att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 feb. 2017

In transit, Hannele Mikaela Taivassalo, Förlaget


”Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är möjligen avsiktliga eller så inte.” Så lyder den kaxiga disclaimern på Hannele Mikaela Taivassalos roman In transit, utgiven på det relativt nya finlandssvenska förlaget Förlaget.

Kaxig är också hennes roman, och uppfriskande på ett sätt som gör den till ett oväntat inslag i den svenskspråkiga prosan. Att upprätthålla råmärken mellan berättande och språk är att göra sig själv och litteraturen en otjänst. Givetvis finns det romaner som är mer beroende av intrig än av språk, och vice versa – och med det sagt: vilket djävla fantastiskt språk det är i den här romanen! 


Men intrigen, i korthet: hemkomsten, återkomsten. För i första hand Galadriel, och vidare även för Vera och för gamlingen Sem. Samt en Främling. Galadriel är en udda karaktär – ett anagram på ”glad Ariel”, bland annat – med en on-/off-relation med en George Gordon Jr (i sig möjligen en anhörig till en annan George Gordon: Lord Byron). Litterärt så det förslår? Ja, fast ändå inte.  

Det handlar om att komma till tals med misslyckandet. Att komma tillbaka är väl ett sådant. Byn ska aldrig någonstans, och tar du dig dit igen – permanent – då är det väl något som har gått fel. För hemorten finns ju, som Cesare Pavese sagt någonstans, endast till för att vi ska ha något att längta bort ifrån. Galadriel försöker leva vid sidan av, försöker göra sig oberoende, men det är ju svårare gjort än sagt.  

”Transit” är ju mer en känsla än ett tillstånd – något mer dynamiskt än statiskt. Att vara på väg – kanske det mest eftersträvade i vår värld. Att vara på väg – det är något som blir påtagligt också i Taivassolas avbrytna rytm, de avhuggna fraserna. Det kan lätt uppfattas som ett maner, men jag faller pladask för det här, kanske för att det är så sparsmakat utfört. Men det finns genomgående denna strävan, denna jakt, nedlagt i själva orden, i själva meningsbyggnaden. Här läggs fokus på andra saker.

Jakten finns även i berättarperspektivet, som växlar mellan de olika figurerna. De tecknas så som människor är i vår omgivning, ömsom starka i sina enskilda detaljer, och ömsom svaga i andra detaljer. Människor som förblir oförklarliga för oss, därför att det är så livet ser ut. Vi förstår inte varandra, aldrig fullt ut, och Taivassola har skrivit en roman om dessa missförstånd, dessa misstag, dessa envetna försök vi gör att närma oss varandra. Ur dessa besvär föds en kärleksroman som är både storslagen och ynklig, med ett berättartilltal som är lika trogen yvigheterna som lakonismerna.  

Tilltalet rör sig mellan närhet och distans. Mestadels distans. Eftersom livet ju är någon annanstans, berör någon annan. Men närhet finns i språket, i det sensuella språket, som samtidigt tillåts vara både mjukt och hårt, drömskt och realistiskt. Verkligt. Det enda vi kan begära är att vår tillvaro ska få någon slags fason, någon slags kontur:

”Galadriel, hon var ju en tid på något sätt hemskt vag. Vag i konturerna. Det skulle man ju inte tro nu. Men det var just då under puberteten, hon blev så tyst, och liksom drömmande. Avlägsen. Hon bara sjönk bort på något sätt, och det var svårt att få den där kontakten.” 

Det intensiva och fokuserade lämnar också utrymme för det flyktiga och konturlösa. Att beskriva någons språk som ”lyriskt” kan även det vara värdeladdat, oftast negativt. Jag uppfattar det här som en ansats, en diktion som vill ta nya vägar. Det är en roman som förlitar sig starkt på sin stil, och den klarar det. Språket blir aldrig flåshurtigt eller ansträngt. Däremot bärs det av den mest kreativa typen av rastlöshet.   

Sällan har jag läst en roman med en så distinkt röst. Må den länge klinga inom mig, och kanske hitta fram till fler läsare, även om jag av erfarenhet vet att de finlandssvenska författarna skriver på en frekvens som liknar hundvisslans - och då är det bara de känsliga öronen som uppfattar den.  

1 kommentar: