Hemfärd till glömskan, Kjell Espmark, Norstedts

Om 21 år kommer Bruno K. Öijer att skriva en bok som heter Hemfärd till glömskan. Den kommer att innehålla porträtt tecknade med fjäderlätt hand av författare, följeslagare på den anträdda resan mot döden, där referenser till tåg skapar förbindelser mellan olika poetiska röster.

 

Just i år heter poeten inte Öijer, utan Kjell Espmark. Han dog i fjol efter en lång gärning som författare och litteraturvetare. Han fyllde sjuttio redan 2000, och bara under 2000-talet hann han ge ut svindlande många böcker – tjugosex stycken, om jag räknat rätt. Hans sista bok blev Hemfärd till glömskan, som nu ges ut postumt. Den kan smidigt infogas bland hans senaste, som den skapelsetrilogi som fullbordades i fjol.

 

Espmarks höga produktivitet på gamla dar erinrar om hur Göran Sonnevi och Lars Norén tillbringat de senaste decennierna. Ett febrilt skrivande, förvisso. Men Espmark skriver inte med Sonnevi och Norén, utan mot dem: han har mer samröre med Öijer i så fall, med dikter som hela tiden söker ett enkelhetens tilltal (det betyder självklart något annat än att de är enkla).

 

Glömskan är hans modus, och den har skönjts också i ett par titlar till tidigare böcker: Glömskans tid (romansviten om Sverige), Minnena ljuger (självbiografin). Hemfärd till glömskan är med andra ord en typisk och bra titel. Här är glömskan lierad med tryggheten. Om han närmar sig det Dylan Thomas i en bekant rad kallade ”den goda natten” på stillsamt sätt? Nej, knappast.

 

Tilltalet är universellt. Att bli gammal: det händer oss alla. Men Espmark lyckas bevara en spänstig nyfikenhet. Kanske det är det mest effektiva sättet att undvika vördnaden som annars tillfaller gamla människor: Espmark är för busig för att uppvaktas allt för hovsamt. Att skriva rolldikter är ett lagom bekvämt sätt att uttrycka sina innersta tankar i förklädnad. Det är en annan form av upplösningstillstånd som ger sig till känna, en mild slags ilska, en indignation som inte slår över i det koleriska.

 

En fotnot pekar ut Dante och Bellman som de viktigaste följeslagarna, men här ryms en hel del andra litterära storheter. Som Paul Celan, drunknad i Seine under en grym aprilmånad 1970: ”Jag stiger och sjunker / men hejdas av abstrakta maskor / på vägen mot det jag kallat mitt hem." En cirkel sluts när han återvänder till 1700-talsgestalten Lång-Olof och hans Ragnhild, som fraktar karolinernas lik till kyrkogården. Redan i debuten Mordet på Benjamin (1956) är hon närvarande som en påminnelse om den skugga döden kastar över oss, ung som gammal: "Våren bar likstank och vargar. / Lång-Olofs Ragnhild hämtade några / uti en foderskrinda."

 

Espmark ger sig själv friheten att röra sig fritt i historien, och väl där dröjer han gärna vid ett glansigt 1700-tal. Där finns en bitter Voltaire, till exempel, med fingrarna i odlingsjorden och ett frustrerat ansiktsuttryck. Genom hela boken finns sådana miniatyrporträtt. Espmark kastar blickar – lystna och tveksamma – mot utplåningen. Här finns också rysliga slutsatser, iscensatta av någon som gått ”i Kafkas klass”:

 

När jag lämnade skolan, utan betyg,

flöt mitt namn ut i andras

och den värld jag steg ut i

var flera möjliga världar,

var och en plågsamt exakt.

Det börjar skymma i dem alla.

 

Jo, nog mörknar det över vägen allt. Livet är en dålig pjäs, eftersom sista akten är så förutsägbar. (Vem sa det? Det låter som Hjalmar Söderberg.) Även om Espmark förblivit entusiasten inför livets alla utmaningar går det nog att ana en viss bitterhet inför livets ovillkorliga slut. Då kan han skriva: ”Att lära sig leva i ögonblicket / när man strax ska ta avsked från det –”.

 

Man måste älska livet mycket – speciellt när livet är som svårast. Här har Espmark gestaltat denna känsla hos en ung mamma som kontemplerar repet. Dikterna ställer upp en spöklik uppradning figurer, både namnkunniga och obskyra. Espmark skapar både sammanhang och avståndstagande, eller man kunde säga förbindelser och splittring. Det här bidrar till dynamiken mellan de enskilda dikterna, att det inte tillåts bli mekaniskt och monotont trots att tekniken går igen i dikt efter dikt.

 

Igen och igen … Som han upprepar i två av dikterna, en märkligt dubblerad fras, ”ett jag som lämnar sig efter sig efter sig”, där jaget symtomatiskt nog byts ut mot gäss som plogar himlen när de ”lämnar sig efter sig efter sig”. Men det är generellt en fin samling dikter, förtätad och fokuserad, och jag hittar många favoriter – som vanligt när jag läser en av Espmarks samlingar. Här finns dikter som bara en äldre poet kan skriva, det vill säga någon som gjorts medveten om att trender kommer och går, och bara konsten består:

 

Spår –

Så många ideologier

som erbjöd beprövad räls för tanken:

ortodoxi, marxism och liberalism.

Spår som försvunnit bland småsten och löv.

Nere på Djurgårdsvägen

går en åldrig vagn som rensar rälsen.

Den kör fram och tillbaka hela natten.

 

Där har du Öijers tåg, igen. Ja, konsten består, och där ingår poesin. Kjell Espmarks poesi är stor konst, och det är sorgligt att den nog har hamnat i skymundan av Tranströmer och kanske Sonnevi (inget ont om någon av dem, för all del). Jag känner stor tacksamhet inför Espmarks bidrag till vår litteraturhistoria. Det är ett samlat verk som har lämnat spår i mig. Må det aldrig bli bortglömt.