Nollamorfa :, Johan Jönson, Bonniers

bokstäverna strålar     som sedan länge slocknade stjärnor :  O C H  :  eldflugor i sommarnatten     på diktens (exo)planet

 

Det är en vacker inledning på en diktsamling! Beroende på hur man räknar är Johan Jönsons tjugonde diktsamling av imponerande art. Nollamorfa : (påhittat ord, googla inte) är i A3-format, och det är svårt att bereda plats för den i en reguljär bokhylla. Det är också svårt att läsa den i sängen, som jag har för vana, så jag tvingas ta plats vid ett ordentligt tilltaget köksbord för att läsa den här boken. Och där kan den väl få stanna, alltid redo att plockas upp efter att ha blivit utläst, redo att fortsätta med sin verkan.

 

Som väntat lattjas det en del med typsnitt och storlekar och färg och diverse typografiska hyss, gärna på samma bokuppslag. Det är som att bläddra i en tapetkatalog – storleken väcker lätt sådana associationer – där mönster avlöser varandra. Liksom spalter som går in i varandra och löper vertikalt över sidorna, rader som skjuts in i ett längre narrativ, och sammantaget genererar det en läsning där ordloopar kretsar genom ordflödena och lösdrivna fragment samsas med sammanhängande narrativ.

 

Det är en omöjlig bok, och det är väl om något vad Jönson pekar ut: poesins omöjliga position. Han gör det inte lätt för vare sig läsaren eller sig själv – här ska hela självföraktets smutsiga byk tvättas, och den som inte läst sig mätt på diktjagets kuk får också sitt lystmäte, liksom ett självförakt som pejlar självmordets djup. Men det är också en dikt som exponerar det som inte går att göra. Både att skriva och att läsa är sysslor som är satta på undantag, dömda att försvinna i den marknadslogik som dikterar våra liv.

 

Ändå är Jönsons outtalade syfte att kommunicera, och det ägnar han en ganska ansenlig del av den här boken åt att försöka komma fram till – alltså, ett genuint möte med en intresserad läsare. Så när han raljerar (på sitt nattsvarta sätt) om bristen på pengar och bristen på läsare koketterar han bara. Hans dragning åt avgrunden till trots är Nollamorfa : en i grunden ljus bok, i den mån en bok som frammanar känslor som ömsom framkallar ångest och ömsom längtan kan sägas vara ljus. Är den en befrielse eller ett straff – eller både och?

 

Jönson kallar sin bok för ”ett montage med det omöjliga intet”. Självhatet och otillräcklighetskänslorna styr hela förloppet. Hans dikt blir allt mer polyfon. Här gestaltas det i ett av de längre berättande partierna från en vårdinstitution med en äldre man, Kjell – rimligen dement – som besöks av sina anhöriga, där olika inre röster turas om att visa vanmakten inför sjukdom, åldrande och död.

 

Det skrivande Jönson ägnat sig åt under 2000-talet kanske hellre ska kallas attentat än litteratur. Han skriver fortsatt om (bristen på) pengar, om makt(lösheten), och de tidigare oupptäckta trådverk som håller samman berättelserna. I större bemärkelse blir det också en berättelse om svek, om hur Sverige har förlorat sin värdighet och låtit marknaden ta över samhällsbärande institutioner.

 

Formatet – nu större än någonsin! – får Jönson att tappa all verklighetskontakt. Han tillåter sig att bli ännu mer expansiv, och uppfinner glosan ”kaosmos” för att rättfärdiga detta sitt senaste projekt. Tröttnar man stundtals på honom? Emfatiskt ja. Är han fortfarande helt underbar att läsa? Emfatiskt ja även här. På ett plan saknar det motstycke, kanske även vid en internationell jämförelse. Men faktum är att Stefan Hammarén gav ut en längre prosabok i liknande format 2017, Loserförfattarfabriken, där de 435 sidorna var så tättryckta att läsningen var infernaliskt svårforcerad.

 

Och nog ger Jönson uttryck åt en individuell erfarenhet, allt, samtidigt som han har blivit allt mer rösten åt ett kollektivt missnöje. Långa drapor om hur meningslöst det är med författarsamtal kunde jag ha undvarat (efter att förra helgen ha hållit sådana med några av hans kolleger, Ann Jäderlund och Iman Mohammed). Hos honom låter det så här när han funderar på vad samtalen ger: ”En hastigt tickande, klickande nätjournalistisk, med sin avataraffektiva affirmation i ett oavbrutet tidelag med den hegemoniunderstödjande teknologin”. Här finns också en terapisession i mörker, där det svåra i att bli hjälpt av någon eller något pekas ut. Terapin hotar att befästa ens problem.

 

Ibland utnyttjas boksidan till att låta flera olika berättelseled samsas i parallella led, en metod som sällan åstadkommer något annat än viss frustration. Anna Hallbergs konsekvent genomförda Ljusgrön och aska från 2014, med sina tre olika berättelser på varje sida, är ett undantag. Hos Jönson är det en berättelse om att plocka hjortron på en myr som bryter av det monotona anropandet av intet och nollpunkterna och negationerna, och skänker nödvändigt ljus. Domarna över samtiden är bittert formulerade, liksom förlusten på olika plan – hoppet, minnet, lusten … allt lämnar honom.

 

Ändå finns det något av nåd och något av frigörelse i sexualiteten:

 

att aldrig vara mer privat än i sängkammaren; att då samtidigt vara helt tävlingsinriktad

•

tungans milda djur / kyssen välver sig omkring

•

kärleken som immanensens innersta; en prespråklig överlevnadsstrategi

•

läpparnas blod lyser / av blygd

•

fittan ett oavlåtligt trauma; allt språk riskerar ständigt att slukas av dess posttraumatiskhet

 

Men det elegiska klär honom lika bra som det en gång klädde Stagnelius. En annan mer oväntad själsfrände är Emily Dickinson, som flimrar förbi i en av dikterna. I vanliga fall är jag allergisk mot beteckningen ”svår” litteratur, men Jönson är svår att läsa, åtminstone i fysisk mening. Och det ska förstås vara så: det är en läsning som orsakar sveda och värk. Han tvingar en att inte kanske kapitulera men acceptera; en bekräftande läsart är nödvändig, för det vore dömt att misslyckas att ge sig in i en läsning som underkänner hans position.

 

Intressanta sidospår saknas inte, där en spjärnande läsning tvingas fram av den outtröttliga rösten (de outtröttliga rösterna) i dikterna:

 

            DEN SEMIOTISKA KAPITALISMEN OMÖJLIGGÖR TYSTNAD. Vad är samtidens ofrånkomliga Faust? Kanske den seriöst internaliserade ideologin som därigenom talar närmast friktionsfritt genom strupar, troper, poesier. KROPPEN SOM OBEGRIPLIGT BIHANG TILL VÄRDELÖSHETEN. Du är aldrig eget tal. Du talar inte. Du låter det är påbjudet och möjligt att genljuda. ALL ”TYSTNAD” ALLTID REDAN ANNEKTERAD, INTECKNAD.

 

Enligt en uträkning har Jönson med sitt skrivande 2,40 i timpenning – det bekostar ungefär den mängd toalettpapper han förbrukar, som han tillägger med en typisk jämförelse. Han vågar ställa obekväma frågor, riktade både rakt in i det egna tankarna och rätt ut mot sin läsekrets, som inte är så obetydlig i antal som han låtsas att den är. Så går han i clinch med sitt eget behov att berätta, där den autofiktiva positionen utmanas och avväpnas.

 

I ett längre sjok om låglönearbetets avigsidor kan han också hamna i egensnickrade slutsatser i andra ämnen: ”vi älskar för att kärleken är en undergång”, kan han där klargöra. Det är så typiskt den Johan Jönson vi har lärt känna – men lika mycket det är hans egna röst är det skrivet på Lars Noréns språk. Där finns också så många beröringspunkter, svårt att göra dem rättvisa i denna korta (relativt, jag vet) text.

 

Men där Jönson låter fragmentet brytas mot den pågående berättelsen är det som att han förvandlas till en Prometheus som skänker sina läsare en eld som vi kanske inte sett dess like av sedan Strindberg. Och när maratonmannen hämtar andan lyckas han skriva något som liknar ett slags minidramer. Hans dikter rör sig mot det dialogiska, och scenen borde vara hans, kan jag tycka – att det skulle tekniskt gå att överföra något av denna textmassa till teatern.

 

Här har du en författare som ställer skrivandet på sin spets, som skriver med en insats där begreppen ”liv” och ”död” nästan ter sig otillräckliga. Hans studier av uppgivenhet är otäckt närgångna, och oavsett vad man tycker om utfallet är det svårt att inte bli påverkad. Det är också svårt att avstå från läsningen, hur mycket massa en ändå måste ta sig genom för att få andas ut i den ynnest som finns lagrad i Jönsons oförlikneliga poesi, den som alltid upptäcker nya utvägar från de härskande negationerna.