Passageraren. Stella Maris, Cormac McCarthy, översättning Niclas Hval

Cormac McCarthy återkommer med besked, sexton år efter sin senaste roman Vägen. Han har sedan länge isolerat sig i sällskap med en grupp fysiker, och det är en underdrift att påstå att deras konversationer har tagit sig in i hans skrivande. De två romanerna som nu utges hänger ihop, och handlar om ett syskonpar. Alicia Western är ett mattesnille som begått självmord, brodern Bobby en avdankad racerförare. Tidpunkten är 70- och 80-tal. Pappan var fysiker och bistod i att ta fram den första atombomben. Medan Passageraren är en längre konventionellt skriven thriller om ett störtat flygplan är Stella Maris en dialog mellan Alicia och hennes psykiater. 

 

I den första romanen utmynnar det i en meditation över bilar, vapen och incest. Det mer än antyds att Alicia och Bobby var otillbörligt kärleksfulla med varandra. Litterärt är det inte så imponerande som en hade önskat sig. McCarthy lägger ut många trådar, bland annat till Vietnamkriget och mordet på John F Kennedy, men knyter sällan ihop dem. Det störtade flygplanet förblir också ett mysterium.

 

Det är en excentrisk och smått galen premiss som används, men det är McCarthys signum som författare. Intrigen blir sekundär, och lämnar plats åt det som skapar atmosfär. Denna förmåga att skapa stämning har McCarthy dock varit bättre på i flera av sina tidigare böcker, främst Blodets meridian och Gränstrilogin, samt den oöversatta Suttree. Visst är det suggestivt med de inbillade personer Alicia har i sin närhet, de som ömsom kallas ”personager” och ömsom ”följeslagare”, men i längden blir det tjatigt när ”The Kid”, som har fenor i stället för händer, dyker upp ännu en gång och bromsar händelseförloppet.

 

Av en händelse översattes nyligen McCarthys andra roman Mörkret utanför till svenska, en roman som ovanligt nog för denna författare har en kvinnlig huvudperson. När han nu ger utrymme åt Alicia som berättare är det faktiskt blott andra gången det sker. Här är dialogen lite styltig, och det är ett avbräck när första boken till cirka 90% består av dialog, och den andra boken till 100%. Den som tidigare inte läst McCarthy ska nog akta sig för just dessa två, men den som redan bekantat sig kan säkert ha behållning av den säregna mixen av nedtonad humor och grova skämt.

 

Som bild för livet är det kanske passande att välja en deckargåta som saknar lösning, men McCarthy har valt ett omständligt sätt att berätta det på. Någonstans i virrvarret finns det en del existentiella grubblerier som utreder gränserna mellan galenskap och sundhet. Det är ibland lite skabröst, ibland lite groteskt, och mer än en smula osmakligt. Det är förvisso kul att McCarthy vid så hög ålder – han blir 90 i år – avstår från att skriva samma slags roman hela tiden. De många utläggningarna kring fysik blir som helhet dock mer imponerande än intressanta.   

 

(Också publicerad i Vi 2/23)

Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan, Isak Sundström, Teg

Isak Sundström är nog den mest orättvist hemliga av Sveriges rockstjärnor. Om det inte räckte med hans insatser som frontfigur för Skriet och Pascal – de två bästa svenskspråkiga banden under 2000-talet – har han också som soloartist släppt en handfull briljant kusliga album som kretsat kring oro, skräck, neuroser, kannibalism, kärlek, krig, och – drakar.

 

Nu har han gett ut en bok, den tredje efter två obskyra titlar från mitten av 00-talet. Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan lyder titeln, och när jag för Jönköpings-Posten på nyårsafton berättade om vårens böcker var det denna jag såg allra mest fram emot. Som textförfattare har han ett oslagbart gehör för att gestalta våra mest bekanta skavanker. Vad han har gjort nu då? Lusläst nekrologer och brutit loss partier för att skapa en dokudikt där människans tafatthet inför livets stora frågor gör sig märkbar.

 

Hur då? Jo, minnesorden från släkt och vänkrets tenderar att bli något urvattnade och repetitiva. Liksom all genrelitteratur blir begränsningarna en utpräglad stötesten för texterna. En alternativ titel kunde ha varit: ”Hur många döda golfspelare tål Sverige?” Uppenbarligen är det medlemmar ur den något högre medelklassen som föräras nekrologer, för här är det golfspel och resor som verkar vara det enda som förenar de döda. Om den här boken ska summeras med ett enda ord får det bli: ”likriktat”, med betoning på lik.

 

Det blir ändå på en och samma gång ömsint och tomt – både vackert och förfärande (ungefär som livet mestadels är, tbh). En del av de kollisioner som uppstår är lätt absurda. Hyllningsord blir ju oftare än alltid ren och skär panegyrik (om du inte tror mig, läs någon av Per Wästbergs femtielva böcker med titlar som Lovtal etc). Det Sundström tar med sig från sitt låtskrivande är förmågan att skildra en känsla som är så mörk att den blir rolig, eller bara nästan rolig. Pascals senaste mästerverk, ”Fuck Like A Beast”, innehåller flera sådana stunder (”Jag mår så jävla bra”, ”Hellre ensam”, ”Stephen King”, ”Jag hatar allt”, för att bara ta fyra exempel).

 

Tonfallet i de här texterna ställer sig inte långt ifrån dem: ”Saknaden efter honom är stor bland oss som hade förmånen att lära känna honom.” Då och då kan en dunkelt kantstött humor sippra in för att låna ironins välnötta kappa: ”Han var helt övertygad / om att kärnvetenskapens / fredliga användning / är till välsignelse / för mänskligheten”.

 

När framgångssagornas utvecklingskurva ska tecknas blir det fokus på två saker: karriären och familjen, och hur duglig och självuppoffrande den döde har varit inom båda områdena. Kanske han försummade barnen? Äh, skit i det, och nämn att han kompenserade det med att ge barnbarnen all tänkbar uppmärksamhet. När jag var ung gällde budordet ”om de döda intet ont”, och det verkar fortfarande av dessa nekrologer vara i funktion.

 

Och det är inte alls deras fel, de stackare som tvingas skriva de här intetsägande texterna så fulla av truismer och meningslösa hyllningar. Vi är ju tafatta inför sorgen, vet inte hur vi ska bete oss. De här lakoniska summeringarna – som Sundström skickligt redigerar till ännu mer lakoniska vitsord i dåtidens tecken – gör mig en smula nedstämd. Var det inte mer, liksom? Ska ett helt långt liv bara utmynna i något så här torftigt? Är vi inte mer än golfare som då och då har goda stunder på jobbet och säger trevliga saker till våra kolleger? Problemen lyser med sin frånvaro: alla är mönsterexempel.

 

Kontentan av dessa texter blir att livet inte var så mycket att mista. Sundström skapar ändå poesi ur detta torftiga material. En sällsam effekt uppstår, och det slår mig att titeln är så på kornet: den formella tonen i texterna skär sig mot innehållet, som ska förmedla djupa känslor, men som stångas mot kanslisvenskan. Ordet ”uppskattad” återkommer, och det kan få en att undra vad som ligger i det ordet, om det är så gynnsamt alltid att ha varit ”uppskattad”.

 

Det som stör läsningen på ett skönt sätt är bokens genomgående tempus. Allt utspelar sig i dåtid: det är alltid för sent, lyder det underliggande budskapet. Det ökar sorgsenheten några grader. Men också att personerna som det handlar om reduceras till sin funktion. Genom Teg Publishing har vi i några utvalda böcker fått oss till livs en provkarta över det svenska kynnet. Det har skett i böcker som har blivit mer eller mindre oväntade hits, såsom Siri Johansson och Sven Tegelunds Ensamheten värst, David Väyrynens Marken och Marit Kaplas Osebol. Månne Sundströms förargliga bok är värd ett liknande öde?     

Utflykt till Hanging Rock, Joan Lindsay, översättning Maria Lundgren, Palaver Press

I slutet av förra året spelade Nick Cave och Warren Ellis vid vulkanklippan Hanging Rock, strax utanför Melbourne. Det är en plats med visst anseende som andlig plats för Australiens urinvånare, medan de vita snabbt koloniserade området för att göra sig en hacka på turism. ”The portal to Hell”, kallar en av besökaren på konserten platsen för, och någon form av energi måste den vara laddad med, för då jag ser konserten i efterhand på youtube bryter jag ihop och gråter okontrollerat i fyra minuter i duetten ”Henry Lee” som Cave gör med sångerskan Janet Ramus.

 

Platsens rykte som portal till underjorden är nog till betydande del Joan Lindsays fel. Hon skrev 1967 romanen Picnic at Hanging Rock, som fått status som minor classic. Peter Weirs filmatisering från 1975 gjorde sitt till – inte minst har hans estetik blivit ideal hos Sofia Coppola. I romanen försvinner en grupp tjejer från en privatskola när de gör en utflykt. Datumet är symbolladdat: Valentindagen (”Alla hjärtans dag”), 14 februari, 1900.

 

Filmen är verkligen ursnygg. När romanen nu äntligen finns på svenska – det ter sig obegripligt att det dröjt så länge – tack vare Maria Lundgrens översättning åt det relativt nystartade förlaget Palaver Press – är det betecknande att det är en filmatisering som gör rättvisa åt sin förlaga. Det är antagligen många som stiftat bekantskap med storyn genom filmen, men till det märkliga hör att det är en historia som Lindsay mycket skickligt maskerar som delvis autentisk.

 

Hon bodde i närheten, och det är rimligt att hon utgick från en och annan skröna. Det var hennes enda framgångsrika litterära verk, skrivet när hon var i sjuttioårsåldern. Det är en sällsynt lyckträff, och både filmen och romanen gestaltar själva definitionen av något som är fängslande.

 

Det är en historia som saknar svar. Liksom livet, kunde en tillägga. Filmen floppade i USA, eftersom de som bekant inte gärna befattar sig med sådant som är mångtydigt och olösligt. Inget kan övertyga mig att berättelsen hade tjänat på att inkludera en tydligare förklaring. Mer övertygande är hur Lindsay fokuserar på efterdyningarna, hur händelsen påverkar alla inblandade.

 

Skolan porträtteras som strikt, och därmed utgör utflykten en välbehövlig fristad från plugg och tvång. Där finns en fransklärarinna med ett mer än tillbörligt intresse för eleverna, och matematiklärarinnan som blir kvar på berget. Tillsammans med tre av tjejerna: Miranda, Marion, Irma. Edith lyckas ta sig därifrån, men de tre vars namn är så snarlika fastnar.

 

I vad? En tidsloop? Det är knappast en tillfällighet att romanen utspelar sig på det nya seklets första år, där det nya tränger bort det gamla. Aboriginierna är lika frånvarande från berättelsen som de svarta i Joseph Conrads Mörkrets hjärta, med undantag för en namnlös spårare som ska hjälpa till att hitta de försvunna tjejerna.

 

Har de rövats bort av dåtida representanter för trafficking? Kidnappning kan vara en tänkbar tolkning – en av tjejerna är arvtagerska – men Lindsay gör piruetter bort från en fixerad sanning. Atmosfären är drömsk, och kombinerar konkreta referenser till natur och djur med diffusa varsel om illdåd. Kanske är det så enkelt som naturens hämnd på människans inbilskhet.

 

Resan – utflykten – liknar en initiationsrit. Kanske det är vad det handlar om: att helt enkelt anträda färden mot vuxenlivet. Det går inte att leva i en skyddad värld. Dessutom präglas stämningen av renodlade härskaranspråk, som när Edith betraktar ett sällskap som campat en bit bort och finner sig vara bland ”de enda levande varelserna i hela världen”, något Lindsay syrligt kommenterar: ”i ett enda lättvindigt slag avfärdade hon därmed hela djurriket.”

 

Översättningen är mestadels smidig i sina ansatser att behålla atmosfären, även om jag är tveksam till att ”grandfather clock” ska direktöversättas till ”farfarsklocka”, när ”golvur” tydligare anger vad det är för klocka det är fråga om. Men det är viktigare att betona hur bra den här romanen är. Weirs film är förstås ett mästerverk, och det slår mig att en annan favorit bland Australiens 70-talsfilmer, Wake in Fright, också bygger på en 60-talsroman av en annan bortglömd författare (Kenneth Cook i det fallet). Den är något mörkare, om än det ljus som emanerar från Utflykt till Hanging Rock är silat genom något olycksbådande och farligt.

 

I första tredjedelen främst är stämningen oerhört förtätad. Alla går på tårna för att inte ta upp det otänkbara – har de oskuldsfulla tjejerna skändats fysiskt? – men också polisens valhänta sökmetoder blir föremål för viss ironi av Lindsay. Somliga saker är tidlösa – och så blir berättelsen giltig också i vår tid, som ju är besatt av true crime-poddar. Det här är en avsevärt mer givande gåta, värdig ett sinne som inte räds de svar som vägrar lägga sig till ro.

Hemfärd till glömskan, Kjell Espmark, Norstedts

Om 21 år kommer Bruno K. Öijer att skriva en bok som heter Hemfärd till glömskan. Den kommer att innehålla porträtt tecknade med fjäderlätt hand av författare, följeslagare på den anträdda resan mot döden, där referenser till tåg skapar förbindelser mellan olika poetiska röster.

 

Just i år heter poeten inte Öijer, utan Kjell Espmark. Han dog i fjol efter en lång gärning som författare och litteraturvetare. Han fyllde sjuttio redan 2000, och bara under 2000-talet hann han ge ut svindlande många böcker – tjugosex stycken, om jag räknat rätt. Hans sista bok blev Hemfärd till glömskan, som nu ges ut postumt. Den kan smidigt infogas bland hans senaste, som den skapelsetrilogi som fullbordades i fjol.

 

Espmarks höga produktivitet på gamla dar erinrar om hur Göran Sonnevi och Lars Norén tillbringat de senaste decennierna. Ett febrilt skrivande, förvisso. Men Espmark skriver inte med Sonnevi och Norén, utan mot dem: han har mer samröre med Öijer i så fall, med dikter som hela tiden söker ett enkelhetens tilltal (det betyder självklart något annat än att de är enkla).

 

Glömskan är hans modus, och den har skönjts också i ett par titlar till tidigare böcker: Glömskans tid (romansviten om Sverige), Minnena ljuger (självbiografin). Hemfärd till glömskan är med andra ord en typisk och bra titel. Här är glömskan lierad med tryggheten. Om han närmar sig det Dylan Thomas i en bekant rad kallade ”den goda natten” på stillsamt sätt? Nej, knappast.

 

Tilltalet är universellt. Att bli gammal: det händer oss alla. Men Espmark lyckas bevara en spänstig nyfikenhet. Kanske det är det mest effektiva sättet att undvika vördnaden som annars tillfaller gamla människor: Espmark är för busig för att uppvaktas allt för hovsamt. Att skriva rolldikter är ett lagom bekvämt sätt att uttrycka sina innersta tankar i förklädnad. Det är en annan form av upplösningstillstånd som ger sig till känna, en mild slags ilska, en indignation som inte slår över i det koleriska.

 

En fotnot pekar ut Dante och Bellman som de viktigaste följeslagarna, men här ryms en hel del andra litterära storheter. Som Paul Celan, drunknad i Seine under en grym aprilmånad 1970: ”Jag stiger och sjunker / men hejdas av abstrakta maskor / på vägen mot det jag kallat mitt hem." En cirkel sluts när han återvänder till 1700-talsgestalten Lång-Olof och hans Ragnhild, som fraktar karolinernas lik till kyrkogården. Redan i debuten Mordet på Benjamin (1956) är hon närvarande som en påminnelse om den skugga döden kastar över oss, ung som gammal: "Våren bar likstank och vargar. / Lång-Olofs Ragnhild hämtade några / uti en foderskrinda."

 

Espmark ger sig själv friheten att röra sig fritt i historien, och väl där dröjer han gärna vid ett glansigt 1700-tal. Där finns en bitter Voltaire, till exempel, med fingrarna i odlingsjorden och ett frustrerat ansiktsuttryck. Genom hela boken finns sådana miniatyrporträtt. Espmark kastar blickar – lystna och tveksamma – mot utplåningen. Här finns också rysliga slutsatser, iscensatta av någon som gått ”i Kafkas klass”:

 

När jag lämnade skolan, utan betyg,

flöt mitt namn ut i andras

och den värld jag steg ut i

var flera möjliga världar,

var och en plågsamt exakt.

Det börjar skymma i dem alla.

 

Jo, nog mörknar det över vägen allt. Livet är en dålig pjäs, eftersom sista akten är så förutsägbar. (Vem sa det? Det låter som Hjalmar Söderberg.) Även om Espmark förblivit entusiasten inför livets alla utmaningar går det nog att ana en viss bitterhet inför livets ovillkorliga slut. Då kan han skriva: ”Att lära sig leva i ögonblicket / när man strax ska ta avsked från det –”.

 

Man måste älska livet mycket – speciellt när livet är som svårast. Här har Espmark gestaltat denna känsla hos en ung mamma som kontemplerar repet. Dikterna ställer upp en spöklik uppradning figurer, både namnkunniga och obskyra. Espmark skapar både sammanhang och avståndstagande, eller man kunde säga förbindelser och splittring. Det här bidrar till dynamiken mellan de enskilda dikterna, att det inte tillåts bli mekaniskt och monotont trots att tekniken går igen i dikt efter dikt.

 

Igen och igen … Som han upprepar i två av dikterna, en märkligt dubblerad fras, ”ett jag som lämnar sig efter sig efter sig”, där jaget symtomatiskt nog byts ut mot gäss som plogar himlen när de ”lämnar sig efter sig efter sig”. Men det är generellt en fin samling dikter, förtätad och fokuserad, och jag hittar många favoriter – som vanligt när jag läser en av Espmarks samlingar. Här finns dikter som bara en äldre poet kan skriva, det vill säga någon som gjorts medveten om att trender kommer och går, och bara konsten består:

 

Spår –

Så många ideologier

som erbjöd beprövad räls för tanken:

ortodoxi, marxism och liberalism.

Spår som försvunnit bland småsten och löv.

Nere på Djurgårdsvägen

går en åldrig vagn som rensar rälsen.

Den kör fram och tillbaka hela natten.

 

Där har du Öijers tåg, igen. Ja, konsten består, och där ingår poesin. Kjell Espmarks poesi är stor konst, och det är sorgligt att den nog har hamnat i skymundan av Tranströmer och kanske Sonnevi (inget ont om någon av dem, för all del). Jag känner stor tacksamhet inför Espmarks bidrag till vår litteraturhistoria. Det är ett samlat verk som har lämnat spår i mig. Må det aldrig bli bortglömt.

Varseblivningar, Krister Gustavsson, Lejd

På författarfotot har Krister Gustavsson glasögon, där ena glaset är svart. Förklaringen finns i hans nya bok Varseblivningar, som utan omsvep skildrar en tumör som angriper ögat och tvingar honom till en operation. Synen tappas. Men han har också tidigare skrivit om kroppsligheten, hur allt bara försämras med åren. Han debuterade 1975 med en diktsamling (1987, enligt förlaget Lejd, men Libris säger annorlunda).

 

I vilket fall har det varit nöjsamt att följa hans utveckling under 10-talet och framåt – senaste boken Toposatopicus blev nominerad till Sveriges Radios lyrikpris 2020. Han skriver det slags dikt som den tretton år äldre Göran Sonnevi ibland nosar på: dagboksdikten, där det i ena stunden kan handla om ölrap och hundar som jagar en pinne i en sjö, eller att bara äta en äppelkaka – och så på nästa rad är det krig någonstans.

 

I strikt mening har boken tre skarpt indelade avsnitt. Den första och kortaste är skriven i prosa, som en förklaring och bakgrund om ögonsjukdomen. Här skapas en ingång till hans bok, till hans poetik, i denna utläggning om ögat. Men det är svårt att värja sig mot det som angripit hans öga. ”Jag skriver med ögonen”, säger han, och där sätts boken igång, med synen som metod – en syn som håller på att förloras.

 

Och det stämmer väl på oss alla, vi som sysslar med litteratur, och kanske i synnerhet – i syn-nerhet – vi som läser poesi. Inte lyssnar vi på ljudböcker i tre gånger hastigheten för att hinna med att ”ha läst” (det vill säga: ”ha lyssnat”) på flest böcker innan vi dör. Poesin kräver något annat av oss än att redovisa en hög siffra.

 

Centralt placerad är så titelsviten. Begreppet ”varseblivningar” har Gustavsson laborerat med tidigare, i essäboken Vindbro (2010). Här dominerar eftertänksamheten, i korta dikter som rör sig mot en lojhet. Men hetta saknas ingalunda. Det som frammanas är en värld som samlar sig, som bidar sin tid. Det är en värld som har pausats, och i så måtto liknar den något den stämning av stillestånd som lamslog oss under pandemin.

 

De stämningar som Gustavsson når fram till är starka: ”Den vassa känslan når ända ut i fingertopparna.” Och hans bildspråk fungerar ofta så, med en fattbar enkelhet. ”Vi frös som silverbestick”, lyder en annan av hans enkla men slagkraftiga troper. Om det i någon mån stämmer att sjukdom gör oss fega – nja, inte riktigt, va? Är det inte mer frågan om att sjukdomen gör oss skygga?

 

I vilket fall, Gustavssons vassa fingertoppar liknar den känsla som jag hade när jag häromveckan efter drygt två veckors sömnlöshet uppsökte en läkare för att få hjälp. Jag har haft jobbiga perioder tidigare i mitt liv, men den här gången var det verkligen som att jag blev rädd, på riktigt rädd för mina egna fingrar, att det var som att de härbärgerade allt det som gjorde ont i mig, att de utgjorde en samlingspunkt för allt vasst inom mig, allt som gjorde ont – och då menar jag gjorde ont i ordets alla bemärkelser.   

 

Snarare ser jag ett mod i Gustavssons sjukdomsdikter, där han vågar bejaka ett visst slags patos. I den här delen finns också (ännu) en variant av Goethes klassiska kortdikt ”Über allen Gipfeln”, en dikt som det lär finnas drygt två tusen svenska översättningar av redan.

 

Och så i den avslutande delen når Gustavsson fram till elegin, romantikens stora favorit, allra ståtligast iscensatt på vårt språk av Stagnelius. Gustavsson väljer att landa i femton hårt mallade elegier, där var och en ges sex fyraradiga strofer (quatrains, som det heter, men jag kan för stunden inte komma på vad det blir på svenska). Där ställs ett fönster på glänt, och bildar ytterligare en öppning. Här är det en livserfarenhet som tecknas, med en ny slags vardag för diktjaget. Rytmens trokéer bidrar till intrycket av en summering, men i så fall en summering i hoppets tecken.  

Hardings café, Gunnar Harding, Ellerströms

Gunnar Harding (född 1940) har länge varit en utmärkt förmedlare av poesi från vitt skilda tidsepoker. Till det som gör hans gärning så välkommen hör en nyfikenhet som ter sig outsinlig. Denna nyfikenhet verkar vara det bästa sättet att åldras på: tänk bara på mängden kulturutövare som vid en viss ålder blir ointressanta surgubbar. Detta har aldrig drabbat Harding, eller ett par andra generationskamrater, som den nyligen avlidne Kjell Espmark (nu aktuell med den postuma Glömskans tid) och den något yngre Jonas Ellerström.

 

Gemensamt för dessa pigga farbröder i sitt skrivande och i sitt sätt att förmedla litteratur när de nått den farliga gubbåldern: de har för allt i världen behållit sin ursprungliga entusiasm! Därför är det med stort nöje jag tar del av en bok som Hardings café, där ciceronen Gunnar Harding ännu en gång samlar översättningar och presentationer. Tio författare samsas om utrymmet, och det vore gnälligt i överkant kanske att påpeka att endast tre av dem är kvinnor, och att dessutom endast H.D. (Hilda Doolittle) fått tillbörligt många sidor i antologin.

 

Tidigare har Harding försett oss med rejält tilltagna luntor av till exempel den brittiska romantiken (tre böcker åren kring sekelskiftet, och läsekretsen var så stor att det renderade pocketutgåvor, som en påminnelse om att vi på tjugo år har gått från ett land av läsare till ett kulturfattigare land), diverse avantgardistisk modernism och beatpoesi, samt de romerska klassikerna Catullus och Horatius. En del av de namn han har ägnat sitt intresse åt tidigare hittar vi i den här nya boken, som kan ses som bonusmaterialet. Däribland Blaise Cendrars, som han utnämner till den som betytt mest för honom genom åren.

 

Harding sitter på en kunskapsbank som ständigt vidgar sig, något som ger sig till känna främst i introduktionstexterna – och de är som väntat lika läsvärda och viktiga som översättningarna. Här finns en text om den långa walesiska dikten ”Cad Goddeau”, som lär ha skrivits av barden Talisein (omnämnd av Deep Purple på 60-talet i ”The Book of Taliesyn”, om jag inte missminner mig). Dikten, som i stora drag handlar om ett trädkrig, inspirerade Tolkien till hans ringen-trilogi. Taliesin levde någon gång mellan 500 och 900, eller kanske 1100-talet. Det var Robert Graves inflytelserika bok The White Goddess som ledde Harding dit.

 

Ett kapitel handlar om den välbärgade romerska kvinnan Sulpicia, och här finns sex dikter av henne översatta. Det är något av ett scoop. Harding visar hur de talspråkliga och mindre sofistikerade dragen i dikterna var det som fick litteraturforskare att spåra upp en kvinna som upphovsperson, eftersom en man inte skulle skriva så burdust. Det är vår vinst, för dikterna är högklassiga (de är översatta i samverkan med Tore Jansson, som tidigare bistått med Catullus- och Horatius-tolkningarna).

 

Låter inte rader som dessa oväntat moderna? Somliga rader bara saknar datummärkning:

 

Inget av allt det jag gjort av dumhet i hela min ungdom

   ångrar jag djupare än det som jag gjorde i går

när jag lämnade dig allena i natten och inte

   vågade avslöja hur lidelsen brann i min kropp.

 

På tal om det tidlösa har Harding nu översatt ytterligare 12 av John Donnes dikter, och de kan smidigt infogas till de tidigare 28 som han översatte för tiotalet år sedan i den lilla boken Skabrösa elegier. När jag pluggade engelska på 90-talet och för första gången tog mig an Donne på allvar var det med häpnad jag konstaterade att Donne på svenska var en nästan obefintlig affär. Den som får aptiten väckt av Hardings nya översättningar här kan genast införskaffa Katherine Rundells finfina biografi Super-Infinite som kom ifjol, och varför inte lyssna på podcasten BBC In Our Time, vars avsnitt från i torsdags handlade om just Donne.

 

Visst är Harding en skicklig översättare, och det är kanske inte hans fel att Donnes ofta kvickfotade och ovarsamt eleganta engelska måste bli mer prosaisk svenska. I ett av (många) mästarprov, den bitterljuva ”Twicknam Garden”, tappas dock det viktiga verbet ”transubstantiate” bort. Donnes rader, ”I do bring / The spider love, which transubstantiates all, / And can convert Manna to gall”, blir hos Harding: ”jag med mig bär / kärlekens spindel som blott bringar död / och gör till galla livets bröd.” Det Donne åsyftar har förstås för en katolik starkare innebörd: hur sakramentet med nattvardsvinet och –brödet förvandlas till Jesus blod och kropp.

 

Men det är en välgärning av Harding att ta sig an en så svår dikt, om inte annat för att han lyckas så oerhört bra med avslutningen, som ger en hint om hur utmanande Donne kunde vara när han var på det humöret (och det var han ofta):

 

   I ögat smyger falskhet in

och kvinnans tanke är av tårar täckt

   som av en skugga, av en dräkt.

Perversa kön, där endast hon är sann,

   hon i vars sanning jag blott döden vann.

 

(”Alas, hearts do not in eyes shine, / Nor can you more judge womans thoughts by teares, / Then by her shadow, what she weares. / O perverse sex, where none is true but shee. / Who’s thererfore true, because her truth kills mee.”)

 

På tal om svårigheter som gränsar till det omöjliga, så tar sig Harding också an William Blakes ”The Tyger”, som nog räknas till de mest rytmiska dikterna på engelska. Hur tigern låter på svenska? Det får du upptäcka själv: se det som en stark uppmaning till den upptäckten, att jag nämner den här.

 

Och det gläder mig att han här skriver en försvarlig del om Shelley (Marys man), skönanden som uppfann en egen variant av eterisk engelska med sina ojämförliga dikter. Jag trodde länge att han intog en blygsam position i de tre samlingsböcker med översättningar som han gav ut om den brittiska romantiken, men mer närgångna studier av översättningarna visar att Harding ägnar 61 sidor åt Keats, 79 sidor åt Coleridge, 91 sidor åt Wordsworth, 100 sidor åt Byron – och 115 sidor åt Shelley. 

 

För all del är det kul att läsa hur Harding mer än antyder att Shelley var den första marxisten i sitt ungdomsverk ”Queen Mab”, som ges frikostigt utrymme här – skriven fem år innan Karl Marx föddes. Det är också kul att läsa utdrag ur en av Shelleys obestridligt bästa dikter, ”Julian och Maddalo”, som är en nidbild av vännen Lord Byron (Maddalo – kul namn! – kallas också i förordet för ”The Maniac”). Porträttet är elakt, men bär också på ett visst vemod: ”Jag tror att känslan för hans egen storhet / hade förblindat själens örnblick med / det överflöd av ljus som från den kom.” Översättningen är så bra att jag för ett ögonblick glömmer att den inte – till skillnad från originalet – rimmar, till råga på allt med den förkättrade knitteln. Som satir får den mer än godkänt, även om Shelley saknade Byrons lätta och nästan oöverträffade handlag med genren.  

 

Som helhet är den här boken också klart mer än godkänt, men det får räcka med dessa nedslag. Utöver de redan nämnda Talisein, Sulpicia, Donne, Blake och Shelley, innehåller boken Walt Whitman, Jelena Guro, Blaise Cendrars, H.D. och John Ashbery. Det är lärorikt, äventyrligt, lekfullt, och ofta väldigt entusiasmerande.

Nollamorfa :, Johan Jönson, Bonniers

bokstäverna strålar     som sedan länge slocknade stjärnor :  O C H  :  eldflugor i sommarnatten     på diktens (exo)planet

 

Det är en vacker inledning på en diktsamling! Beroende på hur man räknar är Johan Jönsons tjugonde diktsamling av imponerande art. Nollamorfa : (påhittat ord, googla inte) är i A3-format, och det är svårt att bereda plats för den i en reguljär bokhylla. Det är också svårt att läsa den i sängen, som jag har för vana, så jag tvingas ta plats vid ett ordentligt tilltaget köksbord för att läsa den här boken. Och där kan den väl få stanna, alltid redo att plockas upp efter att ha blivit utläst, redo att fortsätta med sin verkan.

 

Som väntat lattjas det en del med typsnitt och storlekar och färg och diverse typografiska hyss, gärna på samma bokuppslag. Det är som att bläddra i en tapetkatalog – storleken väcker lätt sådana associationer – där mönster avlöser varandra. Liksom spalter som går in i varandra och löper vertikalt över sidorna, rader som skjuts in i ett längre narrativ, och sammantaget genererar det en läsning där ordloopar kretsar genom ordflödena och lösdrivna fragment samsas med sammanhängande narrativ.

 

Det är en omöjlig bok, och det är väl om något vad Jönson pekar ut: poesins omöjliga position. Han gör det inte lätt för vare sig läsaren eller sig själv – här ska hela självföraktets smutsiga byk tvättas, och den som inte läst sig mätt på diktjagets kuk får också sitt lystmäte, liksom ett självförakt som pejlar självmordets djup. Men det är också en dikt som exponerar det som inte går att göra. Både att skriva och att läsa är sysslor som är satta på undantag, dömda att försvinna i den marknadslogik som dikterar våra liv.

 

Ändå är Jönsons outtalade syfte att kommunicera, och det ägnar han en ganska ansenlig del av den här boken åt att försöka komma fram till – alltså, ett genuint möte med en intresserad läsare. Så när han raljerar (på sitt nattsvarta sätt) om bristen på pengar och bristen på läsare koketterar han bara. Hans dragning åt avgrunden till trots är Nollamorfa : en i grunden ljus bok, i den mån en bok som frammanar känslor som ömsom framkallar ångest och ömsom längtan kan sägas vara ljus. Är den en befrielse eller ett straff – eller både och?

 

Jönson kallar sin bok för ”ett montage med det omöjliga intet”. Självhatet och otillräcklighetskänslorna styr hela förloppet. Hans dikt blir allt mer polyfon. Här gestaltas det i ett av de längre berättande partierna från en vårdinstitution med en äldre man, Kjell – rimligen dement – som besöks av sina anhöriga, där olika inre röster turas om att visa vanmakten inför sjukdom, åldrande och död.

 

Det skrivande Jönson ägnat sig åt under 2000-talet kanske hellre ska kallas attentat än litteratur. Han skriver fortsatt om (bristen på) pengar, om makt(lösheten), och de tidigare oupptäckta trådverk som håller samman berättelserna. I större bemärkelse blir det också en berättelse om svek, om hur Sverige har förlorat sin värdighet och låtit marknaden ta över samhällsbärande institutioner.

 

Formatet – nu större än någonsin! – får Jönson att tappa all verklighetskontakt. Han tillåter sig att bli ännu mer expansiv, och uppfinner glosan ”kaosmos” för att rättfärdiga detta sitt senaste projekt. Tröttnar man stundtals på honom? Emfatiskt ja. Är han fortfarande helt underbar att läsa? Emfatiskt ja även här. På ett plan saknar det motstycke, kanske även vid en internationell jämförelse. Men faktum är att Stefan Hammarén gav ut en längre prosabok i liknande format 2017, Loserförfattarfabriken, där de 435 sidorna var så tättryckta att läsningen var infernaliskt svårforcerad.

 

Och nog ger Jönson uttryck åt en individuell erfarenhet, allt, samtidigt som han har blivit allt mer rösten åt ett kollektivt missnöje. Långa drapor om hur meningslöst det är med författarsamtal kunde jag ha undvarat (efter att förra helgen ha hållit sådana med några av hans kolleger, Ann Jäderlund och Iman Mohammed). Hos honom låter det så här när han funderar på vad samtalen ger: ”En hastigt tickande, klickande nätjournalistisk, med sin avataraffektiva affirmation i ett oavbrutet tidelag med den hegemoniunderstödjande teknologin”. Här finns också en terapisession i mörker, där det svåra i att bli hjälpt av någon eller något pekas ut. Terapin hotar att befästa ens problem.

 

Ibland utnyttjas boksidan till att låta flera olika berättelseled samsas i parallella led, en metod som sällan åstadkommer något annat än viss frustration. Anna Hallbergs konsekvent genomförda Ljusgrön och aska från 2014, med sina tre olika berättelser på varje sida, är ett undantag. Hos Jönson är det en berättelse om att plocka hjortron på en myr som bryter av det monotona anropandet av intet och nollpunkterna och negationerna, och skänker nödvändigt ljus. Domarna över samtiden är bittert formulerade, liksom förlusten på olika plan – hoppet, minnet, lusten … allt lämnar honom.

 

Ändå finns det något av nåd och något av frigörelse i sexualiteten:

 

att aldrig vara mer privat än i sängkammaren; att då samtidigt vara helt tävlingsinriktad

•

tungans milda djur / kyssen välver sig omkring

•

kärleken som immanensens innersta; en prespråklig överlevnadsstrategi

•

läpparnas blod lyser / av blygd

•

fittan ett oavlåtligt trauma; allt språk riskerar ständigt att slukas av dess posttraumatiskhet

 

Men det elegiska klär honom lika bra som det en gång klädde Stagnelius. En annan mer oväntad själsfrände är Emily Dickinson, som flimrar förbi i en av dikterna. I vanliga fall är jag allergisk mot beteckningen ”svår” litteratur, men Jönson är svår att läsa, åtminstone i fysisk mening. Och det ska förstås vara så: det är en läsning som orsakar sveda och värk. Han tvingar en att inte kanske kapitulera men acceptera; en bekräftande läsart är nödvändig, för det vore dömt att misslyckas att ge sig in i en läsning som underkänner hans position.

 

Intressanta sidospår saknas inte, där en spjärnande läsning tvingas fram av den outtröttliga rösten (de outtröttliga rösterna) i dikterna:

 

            DEN SEMIOTISKA KAPITALISMEN OMÖJLIGGÖR TYSTNAD. Vad är samtidens ofrånkomliga Faust? Kanske den seriöst internaliserade ideologin som därigenom talar närmast friktionsfritt genom strupar, troper, poesier. KROPPEN SOM OBEGRIPLIGT BIHANG TILL VÄRDELÖSHETEN. Du är aldrig eget tal. Du talar inte. Du låter det är påbjudet och möjligt att genljuda. ALL ”TYSTNAD” ALLTID REDAN ANNEKTERAD, INTECKNAD.

 

Enligt en uträkning har Jönson med sitt skrivande 2,40 i timpenning – det bekostar ungefär den mängd toalettpapper han förbrukar, som han tillägger med en typisk jämförelse. Han vågar ställa obekväma frågor, riktade både rakt in i det egna tankarna och rätt ut mot sin läsekrets, som inte är så obetydlig i antal som han låtsas att den är. Så går han i clinch med sitt eget behov att berätta, där den autofiktiva positionen utmanas och avväpnas.

 

I ett längre sjok om låglönearbetets avigsidor kan han också hamna i egensnickrade slutsatser i andra ämnen: ”vi älskar för att kärleken är en undergång”, kan han där klargöra. Det är så typiskt den Johan Jönson vi har lärt känna – men lika mycket det är hans egna röst är det skrivet på Lars Noréns språk. Där finns också så många beröringspunkter, svårt att göra dem rättvisa i denna korta (relativt, jag vet) text.

 

Men där Jönson låter fragmentet brytas mot den pågående berättelsen är det som att han förvandlas till en Prometheus som skänker sina läsare en eld som vi kanske inte sett dess like av sedan Strindberg. Och när maratonmannen hämtar andan lyckas han skriva något som liknar ett slags minidramer. Hans dikter rör sig mot det dialogiska, och scenen borde vara hans, kan jag tycka – att det skulle tekniskt gå att överföra något av denna textmassa till teatern.

 

Här har du en författare som ställer skrivandet på sin spets, som skriver med en insats där begreppen ”liv” och ”död” nästan ter sig otillräckliga. Hans studier av uppgivenhet är otäckt närgångna, och oavsett vad man tycker om utfallet är det svårt att inte bli påverkad. Det är också svårt att avstå från läsningen, hur mycket massa en ändå måste ta sig genom för att få andas ut i den ynnest som finns lagrad i Jönsons oförlikneliga poesi, den som alltid upptäcker nya utvägar från de härskande negationerna.

Det förflutna återvänder, Hannele Mikaela Taviassalo, Förlaget

Selim är en man som åtrås av en kvinna. Alisa är en kvinna som också är föremål för åtrå. Mellan de två namngivna karaktärerna befinner sig en kvinna – hon som åtrår Selim – som också har haft att göra med Alisa, som nu är borta. Så inleds och så fortsätter Hannele Mikaela Taivassalos nya roman Det förflutna återvänder. Ibland lämnas berättandet över till Selim, men i huvudsak är det en roman om glömska och förlust.

 

Och om det vimmelkantiga tillstånd som uppstår när minnena ges fri lejd i en människa. I den här romanen finns ett detaljseende som inte riktigt förmår ta in helheterna, och det är fascinerande att följa det mönster som uppstår av en sådan optik. Det är en stil som är resonerande, kontemplerande, där perspektiv växlas i djärva åtbörder. Kort sagt: hon är en oförlöst poet.

 

För Taivassalo har hög kapacitet att skapa drömsk och poetisk atmosfär. Det var märkbart också i några av de tidigare romaner av henne som jag har läst, som In transit och I slutet borde jag dö. En miljö och en plats etableras, där hon är kvick på att sätta fokus på känslor mer än på individer. På ett sätt är det renodlad modernism: ungefär så här skrev Virginia Woolf flera av sina romaner. Eller Clarice Lispector, en annan författare som vågade lita på läsarens tålamod avseende urskiljandet av den individuella rösten.

 

Här är det gott om retoriska frågor, och Taivassalos stil är pregnant och skarp när hon levererar sina slutsatser: ”Är det så att man också kan vänja sig vid att vara olycklig, och på så sätt aldrig kunna bli lycklig?” Och nog fångas också tidlöst existentiella känslor in: ”Hon är så ensam, hur hon ser ut saknar betydelse, ingen ser henne ändå.” Men kärleken får som bekant sista ordet, hur fula vi än tycker oss vara: ”Det finns sådana människor som på förhand fått en hemlig karta och kompass till varandras kroppar.”

 

Här skapas något djärvt och originellt, oavsett om innehållet i sig känns igen. Taivassalo tecknar saknadens avgrund, och på flera sätt är det här en djupt olycklig roman. Men den är också pigg och smått ljuvlig i sitt tonfall, eftersom hon bryter så tvärt mot det konforma, att hon investerar i en intensitet som ger berättelsen hög styrfart och upphettad temperatur. Det är samtidigt en intensitet som hålls behärskad, men att den bidar sin tid.

 

Hennes roman ställer också indirekta frågor av varierande jobbig art, till exempel: ”Finns det förflutna?” Och ”om inte, varför återvänder det hela tiden?” Om jag tidigare nämnde Woolf och Lispector – ledtråd: tecken på hög uppskattning! – kan jag slänga in också Marcel Proust i ekvationen, att Taivassalo också utför en liknande minneskonst som han gör i sitt mastodontverk På spaning efter den tid som flytt. Hennes sätt att bearbeta minnen filtreras dock genom ett något syrligare och bitskare temperament.

 

Hur då? Jo, här har ni en författare som inte räds vare sig de stora känslorna eller de stora orden. Hyperbolen är hennes bästa vän, och det är lyckosamt när hon återvänder till ungdomsåren. Sedan är hon också bra på att fånga olika ljud i sitt sätt att berätta, eller överlag olika sensoriska upplevelser, såsom färger – det här är en väldigt röd bok, till exempel.

 

Det monomana berättarsättet skapar viss klaustrofobi, och det blir något av rundgång innan romanen sätter punkt. Men här finns inom romanens stängda rum en uppenbar vilja att behandla det som påverkar oss på riktigt. Då säger Taivassalo bestämt nej till den ytliga världen, och släpper fram ett känslosvall som inte raderar ut intellektet. Hon skriver på liv och död, så som en ska skriva. Tonläget är högt, och minnet bryter ned ens motstånd.

 

Saknas något? En handling, en plot? Jodå, men här är språket mer i förgrunden, och då kan jag helt släppa karaktärerna, mer eller mindre glömma det (eventuella) triangeldrama som är romanens premiss. De enskilda rösterna uppgår i ens blodomlopp. Jag läser den här romanen som ett formexperiment, och imponeras av det konsekvent hållna förhållningssättet mot sitt innehåll. Och vad gäller form är det ganska ovidkommande vad en författare väljer som metod, bara det är tillräckligt bra utfört.  

 

Andra invändningar? Tja, titeln är ju inte helt lyckad: ärligt talat låter det onödigt platt. ”Det förflutna återvänder” låter som titeln på en billig, sentimental bok som förr gick under benämningen ”kiosklitteratur”.  

Marigold och Rose. En berättelse, Louise Glück, översättning Jonas Brun, Rámus

Förra året meddelades att Louise Glück, känd för sitt Nobelpris 2020 (ett bra år), skulle ge ut sin första roman. Efter tretton diktsamlingar alltså, varav drygt hälften finns på svenska, tack vare ett intensivt arbete av förlaget Rámus och stafettparet som avlöst varandra som översättare: Stewe Claeson och Jonas Brun.

 

Den senare har översatt romanen Marigold och Rose, fast det är väl att ta i att kalla det för roman. Det är mer frågan om en kort berättelse i tio kapitel som tecknar ett porträtt av tvillingarna Marigold och Roses första år. De är spädbarn, fast översättningen säger ”bebisar” (snälla, sluta säg ”bääbisar”). Marigold tycker om böcker, fast hon inte lärt sig läsa ännu, och Rose tycker om att göra saker. Det liknar i mångt och mycket en barnbok, fast om den hade varit en barnbok kanske den hade översatts till Ringblomma och Ros.

 

Lindrig barnslighet ökar genialiteten, brukar det ju heta, och även om geniordet är lite överanvänt är det åtminstone något snillrikt över Glücks skrivande. När hon nu går över till kortprosan sker det i sagans form. Glück hör till de författare som det är givande att läsa mer av, som det är svårt att tröttna på. Utöver de svenska utgåvorna har jag läst hennes fyra första diktsamlingar på engelska (ännu oöversatta), samt en ganska fantastisk essäsamling. Läser du mer av henne blir du onekligen allt mer indragen i hennes världssyn.

 

Slutsatserna som ges i den här boken är anslående. Vad är det då i slutändan som gör en bok så bra? Kort sagt: temperamentet. Och den som läst Glück tidigare känner igen hennes skarpa blick på världen, och den dragning åt det absurda som alltid ligger nära till hands även om hon sällan släpper helt på bromsen. Men temperament är något annat än enbart åsikter och intelligens.

 

Samt: det här är inte mer en barnbok än de Muminböcker som skrevs av Tove Janssson, vars anarkistiska sinne nog skulle ha uppskattat den här otyglade texten som uppmuntrar till subversiv verksamhet. Men det finns också drag av den Oscar Wilde som skrev sina underskattade sagor strax innan han häktades för gross indecency.

 

Glück skriver en prosa som inte fullt ut följer de principer vi annars förknippar med texttypen. Således liknar det mer poesins strofindelning än prosans styckesindelning, när hon skjuter in mer mellanrum mellan textpartierna. Det sker en förskjutning, en ovisshet: är det stycken eller strofer det är frågan om? Det är som att hon inte helt vill överge poetens handgrepp när hon ger sig in på ett annat skrivande.

 

Berättelsen i sig är arketypisk, av det slag att den är lätt att ringakta. Djur och föräldrar finns i barnens värld, men på avstånd. Familjen skyr överraskningar. Barnen lever i det enda paradis vi känner till – det som vi ska förlora. Den världen är regelbunden, och tilliten råder och ordningen är ännu orubbad: ”Det var en vacker dag. Det hade mamma sagt. Pappa var iväg och räknade saker.” På sätt och vis är det ändå en förtrollad värld, där det finns utrymme för det fantasifulla tänkandet.

 

Poesin visar sig också i Glücks förmåga att säga maximala saker på minimalt utrymme. Utan att det blir för kortfattat eller knapphändigt. Den bildningsresa tvillingarna genomgår ter sig fullt naturlig, fast det är kanske mer en bildningsutflykt än –resa, tbh. Den världen finns till för att upptäckas, och där kallas kaniner för ”skuttisar”, och du kan fråga dig vad du föredrar: krass verklighet – kaninerna – eller magin – skuttisarna. Med sin bok omfattar Glück både likheterna och olikheterna mellan oss människor.

 

Rose är det utåtriktade barnet, som tycker om människor. Marigold bär på det som Glück i en av sina böcker kallar ”a certain gloomy inwardness”. Det kanske ska ses som en pik mot oss läsare: om vi gillade människor mer skulle vi läsa färre böcker. Tål att tänkas på. Kanske. Båda väntar på att saker ska falla på plats, på den frihet som ska infinna sig bara de slipper vara barn längre, men boken innehåller också överraskningar som vänder upp och ned på förutsättningarna.

 

Uppriktigt sagt befarade jag att Glück skulle skriva en sentimental bagatell, och kanske dess premisser ger fog för det. Men utfallet är mycket mer spännande än så. Det här är en älskvärd bok. Och just ”älskvärd” hör väl till de undervärderade värdeomdömena. Med stillsam humor lotsas vi genom tillvarons mångtydigheter, där linjen mellan det sanna och det verkliga finns till för att överskridas. Våra liv är stöpta i negationer.

Monotonins blommor, Erik Hagelin, ARS förlag

Om jag har uppfattat det rätt är Erik Hagelin en heteronym och inneboende hos Jonas Rydin, författaren bakom två ganska imposanta böcker, Världens åttonde underverk och Dö som en konstnär. Medan dessa var förhållandevis brett upplagda idéromaner är Monotonins blommor en blygsam diktsamling.

 

Blygsam vid en okulär besiktning, med fem sviter som samlar dikter som rör sig i olika riktningar. Som det står i en av dikterna i den längsta, titelsviten:

 

Monotonins

blommor

är de vackraste

 

Nära metronomen

ur vilken

alla enskildheter blommat

 

Och det kretsar mycket kring just dessa enskildheter. Nog kan det tyckas spretigt, att det saknas en stark struktur som kunde föra samman innehållet till en stabilare enhetlighet. Inledningsvis kan Baudelaire fungera som en mentor till de hemlösa dikterna, men titeln till trots är det ett motto från en av den franska diktens dynamitarder (Folke Isakssons ord) som skänkt motto till boken, nämligen Rimbaud.

 

Dikterna handlar som helhet om det som upphör och försvinner, det som inte längre är aktuellt. Uppbrott, med ett större ord. Det förefaller spontant skrivet, och diktjaget rör sig i ensam suveränitet genom tid och rum. Ibland tas vi några hundra år bakåt i tiden, till århundraden då krig var vardagsmat och inte som nu en anomali. Återkommande träffar vi de fiktiva karaktärerna Ember och Brand.

 

Flera av de enskilda bilderna är välfunna, och skrivna med lätt hand men inte utan distinkt tonfall:

 

                      pojkarna

som oändligt försiktigt

spelar badminton

ute på gatan,

            sommartom

 

deras gula röster,

            skratten

      som utfällda girlanger

i luften

 

Så kan det stå i en av de mer lyckade dikterna. Hagelin blandar starka bilder med sådant som bara faller platt; som helhet blir mitt intryck därmed ganska ojämnt fördelat. Språket tampas med arkaismer, men det som fungerar bäst är ändå blandningen av de privata bekännelserna och allmänna resonemang om kärlek och sorg. Slitna teman för en diktsamling, jag vet, men det är slagkraftigt när rösten antar en ogarderad form.

 

Så kan jag också uppfånga att dikterna utspelar sig mellan det äkta och det oäkta. Är det där poesin blir till? Jodå, men det är ändå för försiktigt. Som avslutning står fem deppiga sekvenser om kärlek, som pekar ut en mer sammanhållen poetik.

 

Hagelins diktsamling är första utgåvan på ett återupplivat förlag, ARS, som tidigare drevs av Arne Häggkvist, som översatte främst från engelska, franska och spanska, men även danska, norska, rumänska, turkiska och arabiska. Nu har verksamheten övertagits av sonen Cyril Hellman, som har ett tungt arv att förvalta. Monotonins blommor är en försiktig trevare, som ändå pekar ut en riktning mot just det arv av den gränsöverskridande modernismen som Häggkvist gav svensk språkdräkt (Hemingway, Lorca, Michaux, Burroughs).