att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 maj 2020

Herrarna och djuren, Leif Holmstrand, Bonniers; Toposatotopicus, Krister Gustavsson, Lejd; En sky av vittnen, Kjell Espmark, Norstedts; Ammaseus horisont, AI tolkar Karin Boye, Svensk Sci Fi; Olycksalig generation, Pier Paolo Pasolini, översättning Nina M. Olsson och Håkan Sandell, Smockadoll; Lögnen är ett klätterdjur, Herta Müller, översättning Aimée Delblanc, 10TAL Bok


Ur vårens som vanligt digra skörd av poesi plockar jag en bukett som både ter sig brokig och märkligt sammanhållen. Det blir en färgmatchning som man kan uppskatta bara om man har ett poetiskt sinne. I grund och botten finns det bara ett dugligt kriterium för litteratur, och det är följande fråga: är det nödvändigt?

Leif Holmstrand hör till de mer produktiva under innevarande århundrade, med i snitt nästan två böcker om året. Lägg till detta en omfattande produktion som installationskonstnär. Herrarna och djuren samlar mångsidigheten i denna verksamhet, med en queer blick på mellanmänskliga relationer.

Det är en dikt som frodas i anomalier och idiosynkrasier, och ofta låter smeksamma rim mildra ett brutalt innehåll: ”En glödtrådstanke, ännu vag / men lycklig, som vi anat, / tog form och sågs som docklikt jag / ur sammetsmörker manat.” Det blir djupt suggestiva och nödvändiga dikter som kombinerar nutida dejting i whatsapp med eviga frågor om identitet, sexualitet, samt en fråga om floran och faunans roll för mänskligheten.


Liknande teman finns i Krister Gustavssons nya bok Toposatopicus. Om Holmstrand är expansiv i sin estetik är Gustavsson mer sparsmakad. Även här finns kroppsligheten, illustrerad av åkommor och skavanker,och även här skevar och skaver skröpligheten, där enkla bilder föder fram en ny värld: ”Förnatten har släckt skrivbordslampan / och mörkret börjar / överskriva dagen.”

Det här är en i all blygsamhet fantastisk bok, som lyckas vara både instängd och öppen, och utgör en ny slags verklighetsbeskrivning. Den är nattlig, ibland blodig, äcklig och sjuk, men framför allt anslående och nödvändig.

Vårens knasigaste diktbok heter Ammaseus horisont, och är resultatet av en AI som matats in med Karin Boyes dikter. De dikter som skapas väcker nya frågor om upphov och originalitet. Datorn – den eller hen? – skriver vidare och öppnar potentialen hos dikter som kanske annars riskerar att stelna i allt för vördnadsfull beundran.


De bekanta Boye-fraserna blandas med oväntade kombinationer, och påminner om att poesi ofta skapas i just dessa oförutsägbara ögonblick: ”Jag är sjuk av gift. / Men jag har en annan, / förödmjukad, upprättad kärlek. / Och han säger: vad har du då för händer? / Vad har du i världen för makt.” Knasigt, ja, men faktiskt nästan hela tiden bra och nödvändig poesi.  

En ny diktsamling av Kjell Espmark är alltid en begivelse, och hans nya, En sky av vittnen, fortsätter med de rolldikter som präglade Vintergata 2007 och Den inre rymden 2014 (båda ingår i den nya samlingen). Det här är Espmarks åttonde decennium som poet, och jag vågar nästan påstå att han aldrig varit bättre.

Det är olika röster, olika jag och människoöden, som befolkar dessa korta dikter. Ofta är det kvinnor som vittnar, som i en vacker enkel kärleksdikt: ”Hammarslagen, hammarslagen! / Den natten såg jag min älskade / naglad mot himlen / med tusen gnistrande spikar.” Flera av rösterna tillhör offer för något, oavsett om det är för förebilden till Dracula, Vlad Tepes, eller den bekanta kulturprofilen.


Hos Espmark finns en ironi av det varmt omhändertagande slaget, och hans dikter är koncentrerade, exakta och nödvändiga. Hans olika diktjag vädjar underförstått: ”Minns mig!” Som läsare är det svårt att värja sig mot kraften hos dessa enskilda öden, förmedlade av ett språk som måste sägas tillhör den suveränaste av behärskning, samtidigt som det ger uttryck åt ett häpnadsväckande känsloregister.

Årets mest välkomna översättningar är europeiska. Italienske Pier Paolo Pasolini är mest känd som stundtals skandaliserad filmregissör, men en del av hans poesi har tidigare i spridda skurar delgetts svenska läsare. Olycksalig generation är ett nytt försök, och samlar både tidiga idylliska dikter som hyllar ungdomen till senare politiska utfall mot samtidens kommersialism.


Båda dessa sidor belyses av urvalet, liksom en väldigt fin dikt till en älskad mor. Men allra mest anledning finns det nog att dröja vid hans nödvändiga politiska analyser: ”ni som med er borgerliga bakgrund / förblev ungdomligt pragmatiska men barnsliga som aktivister, / ni sökte er räddning in i organisationen (som inte / kan frambringa annat än ännu mer organisation)”.  

Parallellt med sin syssla som romanförfattare skriver Herta Müller kollagedikter med bokstäver utklippta från veckotidningar. I Lögnen är ett klätterdjur kan man läsa dessa: både de tyska originalen och i svensk översättning. Eftersom Müller är uppväxt i en totalitär stat – kommunistiska Rumänien – har orden och bokstäverna för henne en bismak av hemlig lycka.


Det är också en lycka att läsa hennes dikter, där hon med hisnande metaforer – tänk bara titelns klätterdjur – visar hur enkelt och lekfullt dikter också kan skrivas. Med allvaret intakt och nödvändigt även när bilderna blir surrealistiskt absurda: ”Nu tickar molnet genom / skallen min och varje morgon / sitter staden grodlikt stilla / framför knappen på min kappa”.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/5 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar