Skabrösa elegier och heliga sonetter, John Donne

Det är med skräckblandad förtjusning jag börjar läsa den här boken. Det är ellerströms utgåva av John Donne på svenska, Skabrösa elegier och heliga sonetter, i Gunnar Hardings översättning. Ända sedan jag började läsa Donne på engelska har jag längtat efter dikterna på svenska, men fått nöja mig med några enstaka bidrag – däribland min egen lärare Raoul Granqvist, som översatte ett par av dem i tidskrifter, på 90-talet.

Harding är en rutinerad översättare av poesi: att han också är poet är till gagn för dikterna och för oss som läser. Hans översättningar av de brittiska romantikerna, samlade i tre volymer på gamla Gedins och Wahlströms & Widstrand, har varit nästan uteslutande förträffliga.

Här finns tolv dikter och sexton sonetter, och jag måste få säga att det är överlag lyckat: det är en storartad lycka att få läsa Donne förmedlad av en så här skicklig översättare. Hardings förord är också fint skrivet, där poeten sätts i ett sammanhang, estetiskt, ideologiskt och kulturellt – för att inte tala om religiöst.

Att Donne behöver en introduktion: jo, för även om vi lite till mans kan citera hans berömda rad ”ingen människa är en ö”, glömmer vi nog oftast att det inte är ett anonymt ordspråk, utan att det kommer från en av hans predikningar. För här har vi att göra med en präst, vars erotiska liv nog kunde placera rentav Knutby-pastorn i skamvrån. (Han gifte sig med den femtonåriga dottern till en förnäm herre, hon som skulle bli hans musa – Ann More – och dog i barnsäng efter att ha fött parets tolfte barn.)

Behöver Donne då återupptäckas? Ja, att han nu äntligen finns på svenska i samlad form är en välgärning. Även om det är en omöjlighet – för att uttrycka sig på truismens språk, att översätta den här bångstyriga poeten. Språket är lika våldsamt som tematiken, där kasten är medvetet tvära, där Donne inte är speciellt intresserad av att smeka medhårs. Hans tänkande går på tvären, i syllogismer med oväntade lösningar, där det tvetydiga tillåts härska fritt.

Det är uppiggande att läsa honom, för ungefär som hos Shakespeare har han svårt att undvika ordlekar som aldrig mister sin fräschör. Det här är något som översättningar har svårt att återge. Det finns i originalet en avundsvärd rikedom – ta bara inledningen till en av sonetterna, som manar fram en lekfull paradox, där lekfullheten förstärks av att den hånar vetenskapens uppfattning: ”At the round earths imagin'd corners, blow / Your trumpets, Angells”. På svenska blir det något fattigare: ”Från det vi kallar jordens hörn, blås, blås, / ni änglar, i trumpeterna.”

Att även hans samtida fans beklagade honom för att ha brutit versfötter (Ben Johnson) blir vår vinst, för det innebär att han förblir läsbar – ja, att läsbarhetsgraden bara ökar. Somliga klassiska författare blir tillgängliga först efter modernismen – det kan sägas om Donne, likväl som om Laurence Sterne, och i viss mån kanske om Cervantes.

Donnes religiösa inställning erinrar om Flannery O'Connors: det är en katolicism som aldrig bleknar, samtidigt som den aldrig strävar mot förlösning. Få ord kunde göra O'Connor så rasande som ordet ”redemption”, och för Donne är Gud ett rött skynke, som han stångar sitt ifrågasättande mot – i synnerhet i de heliga sonetterna här, där det gudomliga blir en prövning, ett besvär, en plåga.

Att Donne rimmar sina sonetter ABBA ABBA i de två första stroferna går kanske inte att helt återge i svensk form, så Harding väljer ABBA CDDC, vilket nog är en lämplig kompromiss. Här har nog just läsbarheten fått styra. Att rytmen blir lite för smidig ibland får jag nog acceptera.

Att jämföra är orättvist, så jag nöjer mig med ett exempel. Det är från en av Donnes mest innehållsdigra dikter, som samtidigt är retfullt enkel: ”Going to Bed”:

”In such white robes, heaven's Angels us'd to be

Receavd by men; Thou Angel bringst with thee

A heaven like Mahomets Paradise; and though

Ill spirits walk in white, we easly know,

By this these Angels from an evil sprite,

Those set our hairs, but these our flesh upright.”

Minst sagt ekivokt uttryck, för den som vill uppfatta raderna så! Och så Hardings version:
”I såna vita dräkter änglar skrider

när de besöker oss; från himlen sprider

du ljus som från Muhammeds paradis.

Fast spöken klär sig på likartat vis

så reser sig vårt hår när vi dem ser

- de änglalika annan resning ger.”

Jo, nog går meningen fram, men en del av elegansen går förlorad. Det är också i diktens fortsättning Donne växlar upp sin förförelsetaktik med den vilda raden: ”Licence my roaving hands, and let them go / Before, behind, between, above, below.” På svenska går vi miste om det där vilda ordet ”licen[s]e”, ungefär ”tillåt”, liksom att vi förlorar ett viktigt och signifikativt ”ovan där”: ”Låt mina händer treva mer och mer / där fram, där bak, emellan och längre ner.”

Inte vet jag om det är Erik Blombergs gamla översättning av den tionde sonetten som spökar – den som inleds majestätiskt trotsigt: ”Death be not proud”, för Harding väljer det lite arkaiska ”Yvs inte, Död”, för att senare också peta in ett redundant ordval som ”våldsamhet”, något Donne i originalet inte behöver – hans språk är våldsamt i sig.

Donne argumenterar med retorikens hela arsenal. Hans logik ligger steget före alla invändningar, och hans skäl och bevisföring är av så excentrisk art att du får huvudet förvridet. Harding har huvudet på skaft när han översätter, och bidrar till just läsbarheten. I den mån han slätar ut och lägger till rätta får vi förlåta honom: han tar lite hämnd på ett finurligt sätt, genom att ge en av dikterna ett bokstavligt lavemang, vilket nog får passera under poetica licentia.

För denna lilla bok är ett så värdefullt tillskott – en dyrk mot fantasilösheten och det inskränkta och bigotta. En liten kista med subversivt innehåll, och en karta till ännu rikare egendomligheter.