Cormac McCarthy återkommer med besked, sexton år efter sin senaste roman Vägen. Han har sedan länge isolerat sig i sällskap med en grupp fysiker, och det är en underdrift att påstå att deras konversationer har tagit sig in i hans skrivande. De två romanerna som nu utges hänger ihop, och handlar om ett syskonpar. Alicia Western är ett mattesnille som begått självmord, brodern Bobby en avdankad racerförare. Tidpunkten är 70- och 80-tal. Pappan var fysiker och bistod i att ta fram den första atombomben. Medan Passageraren är en längre konventionellt skriven thriller om ett störtat flygplan är Stella Maris en dialog mellan Alicia och hennes psykiater.
I den första romanen utmynnar det i en meditation över bilar, vapen och incest. Det mer än antyds att Alicia och Bobby var otillbörligt kärleksfulla med varandra. Litterärt är det inte så imponerande som en hade önskat sig. McCarthy lägger ut många trådar, bland annat till Vietnamkriget och mordet på John F Kennedy, men knyter sällan ihop dem. Det störtade flygplanet förblir också ett mysterium.
Det är en excentrisk och smått galen premiss som används, men det är McCarthys signum som författare. Intrigen blir sekundär, och lämnar plats åt det som skapar atmosfär. Denna förmåga att skapa stämning har McCarthy dock varit bättre på i flera av sina tidigare böcker, främst Blodets meridian och Gränstrilogin, samt den oöversatta Suttree. Visst är det suggestivt med de inbillade personer Alicia har i sin närhet, de som ömsom kallas ”personager” och ömsom ”följeslagare”, men i längden blir det tjatigt när ”The Kid”, som har fenor i stället för händer, dyker upp ännu en gång och bromsar händelseförloppet.
Av en händelse översattes nyligen McCarthys andra roman Mörkret utanför till svenska, en roman som ovanligt nog för denna författare har en kvinnlig huvudperson. När han nu ger utrymme åt Alicia som berättare är det faktiskt blott andra gången det sker. Här är dialogen lite styltig, och det är ett avbräck när första boken till cirka 90% består av dialog, och den andra boken till 100%. Den som tidigare inte läst McCarthy ska nog akta sig för just dessa två, men den som redan bekantat sig kan säkert ha behållning av den säregna mixen av nedtonad humor och grova skämt.
Som bild för livet är det kanske passande att välja en deckargåta som saknar lösning, men McCarthy har valt ett omständligt sätt att berätta det på. Någonstans i virrvarret finns det en del existentiella grubblerier som utreder gränserna mellan galenskap och sundhet. Det är ibland lite skabröst, ibland lite groteskt, och mer än en smula osmakligt. Det är förvisso kul att McCarthy vid så hög ålder – han blir 90 i år – avstår från att skriva samma slags roman hela tiden. De många utläggningarna kring fysik blir som helhet dock mer imponerande än intressanta.
(Också publicerad i Vi 2/23)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.