Gunnar Harding (född 1940) har länge varit en utmärkt förmedlare av poesi från vitt skilda tidsepoker. Till det som gör hans gärning så välkommen hör en nyfikenhet som ter sig outsinlig. Denna nyfikenhet verkar vara det bästa sättet att åldras på: tänk bara på mängden kulturutövare som vid en viss ålder blir ointressanta surgubbar. Detta har aldrig drabbat Harding, eller ett par andra generationskamrater, som den nyligen avlidne Kjell Espmark (nu aktuell med den postuma Glömskans tid) och den något yngre Jonas Ellerström.
Gemensamt för dessa pigga farbröder i sitt skrivande och i sitt sätt att förmedla litteratur när de nått den farliga gubbåldern: de har för allt i världen behållit sin ursprungliga entusiasm! Därför är det med stort nöje jag tar del av en bok som Hardings café, där ciceronen Gunnar Harding ännu en gång samlar översättningar och presentationer. Tio författare samsas om utrymmet, och det vore gnälligt i överkant kanske att påpeka att endast tre av dem är kvinnor, och att dessutom endast H.D. (Hilda Doolittle) fått tillbörligt många sidor i antologin.
Tidigare har Harding försett oss med rejält tilltagna luntor av till exempel den brittiska romantiken (tre böcker åren kring sekelskiftet, och läsekretsen var så stor att det renderade pocketutgåvor, som en påminnelse om att vi på tjugo år har gått från ett land av läsare till ett kulturfattigare land), diverse avantgardistisk modernism och beatpoesi, samt de romerska klassikerna Catullus och Horatius. En del av de namn han har ägnat sitt intresse åt tidigare hittar vi i den här nya boken, som kan ses som bonusmaterialet. Däribland Blaise Cendrars, som han utnämner till den som betytt mest för honom genom åren.
Harding sitter på en kunskapsbank som ständigt vidgar sig, något som ger sig till känna främst i introduktionstexterna – och de är som väntat lika läsvärda och viktiga som översättningarna. Här finns en text om den långa walesiska dikten ”Cad Goddeau”, som lär ha skrivits av barden Talisein (omnämnd av Deep Purple på 60-talet i ”The Book of Taliesyn”, om jag inte missminner mig). Dikten, som i stora drag handlar om ett trädkrig, inspirerade Tolkien till hans ringen-trilogi. Taliesin levde någon gång mellan 500 och 900, eller kanske 1100-talet. Det var Robert Graves inflytelserika bok The White Goddess som ledde Harding dit.
Ett kapitel handlar om den välbärgade romerska kvinnan Sulpicia, och här finns sex dikter av henne översatta. Det är något av ett scoop. Harding visar hur de talspråkliga och mindre sofistikerade dragen i dikterna var det som fick litteraturforskare att spåra upp en kvinna som upphovsperson, eftersom en man inte skulle skriva så burdust. Det är vår vinst, för dikterna är högklassiga (de är översatta i samverkan med Tore Jansson, som tidigare bistått med Catullus- och Horatius-tolkningarna).
Låter inte rader som dessa oväntat moderna? Somliga rader bara saknar datummärkning:
Inget av allt det jag gjort av dumhet i hela min ungdom
ångrar jag djupare än det som jag gjorde i går
när jag lämnade dig allena i natten och inte
vågade avslöja hur lidelsen brann i min kropp.
På tal om det tidlösa har Harding nu översatt ytterligare 12 av John Donnes dikter, och de kan smidigt infogas till de tidigare 28 som han översatte för tiotalet år sedan i den lilla boken Skabrösa elegier. När jag pluggade engelska på 90-talet och för första gången tog mig an Donne på allvar var det med häpnad jag konstaterade att Donne på svenska var en nästan obefintlig affär. Den som får aptiten väckt av Hardings nya översättningar här kan genast införskaffa Katherine Rundells finfina biografi Super-Infinite som kom ifjol, och varför inte lyssna på podcasten BBC In Our Time, vars avsnitt från i torsdags handlade om just Donne.
Visst är Harding en skicklig översättare, och det är kanske inte hans fel att Donnes ofta kvickfotade och ovarsamt eleganta engelska måste bli mer prosaisk svenska. I ett av (många) mästarprov, den bitterljuva ”Twicknam Garden”, tappas dock det viktiga verbet ”transubstantiate” bort. Donnes rader, ”I do bring / The spider love, which transubstantiates all, / And can convert Manna to gall”, blir hos Harding: ”jag med mig bär / kärlekens spindel som blott bringar död / och gör till galla livets bröd.” Det Donne åsyftar har förstås för en katolik starkare innebörd: hur sakramentet med nattvardsvinet och –brödet förvandlas till Jesus blod och kropp.
Men det är en välgärning av Harding att ta sig an en så svår dikt, om inte annat för att han lyckas så oerhört bra med avslutningen, som ger en hint om hur utmanande Donne kunde vara när han var på det humöret (och det var han ofta):
I ögat smyger falskhet in
och kvinnans tanke är av tårar täckt
som av en skugga, av en dräkt.
Perversa kön, där endast hon är sann,
hon i vars sanning jag blott döden vann.
(”Alas, hearts do not in eyes shine, / Nor can you more judge womans thoughts by teares, / Then by her shadow, what she weares. / O perverse sex, where none is true but shee. / Who’s thererfore true, because her truth kills mee.”)
På tal om svårigheter som gränsar till det omöjliga, så tar sig Harding också an William Blakes ”The Tyger”, som nog räknas till de mest rytmiska dikterna på engelska. Hur tigern låter på svenska? Det får du upptäcka själv: se det som en stark uppmaning till den upptäckten, att jag nämner den här.
Och det gläder mig att han här skriver en försvarlig del om Shelley (Marys man), skönanden som uppfann en egen variant av eterisk engelska med sina ojämförliga dikter. Jag trodde länge att han intog en blygsam position i de tre samlingsböcker med översättningar som han gav ut om den brittiska romantiken, men mer närgångna studier av översättningarna visar att Harding ägnar 61 sidor åt Keats, 79 sidor åt Coleridge, 91 sidor åt Wordsworth, 100 sidor åt Byron – och 115 sidor åt Shelley.
För all del är det kul att läsa hur Harding mer än antyder att Shelley var den första marxisten i sitt ungdomsverk ”Queen Mab”, som ges frikostigt utrymme här – skriven fem år innan Karl Marx föddes. Det är också kul att läsa utdrag ur en av Shelleys obestridligt bästa dikter, ”Julian och Maddalo”, som är en nidbild av vännen Lord Byron (Maddalo – kul namn! – kallas också i förordet för ”The Maniac”). Porträttet är elakt, men bär också på ett visst vemod: ”Jag tror att känslan för hans egen storhet / hade förblindat själens örnblick med / det överflöd av ljus som från den kom.” Översättningen är så bra att jag för ett ögonblick glömmer att den inte – till skillnad från originalet – rimmar, till råga på allt med den förkättrade knitteln. Som satir får den mer än godkänt, även om Shelley saknade Byrons lätta och nästan oöverträffade handlag med genren.
Som helhet är den här boken också klart mer än godkänt, men det får räcka med dessa nedslag. Utöver de redan nämnda Talisein, Sulpicia, Donne, Blake och Shelley, innehåller boken Walt Whitman, Jelena Guro, Blaise Cendrars, H.D. och John Ashbery. Det är lärorikt, äventyrligt, lekfullt, och ofta väldigt entusiasmerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.