punkt: texten rör sig suggestivt, utan hållbarhet, som om den går sönder inför din blick, om du tittar på den, om du törs.

Det är kryptiskt, och ansträngande. Men märks då att Nádas har varit fotograf? Snarare handlar det om perspektiv än om en förtjusning i blicken i sig, att han tänker i bilder (vilket väl är en truism) – att han ser ur olika vinklar, från fler håll. Rösten imiterar en dialog, men blir monologisk, att den talar för sig själv, utan att kommunicera. Det är filosofiskt: ”Människan utstår infernaliska plågor när hon vet vad hon måste vilja, men om hon verkligen vill det hon måste vilja är höljt i dunkel.”

Till det fascinerande med boken hör hur den växlar det hermetiskt instängda med den vidgade blicken, och åstadkommer en utåt-inåt-rörelse, där båda riktningarna är lika viktiga.

På ett plan läser jag Fotograferingens vackra historia som en historisk roman, en historisk roman om tidlöshet: för vad är tid? Ja, en konstruktion, en skapelse. Det är samma mark vi går på nu som de gick på då – vi lever samma liv, gör samma avvägningar, har samma värk och plågor, samma idiotiska önskemål, bara små detaljer skiljer oss åt. I Nádas roman är inget tillrättalagt: tingen är opålitliga, där Kornélia görs till objektet. Och författaren demaskerar brutaliteten i alla bilder. Han gör också sin roman till en studie i våld, genom en våldsamhet i språket, i beskrivningarna, i det han skildrar.

2 kommentarer:

  1. Tack, för det motståndet! (Jag menar, texten har inte bara runnit igenom dig; du har hejdat den, i dina envisa förståelseförsök. Detta sagt apropå en tidigare kommentar, eller farhåga. Jag tror inte du är kapabel att skriva en devot recension; det har med vanlig hederlighet att göra.) (Att det skulle vara omöjligt att skriva en devot recension är ju dock tyvärr inte sant, för en gång skull förstår jag inte alls vad du menar.) Nádás skall genast införskaffas!

    Eller, för att citera mig själv, ur ett arbete som ryckvis behandlade fotografiens stadigvarande bleka leende:

    "Stillaståendet är ett problem som fotografin delar med fulländningen. Rörelsen (kursiv.), däremot, är ett sätt att skjuta detta problem framför sig. Denna rörelse kallar vi livet."

    Salaam!

    SvaraRadera
  2. Fint citat om fotograferingen! Jag hatälskar fotografering, det är som opera, för mycket, och när det funkar, så stort och överväldigande.

    SvaraRadera