Terroristens kropp, Christina Ouzounidis, Modernista

Dramatikern Christina Ouzounidis fortsätter utforska sin fascination för, för att inte säga besatthet av, den antika tragedin Antigone. För några år sedan utkom hennes Spår av Antigone, som visade flera av de tidlösa spåren i Sofokles pjäs. Sedan dess har vi sett hur detta fruktbara antika verk bland annat manifesterats i Anne Carsons nyöversättning från 2015 och Kamila Shamsies thriller-artade roman där tematiken placeras i nutida terrorism-kontext, Home Fire (eller Vår älskade, som den heter på svenska).  

Ouzounidis nya pjäs heter Terroristens kropp, och är en slags monolog för två röster, där protagonistens syster Ismene delar utrymmet med den döda brodern Polyneikes. Ja, den mer beskedliga, mer blygsamma systern, och så förrädaren till bror, som tar parti för fienden och därmed ska straffas efter döden med att bli lämnad utan adekvata begravningsritualer – en försyndelse vars verkan blir svår att överblicka om man inte tar del av det antika Greklands syn på döden.

Här tillhör alltså en av rösterna en död karaktär, något som ger hans repliker en kuslig anstrykning. Det är ett spöke som talar – en spökröst, frigjord från tiden, som en tidlös andegestalt som för en kort stund ges respit innan underjorden kallar igen. Här bryts inte bara Polyneikes tystnad från originalet, utan också Ismene ges agens, när Ouzounidis i sin radikala omtolkning låter henne och inte Antigone vara den som utför det i maktens ögon så skändliga brottet att ösa sand över förrädarens lik, som lämnats på slagfältet.

Ouzounidis betonar likheterna mellan systrarna, och gör Ismene till en person med häftigare temperament än den något förnumstiga tråkmånsen från Sofokles version. Men mest handlar hennes tolkning om förlåtelsen, och hur långt den sträcker sig. Är det möjligt att förlåta en förrädare? Ja, lätt, säger Ismene här underförstått, eftersom inom familjen är det något som sker spontant och utan eftertanke. Det är en kärlek som inte bara kan utan ofrånkomligt vill uttrycka sin kärlek till den svekfulle.

För Polyneikes blir hetsjakten ett livsvillkor när han återberättar hur han lämnat tryggheten för sin oförbätterliga tillvaro som förrädare. Men Ouzounidis pjäs handlar också om vårt behov av syndabockar. Ismenes försiktighet ställs mot Antigones stora bekräftelsebehov. Som det ofta är i familjer – alltså, att någon tar all plats. Finns det inte ett uns ändå av bitterhet hos Ismene, av revanschlusta, när hon nu tar bladet från munnen och berättar historien från sitt perspektiv?

Och Polyneikes i sin tur vill se sin insats som något utanför tiden, något som lösgjort sig från ett etablerat skeende. Ouzounidis resonerar kring vad som får någon att välja sida, och hur lätt det kan vara att gå från en extrem ståndpunkt till en annan lika extrem – är det inte så vi människor fungerar ändå? Även om den här korta pjäsen inte riktigt ger några svar visar den hur viktigt det är att vi ställer de rätta frågorna.

Inte minst genom att aktivera den antika litteraturen, utan att behöva anpassa dem till vår tids ideal. Här förekommer någon enstaka anakronism, som en handgranat, men annars dominerar det tidlösa. Kampen mellan individen och samhället fortsätter att resonera inom oss, och kommer förstås att fortsätta så.

Skär, Mia Axelsson, Dockhaveri

Tidigare har Mia Axelsson gett ut en stark diktsamling, Vår gemensamma resa. Hennes första roman är formad av kortprosan, och har en mångtydig titel: Skär. Helt i linje med förlaget Dockhaveris utgivning kan det syfta på den rosa färgen, men en klarare konnotation är till de skär huvudpersonen tar som konståkerska, samt eventuellt de rispor som åsamkas den som ger sig in i ett kärleksförhållande.

Huvudpersonen är en ung kvinna som jobbar på McOrvars, en hamburgerrestaurang i Norrköping. Dit kommer en kvinna ibland och köper kaffe. De börjar träffas, inleder en relation som till stor del måste ske i smyg då ingen av dem verkar ha kommit ut som homosexuell. Axelsson varvar konståkningsträningen med passen på restaurangen, där omåttliga mängder frityrolja handhas.

I prologen tecknar hon en evighetsåtta med sina skridskor på isen – en trop som påminner om Marit Furns olycksbådande inledning av sin roman från i våras, Abalone. Den stämning som präglar Axelssons roman är det drömska, där det avgörande redan har hänt och nu bearbetas i tablåer. Det är en berättelse om smärtan i avskedet, hur svårt det är att släppa taget. Men också om närvaron och om känslan av samhörighet, om den typ av okuvliga vänskap som är så påfallande när man är ung, här gestaltat i form av barndomsvännen Sanna, som hon tränar konståkning med, och jobbarkompisen Vicky, som faller ifrån på oroande sätt.  

Liksom hos en del andra övertygande berättelser om ung kvinnlig vänskap från senare år – exempelvis Linna Johanssons Lollo och Emma Holms Skäl – utspelar sig den här historien under ett 00-tal där Britneys närvaro i populärkulturen var lika intensiv som den nu är frånvarande.   

Det här är en roman som måste sägas vara sinnlig, även om det kan låta som en trött kritiker-kliché. Det är en återupptäckt sinnlighet, som inte bankar på de största trummorna. I händelseförloppet är det mycket hud, men dessa referenser utgör nödvändiga påminnelser, och det sex som skildras blir varken pinsamt eller spekulativt grafisk. Det handlar mer om beröringar än något annat.

Jag imponeras av hur Axelsson gör något vettigt av vagheten i sin historia. Med utsökt precision fångar hon exakt hur det är att uppleva sig vara i utkanten av det som sker på riktigt. Att helt enkelt tycka att man är fel. Hon har en förmåga att förmedla vikten hos avgörande detaljer: fräknarna, snuset,  frityroljan, maneterna, den hotfulla kniven, de kladdiga fingrarna i en glipa mellan byxor och tröja. Den här korta romanen är full av sådana oförglömliga ögonblick, utan att det blir överlastat – snarare dominerar ett intryck av att berättelsen rör sig trevande, in mot allt snävare cirklar när dess förlopp vecklas upp i efterhand.

Det som då blir dess kärna är åtrån, hur kvickt den flammar upp men även hur ont det gör när den lika snabbt verkar ha falnat. Axelsson skriver enkelt och rakt om häpnaden hos hennes huvudperson, hon som inte verkar förstå eller äga ett konsekvenstänkande. För passionen kan inte hejdas.

Konståkningen blir en lämplig metafor för kärleksrelationen, där huvudpersonen vistas inom de gränser som etablerats av konventioner och regler, oavsett om det är ett samhälle som har fastställt dem eller idrottens styrdokument. Rinkens sarg blir en dubbel gräns, och där innanför finns både friheten och begränsningen.       

Platsen där bilarna köar döda, Leif Holmstrand, Leo A. Sörlin, S.L.E.M. produktion

I storformat, något som liknar barndomens bilderböcker, presenteras ett konstprojekt från 2014. Konstnären och poeten Leif Holmstrand tar sig in i en bilskrot  i Malmö i sällskap med Sofia Bornheim, med fotografen Leo A. Sörlin som regissör och fotograf. Deras improviserade lekar, en performance, resulterar i ett antal fotografier, och senare skriver Holmstrand texter till dessa. Först nu utkommer boken.

Det är ett praktverk utsökt formgiven, även om omslaget kan ge associationer just till barnboken. Eller är det mina fördomar som spökar? Mina erfarenheter om bilar har ju också med barndomen att göra – en kompis som var besatt av allt som hade med motorer att göra och tillbringade somrarna på olika ställen där det kördes rallycross, och vi spelade kort där man skulle samla på hästkrafter och cylindrar. Och nu – tja, jag tog ju körkortet som 37-åring, och när vi för drygt 10 år sedan köpte en bil var allt jag kunde säga till de som frågade att det var en grå Saab.

Bilderna gestaltar möten mellan kropp och maskin. Holmstrands dikter löper i form av textremsor, filtrerade genom hans omisskännliga temperament. Ibland sker det genom en total uppgivenhet, att maskinerna redan har getts det sista ordet. Det är lätt att sympatisera med: jag tycker bilar är det fulaste som finns, men ändå kan jag inte låta bli att beröras av den H.R. Giger-estetik som fotografierna förmedlar.

Den gladpackade Holmstrand underkastas den överordnade Bornheims nycker i fotografierna. Det är det artificiella som premieras här, illusionen som försöker bekämpa rosten från de skrotade bilarna. Hejda mig den som kan, men jag gillar det förstörda intryck som de rostiga bilarna förmedlar, att de här framstår som helt berövade sin agens i kraft av avställda, förpassade till sin hädanfärd. Därmed skapas en grovhetens estetik.

En estetik där Holmstrands text förstärker de relationella egenheterna, en klart uttalad idiosynkrasi, konsekvent och fokuserad:

den som hackar räddar världen

dagen kyler ner och skyddar

vi har magiskt öppnat vraket

nu kan vem som helst passera

den som hackar räddar världen 

bältet driver djupa fåror

nu kan muskelfibrer flyga

moln av tunna trådar stiger

Och kropparna blir otympliga, svårmanövrerade i detta landskap, denna kyrkogård av begravda bilar. Kropparna devalveras, dekonstrueras, och måste återuppfinnas, mitt ibland alla dessa skördade motorer. Vad de säger oss är att vi inte har något val, att vi styrs av andra krafter, om vi accepterar uppfattningen om oss som motorer. Är inte människan då en maskin?

Vad fotografierna förmedlar är också hur vi hejdas, med plastfolien som en metafor för det som bromsar oss och håller oss tillbaka. Holmstrand har till allt detta skrivit något som kan uppfattas som ett libretto: ja, här finns embryot till en hel opera om det maskinmässiga och dess relation till det organiska. Då fångar han det motstånd som finns i hur vi förhåller oss till maskinerna. Det är faktiskt inspirerande när han aktiverar det motstånd som latent finns hos vi som läser.

”Dags att börja arbeta”, lyder en av bokens underförstådda refränger, som jag väljer att läsa som en uppmaning. Det finns här en undersökning av relationen människa-maskin med bäring från idéer hos J.G. Ballard (Crash), men också något mindre systematiskt, och kanske mer dynamiskt: en återkomst av något slag.  

En varig lengsel, Steinar Opstad, Kolon forlag

Steinar Opstad är något så ovanligt som en norsk poet som funnit en svensk publik. Det har förstås skett genom översättning, och det är ju så med översättningar att de ofta väcker en nyfikenhet efter mera. Så har jag nu läst Steinar Opstads senaste diktsamling som nyss utkommit, En varig lengsel.

Som Horace Engdahl har visat med sitt magistrala tonfall är minnet romantikens modus. Alltså ett evigt ältande vid det som har varit: en förälskelse i ett avklarat då – en blick tillbaka även när man vet att det är skadligt att dröja. Så hur förhåller sig en poet till begreppet längtan, som så tydligt apostroferas av Opstad redan i titeln? Den minnesgode kan erinra sig exempelvis Stagnelius fixering vid just längtan, men det berodde väl delvis på att så mycket av hans existens kretsade kring trånaden och den oförlösta kärleken (inte så konstigt att alla indiepoppare på 90-talet hade Stagnelius-pocketen i rockfickan).  

Opstads tilltal är igenkännbart. Det är lågmält, stillsamt. Som ingång fungerar ett motto från Bo Carpelan: ”Du minns i mörker ej / vad du i ljus förlorat”. Det är fint – för att det är sant, vill jag tillägga. Men vad vet jag om det? Vad är min erfarenhet av ljus? När vi känner att vi lever i en mörk tid är det svårt att minnas ljuset, och man får vara bra bländad för att hävda att vi lever i något annat än i ett konstant mörker för tillfället.

Opstad är ovanlig inte enbart i avseende av en poet som fått publik över nationsgränserna, utan han är också religiös, något vi kan få anledning att återkomma till. Här skriver han också om ett ovanligt tema: föräldraskapet. Många kvinnliga poeter har skrivit om mammarollen, antingen utifrån en konkret erfarenhet eller bristen på sådan, om aborter och missfall. Opstad inleder med en variant på Philip Larkins minst sagt vulgära anti-faderskapsdikt ”This Be the Verse”, som avslutas ödesmättat hårt: ”Get out as early as you can, / And don’t have any kids yourself.” Hos Opstad blir det något mildare: ”men avstå fra å bli far / Avstå fra frestelsen i å gjenskape deg”.

Opstad gillar strofindelning, och föredrar riktigt korta nästan fragmentariska strofer på bara ett par rader. Där kan han unna sig att apostrofera förebilder som Gunnar Björling och William Blake, och luta sig mot deras erfarenheter av himmel och helvete, men också låta dessa korta stunder växa in i något längre berättande dikter. Det är som att han uppvaktar de ramar som sätts, de begränsningar som medföljer denna poetik, att det ger förutsättningar för en ovanlig sorts koncentration.  

Den typ av längtan som förespråkas blir då en sinnebild för att befinna sig i ett förstadium; Opstad vill återuppväcka en slags längtan som gått förlorad. När han skriver om föräldraskap inkluderar han en diskussion av en fader som är död, men den diskussionen är nästan uteslutande indirekt: som om den gått in i texten, blivit en del av den, och därför inte behöver nämnas.

Även längtan kan behöva blicka tillbaka, verkar dikterna vilja säga. Att Opstad är en uttalad religiös diktare är förstås ovanligt, kanske mer från en svensk än en norsk horisont. Det är en ren, outspädd tro som Opstad förmedlar, men att den är klart definierad betyder inte att den försakat tvivlet. Jag tror – tror, ha – att tvivlet är nödvändigt för den som tror, och att den som tror utan att försöka har missförstått något väsentligt. Vad då försöka? Jo, försöker att också analysera och ifrågasätta sin tro, att ständigt utsätta den för misstankar, skepsis, för den fruktbara osäkerheten.

Opstads tro verkar vara stadigt förankrad, samtidigt som den inte förnekar tvivlet. Framför allt är det en ständigt närvarande tro, något som kanske uppfattas provocerande vid det här laget: varför måste jag återkomma till det? Som en töntig Antonius Block – förlåt, Ingmar Bergman menar jag ju – kan jag inte sluta tjata om hur förbannat svårt det är att förlika sig, så djävla svårt att, ja, förlåt, så typ nästan omöjligt det är att – tro. Att jag kanske är ursäktad om jag tycker det är så beundransvärt att kunna.

Vad Opstad gör är att korsa känslorna kring sin far mot känslor kring ett eget eventuellt faderskap, som han alltså motsätter sig. Det utmynnar i ett resonemang om ensamheten, om den värld som gått förlorad i spänningen mellan då och nu, om vad som är sant och vad som är en efterhandskonstruktion. Vi kan behöva påminna oss om det: att längta bakåt blir alltid en eftergift åt imitationen.

När ensamheten då hotar att ta över kan det bli en medveten strategi att förekomma den, att ta kommando över den, något Opstad verkar vara ytterst medveten om:

                      Var jeg den ømmeste av sønner

                      må jeg fortsatt sone for ensomheten,

                      den jeg valgte før den ble en tvang

                      for bare ensomheten kunne rense meg fra skammen

Ensamheten är så klart inte enbart negativ, men samtidigt: att vara självständig må låta härligt, men är egentligen en belastning, eftersom det avskräcker en viss typ av nödvändig assistans. Eller säg så här: när du visar med allt för tydligt eftertryck att du klarar dig själv vill ingen längre hjälpa dig, så när du verkligen behöver någon som står vid din sida har alla lämnat dig ensam. En viss typ av ensamhet blir därför en fälla som du inte kan ta dig ur. Vi – eller några av oss – behöver lära oss bli beroende av andra.

Det här är en kort och tunn bok som ändå ger långa och mångfaldiga perspektiv. Variationen mellan de korta dikterna och de något längre skapar växling mellan koncentration och något längre, mer expansivt. Det reducerade tonfallet öppnar ibland för ett evighetsperspektiv, och en konfrontation mellan ljus och mörker.

I Opstads nya bok finns det gott om de obesvarade frågor som världen består av just nu. Det är också de frågorna som är de mest akuta. För att bara ta ett exempel: varför begär vi ödmjukhet från samhällets mest utsatta? Men också: finns nåden, och hur visar den sig? Och utanförskapet blir lika mycket en nödvändighet som en bestraffning:

                      Min ensomhet tar aldrig slutt,

                      men jeg vil ikke lenger kjenne meg 

                      overlegen eller underlegen noen,

                      bara være et menneske ved siden av

Vi var rovdjur, Sara Stridsberg, Novellix

För tre år sedan utkom på Novellix Sara Stridsberg första publicerade novell, American Hotel. Ärligt talat tyckte jag den var lite ointressant och ofokuserad. Alltså är mina förväntningar rätt lågt ställda när jag nu läser hennes andra försök, Vi var rovdjur, som precis utkommit på samma förlag. 

Den är mycket bättre. Genast hamnar vi i det vanliga Stridsberg-landet, den bekanta terrängen där tillvaron liksom drabbats av akut fara, men fortfarande inte lärt sig ställa in receptorerna för att bemöta de potentiella hoten. Storyn är enkel: en tonårstjej åker bil tillsammans med sin pappa, som plockar upp en annan något yngre tjej och presenterar henne som tjejens syster. Ur en initial antagonism växer en vänskap fram, lika skör som den är stark.

Det är sommaren 1982, och Stridsberg skriver fram tiden med suveränt enkla medel, som får en att återupptäcka den tidens torftiga tillvaro. Det destruktiva och illavarslande är ständigt närvarande. Världen liknar något sönderregnat – ja, regnet sköljer bort alla bestående intryck, och får den att bli dränkt. Eller bara utspädd, som om regnet, det som här betonas så hårt, är en ond hejdlös kraft, vars uppgift är att komma åt livets själva essens och göra det mindre svåruthärdligt. Då kan det äventyrliga livet vara lockande i sig, när man med Morrisseys ord är så fasansfullt trött på att göra det rätta.

Det mest imponerande är hur väl Stridsberg tar hand om sina karaktärer, hur hon avstår från att döma och även avstår från att ge läsaren en drös instruktioner i hur de ska uppfattas. Uppenbarligen är det något som är vajsing med pappan i den här novellen, och vår huvudperson är inte riktigt skickad att förmedla för oss en korrekt bild av händelseförloppet. Hon bevarar deras vilsenhet, ger oss tillträde till deras förvirring och låter oss bli delaktiga i den.  

Stridsberg borde kanske löpa linan helt ut, och ge sig fullständigt hän åt den oförlösta skräck som hon här tangerar. De sinistra undertonerna i novellen skapar en atmosfär som påminner om Darling River. Även här upphävs gränser, och det är med olycksbådande ledmotiv vi följer huvudpersonens försök att pussla ihop en opålitlig tillvaro. Några av gränserna som upphävs är den mellan barn och vuxen, mellan lek och allvar – när övergår det oskyldiga i något betydligt olustigare och rentav otillbörligt? Så är också gränsen mellan lag och laglöshet något som hon uppehåller sig vid: förnimmelsen av att leva bortom allt.

Novellix idé är tydligt utskriven på klumpig engelska: ”Stories to go”. Passande nog: noveller som räcker för en kort stunds läsning på bussen eller medan man väntar på att pastavattnet ska koka. Temat för de fyra noveller där ”Vi var rovdjur” ingår är ”vänskap”, men det Stridsberg skildrar här – liksom så ofta annars i sin fiktion – är också förälskelsen, om den starka avund som följer i dess spår. Ja, kanske hon med den här novellen befinner sig exakt i den skärningspunkten, där vänskap visar sig vara lika stark och passionerad som kärlek:

”Hon såg på mig och log med vatten i ögonen. Hennes första leende med mig och hon blev en annan när hon log, en ljusvarelse i fräknar i det svarta vattnet, det var beroendeframkallande, längre fram skulle jag göra allt för få tillbaka det leendet.”  

Picknick, blixt, Emily Berry, översättning Jenny Tunedal, Rámus

Det är sällan vi får ta del av översatt samtida brittisk poesi, så därför är det mer än glädjande att vi tack vare arbete från förlaget Rámus och översättaren Jenny Tunedal nu kan läsa Emily Berrys senaste samling. Den hette Stranger, Baby när den utkom 2017, men i samråd med författaren har den svenska titeln blivit Picknick, blixt. Denna kryptiska zeugma är ursprungligen en parentes i Nabokovs Lolita, då protagonisten erinrar sig sin mors dödsfall.

En död mor är också centrum i Berrys bok. Att uppleva en förälders död är en erfarenhet som – någon gång i livet – delas av de flesta av oss. Ett kufiskt motto hämtat från ett brev Sigmund Freud skrev 1929 inleder: ”Förlusten av en mor måste vara något mycket märkligt.” Genom bokens narrativ blir Freud en följeslagare.

Något som tidigt imponerar är Berrys omedelbara och självklara bildspråk. Det finns något som torde kallas ytspänning i hennes dikter, och det är slående hur frekvent hon refererar till vatten av olika slag: hav, floder, vågor, men också – tids nog – tårar. I dikterna finns en ytspänning som ger vid handen ett lugn, men därunder finns oron, den jobbiga vissheten. Den sorgens tyngd som pressar ned alla känslor, och vägrar släppa sitt grepp: ”vatten kan naturligtvis / inte hålla kvar / ett avtryck”.

Det är varierat, men också sammanhållet. Berry testar olika stilar, prövar sig fram i det sorgelandskap som hon ofrivilligt har hamnat i. Det är ett sätt att skriva som i viss mån påminner om Naja Marie Aidts fantastiska Har döden tagit någonting från dig så ge det tillbaka, om poetens saknad efter en död son. Eller varför inte Roland Barthes fina Sorgedagbok, som också tecknade de stapplande försöken att hålla ihop verkligheten när en mor dött.  

På ett plan liknar Picknick, blixt många andra engelskspråkiga diktsamlingar, ur både ett historiskt och ett nutida perspektiv. Det är en viss typ av format, en viss längd, och ett visst idiom. För den som till största del läser svenskspråkig poesi kan det bli aningen frustrerande att det nästan alltid blir så här konformt, med ett sidantal som typ alltid befinner sig mellan 68 och 76.

Men till formen kan Berry utmana en del, och bjuder in versaler, spalter, kursiveringar, dialoger. Ibland kan titlarna i sig utgöra en slags komprimerad dikt, på ett sätt som ibland blir lika skarpt som hos en annan Emily – Dickinson, alltså:

                      Allt dåligt är permanent

                      Nu när alla mina dikter handlar om döden

                         känns det som om jag verkligen lever

                      Det mest oroande fotot är det jag inte vill visa dig

Berrys elegi visar hur tröstlöst det är att försöka lappa ihop sig efter ett trauma. Terapin som hon nonchalant hänvisar till ger vare sig lindring eller tröst. Ingenting duger, allt är lönlöst. Ja, men det kanske ska vara så? Varför inte bara acceptera att man får bryta ihop, att det är nödvändigt att gå sönder, att vi inte behöver vara hela hela tiden.

Det kunde uppfattas som en onödig eftergift att ersätta originalets titel, men när Berry hänvisar till originaltiteln får vi se att det inte blir riktigt lika starkt på svenska: ”Tom, tårögd reträtt från mor / Mamma, baby. Främling, baby. Baby, ensam.” Barnets tilltal går förlorat när mamman försvinner, men det som följer är ett ifrågasättande. Det sker bland annat genom ekfraser riktade till konstnärer som Paula Rego, vilket är en snillrikt passande referens.

Vad Berry också visar är att det inte finns något naturligt över döden. Den är alltid en förbrytelse. Ja, hon skriver bra dikt tack vare att allt är genomdränkt av tvivel, av missnöje. Det finns en nästan ohälsosam obalans i hur hon både vill och måste skriva och samtidigt sudda ut, för att hejda det som hänt, göra det till icke-hänt. Därmed visar hon hur sårbar man blir i sorgen. Förlusten är grundackordet genom boken. Det som övertygar mest är det ödmjuka förhållningssättet: Berry undersöker och prövar sig fram, rör sig steg för steg, helt enkelt därför att sådan är sorgen.

Det finns också en outtalad fråga: ”Hur ska man veta svaret när frågan är felställd?” Att bli berövad är hemskt. Hur ska man då klara sig? Det är knappast så att poesi hjälper, men å andra sidan vet jag inte om alternativet är giltigt – hade det här livet varit uthärdligt utan poesi?

                      En flod kan inte överleva i havet

                      Jag var kall först och du var varm

                      Du tog över och jag tappade min temperatur

                      Du tog över och jag grät som ett hav gråter

                      Jag grät som ett hav gråter när det svalt en flod

Här finns även den mest adekvata bilden jag sett av saknad: ”den skitfärgade natten”, skriver Berry rättframt, och efter det finns inga andra bilder kvar, för det är så den ser ut för den som har hamnat där. Men genomgående finns oerhört många oerhört bra dikter i den här boken, som också är tonsäkert översatt av Jenny Tunedal, som ger dikterna en svensk rytm som inte strider mot originalets lite burdusa och omedgörliga idiom.  

Adorno. Et digt om Europa, Christian Stokebro Karlsen, Sapeur förlag

Det är förstås ett kamikaze-projekt som utförs av Sapeur förlag, när de väljer att ge ut Christian Stokbro Karlsens böcker på danska, eftersom vi alla vet det danska språkets status i Sverige. Ett stående skämt om obegripligheten, om ens det – oftast härskar en blandning av ointresse och ignorans.

Trots det, jag läser hans nya diktsamling Adorno. Et digt om Europa, och jag gör det utifrån en förkunskap om vår världsdels ogynnsamma läge för tillfället. I dag har England folkomröstat, och håller på att genomföra sin långa och smärtsamma Brexit, och det finns indikationer på att EU kommer att få det svårt att överleva de närmsta kanske 15-20 åren.  

Stokbro Karlsen skriver en referensrik dikt om civilisationens dödsryckningar, och det ibland krävande tilltalet känns igen från den Poetik han gav ut häromåret. Givetvis har han bifogat fotnoter, och givetvis refererar han återkommande till T.S. Eliot. Men överlag skriver han en sympatisk form av kortdikt, med en titelrad som ibland blir en vägvisare in mot de treradingar till dikter som boken uteslutande består av.

Olika tidsåldrar och olika ortsnamn löper genom dikterna. Det är medeltid och pest – det är 1700-tal och hastiga omvälvningar. Eller nutid och olustiga skeenden, rörelser mot avgrunden. Som bekant är Adorno en tydlig fingervisning till det famösa uttalet att det är obscent att skriva poesi efter Auschwitz. Vad som visas i de här dikterna är snarare att om något är obscent så är det Europa i sig.

Genom dikterna rör sig människor på flykt, alltså oavsett om det är 1300-talets pestutbrott eller vår tids flyktingar som överger sina hem för en osäker och livshotande tillvaro. Myt och sanning går hand i hand genom dikternas fält. Alla krig är för den delen identiska: ja, därför att de ingår i det reella, och det reella – ”verkligheten” – verkligen är tröstlös. Genom historien är tristessen sig lik.

Då kan Stokbro Karlsen visa att nuet genomkorsas av tidigare skeenden. Där finns investerad all den desperation människan inrymmer. Till det oroliga innehållet har poeten hittat ett sakligt registrerande tilltal. Stokbro Karlsen rör sig som en drönare över ett krackelerat Europa som saknar gränser i tiden. Den saknar också nåd – det är en värld som tappat en ytterligare dimension, där hoppet ser ut att ha flugit sin kos.

Så det är en kylig vision:

                      Og englene der er splintet af glas

                      lader deres vanvid løbe over på den dag

                      hvor alt der er bristende

                      skal skyde           op af jorden.

Även om det finns ett uppror i stämman är det en mildare variant av anklagelseskrift. Europa är trasigt, men något svar på hur det ska göras saknas. Det kan man väl inte heller begära, då vi har politiker till det, fast problemet är att även deras vision saknar lösningsorientering.

Nobelprisen 2018 och 2019 kan vara slutet för Svenska Akademien

Det såg så gynnsamt ut för bara några månader sedan. Den hårt åtgångna Svenska Akademien hade, om än härtill nödd och tvungen, vidtagit omfattande åtgärder för att förnya sig och släppa in en gnutta förändringsvindar i sina ibland maktfullkomliga hemliga rum. Förvisso till ett högt pris, med avhopp från profiler som Sara Danius, Sara Stridsberg, Katarina Frostenson, Lotta Lotass, Klas Östergren, Jayne Svenungsson samt Kerstin Ekman, den sista beviljades, tack vare de nya stadgarna, utträde efter trettio års frånvaro.

Liksom för att belägga vad som kännetecknar ett självskadebeteende gav de så årets Nobelpris till Peter Handke. Två månader har följt med dagliga inlägg som har handlat om ords valörer, om citat som utelämnar ord, till och med om tyskans bruk av inledande versaler. En guldgruva för språknördar som vill grotta ned sig i hårklyverier, men en katastrof för den som på riktigt bryr sig om Nobelpriset.

Att allt fortfarande inte står rätt till bevisas om inte annat av först de två avhopparna Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström från den externa kommittén som ska samarbeta med Nobelkommittén. De övriga tre, Rebecka Kärde, Mikaela Blomqvist och Henrik Petersen, har var och en gett utförliga motiveringar till Handke i den infekterade debatten, medan Akademiledamöterna har hukat bakom Börshusets gardiner. Sedan bröts Peter Englunds tystnad när han i fredags meddelade att han bojkottar Nobelveckan. Annars hade det ju varit intressant att höra Englund uttala sig om Handke, då han bevakade de balkanska krigen för Dagens Nyheter och Expressen under 90-talet. 

Handke-krisen, som den nog kommer att kallas i historieskrivningarna, kan visa sig vara skadligare än de klandestina kopplingarna till Jean-Claude Arnaults källarklubb. Inte för att Handke skulle vara ovärdig som pristagare för sina böcker, även om jag erkänner att jag bara läst en handfull av dem. Ändå kan det bli så att framtiden kommer att betrakta hans pris som upptakten till ett avvecklande av Nobelpriset.

Akademien började ge sig ut på en alldeles för slak lina redan med Bob Dylans pris 2016, och den efterföljande kurragömmaleken där han visade sitt ointresse. Det var genant och okänsligt att tilldela honom ett litterärt pris, och detsamma gäller i viss mån året därpå med den habila men inte direkt utsökte romanförfattaren Kazuo Ishiguro.

Att inte ställa in 2018 års pris är också ett misstag, då det historiskt sett kommer att se ut som business as usual. En lucka hade utgjort en penibel men nödvändig påminnelse att 2018 inte var ett vanligt år, och hade också varit en försonande gest mot de kvinnor som vittnat om Arnaults övergrepp och Akademiens oförmåga att agera på ett rakryggat sätt.  

Nu har priserna för 2018 och 2019 blivit helt nersolkade. Antagligen ansåg man att valet av Olga Tokarczuk för 2018 skulle falla i så god jord att man kunde smyga in den kontroversielle Handke, som man säkert velat belöna sedan åtminstone 80-talet. Den typen av arrogans är dock inte klädsam för tillfället.

Handke är, i likhet med majoriteten av 1900-talets pristagare, en vit grinig gammal gubbe. Han må skriva prisvärd litteratur, men ska inte hans åsikter också vägas in? Som det har visat sig sedan den där torsdagen i oktober, och egentligen långt tidigare, ända sedan han på 90-talet uttryckt sina sympatier för Serbien, är han inte bara kritisk mot journalister utan också hatisk.

Så medan han går en Donald Trumps ärenden i att misstänkliggöra och gå till strid mot media legitimerar han samtidigt att mobbarna slipar sina minst ädla vapen, det vill säga att utifrån sitt överläge sparka på dem som ligger ned. Han vill sticka ut hakan och oemotsagd yttra hårresande saker, men det kan man inte förvänta sig i ett demokratiskt samhälle som värnar om rättvisa och korrekthet.

Det smärtar mig att så mycket av den här krönikan har handlat om Handke, liksom det smärtar mig att jag har behövt läsa cirka 60 stycken angrepp mot likväl som lika många försvarstal för honom. Hellre hade jag läst lika många artiklar om den betydligt mer intressanta Tokarczuk, och hellre hade jag skrivit något om hennes besynnerligt välskrivna Nobelföreläsning från i lördags: den var lika pigg och dynamisk som Handkes var trött och monoton.

Hennes föreläsning betonar hur viktigt fiktionen är, när samtiden allt mer fjärmar sig från litteraturen och dess unika insikter, och hellre föredrar bilder och en bokstavlig sanning. I Tokarczuks vision finns en drivkraft att utmana läsarens uppfattning om gränser, och om hur fiktionsläsning på ett oslagbart vis kan göra oss mer mottagliga för den sanning som inryms i skönlitteraturen.    

Därför avslutar jag med några inspirerande ord därifrån: ”Händelser är fakta men erfarenhet är någonting outsägligt annat. Det är den och inte händelserna som utgör vårt livs materia. Erfarenheten är fakta som varit föremål för tolkning och getts utrymme i minnet. Den stöder sig även på vårt sätt att tänka, på innebördernas djupa struktur, vid vilken vi kan fästa vårt eget liv och betrakta det utifrån i ett helhetsperspektiv.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/12 2019. Illustrationer Niklas Elmehed, © Nobel Media.)

Klubben, Matilda Gustavsson, Bonniers

Det är svårt att samla alla sina intryck efter att ha läst Matilda Gustavssons omskrivna reportagebok Klubben, som utan överdrifter måste kallas de senaste veckornas överlägset mest omtalade bok. Till det svåra hör den dubbla känslan att det mesta är bekant men ändå skildrat på ett sätt att man ständigt tappar hakan. Ett huvudsakligt intryck är ändå att det genomgående är oerhört välskrivet.

Hos åtminstone mig löper ett ”men vad i helvete?” jämsides under hela läsningen. Att det öppnas nya bottnar av djävlighet, helt enkelt. Vad man lär sig? Tja, att det inte bara är Minervas uggla som lyfter vid skymningen, utan också betydligt mer suspekta fjäderfän.

Jag läser Klubben som en berättelse om makt, om den tystnadskultur som samhället stöttat och uppmuntrat sedan typ alltid, men som blivit allt svårare att upprätthålla med de krav på transparens som moderna medier lyft. Metoo-hösten 2017 inleddes med Harvey Weinsteins fall, något som kom som en chock för utomstående, trots att – som Gustavsson pedagogiskt inflikar – Courtney Love varnade för honom redan 2005. Strax därpå publicerades hennes ambitiösa reportage i DN, med arton vittnesmål om Jean-Claude Arnaults övergrepp. Kom det som en chock? Knappast för den som haft någon insyn i svenskt kulturliv sedan början av 90-talet. Mest chockade verkade – ironiskt och tragiskt nog – Svenska Akademien ha varit.

Mitt ”men vad i helvete?” handlar väl mest om tvivlet: hur kan det här vara sant? Inte så att jag på minsta vis ifrågasätter, tvärtom har alla berättelser om Arnault bekräftats långt tidigare. Vad Gustavsson gör med sin bok är att skildra två skeenden: dels hans revansch efter flera misslyckanden som fotograf och operaregissör under 70- och 80-talen, och dels historien om Forum, den mytomspunna klubben i källaren, där så mycket god kultur skapades och diskuterades, men också mycket ond kultur frodades i form av usla arbetsvillkor och olika former av missbruk.

Gustavsson växlar mellan ett biografiskt porträtt av Arnault, intressant främst i hur hon demaskerar honom som gentleman och – med Horace Engdahls famösa ord – ”vivör”, och en skildring av arbetsprocessen med DN-reportaget. Att hon själv står en smula vid sidan av det litterära kotteriet är nog en förutsättning för att det blivit så lyckosamt: hon hade varken egna eller andras intressen att bevaka. Det är också i hög grad ett självständigt arbete.

Det finns något häpnadsväckande naivt i hur många genom åren har förhållit sig till Arnault. Så motiverar pianisten Love Derwinger, en av dem som ställde upp på de dåliga arbetsvillkoren, sin fascination för fransosen med att han kunde mingla – en egenskap dessa svenska försynta konstnärssjälar var omåttligt avundsjuka på. Det är troligt att det fanns en inte försumbar dos av kanske respekt och beundran för Arnaults sexuella förbindelser.

Så här i efterhand, med det nersolkade facit i hand, framstår han ju som inget annat än urtypen för en charmig charlatan, en miserabel mytoman. En andra rangens sol- och vårare. Förlåt mig om jag kommer med dåliga nyheter här, men det måste sägas: lita aldrig på en charmig människa, hen har bara dåligt uppsåt i sin svarta läderrocksficka. Det får den här berättelsen att erinra om en udda och vämjelig kombination av skräckfilm och Åsa Nisse-fars.

Gustavsson skriver rappt och flyhänt, och som sagt, hela boken är läsvärd. Främst för att hon verkligen skriver en berättelse, har en röd tråd som följs genom boken. Det blir en berättelse om bekräftelse, behovstillfredsställelse och självhävdelse, liksom om paranoia och vanföreställningar. Det handlar också mycket om makt. Återkommande ifrågasätter hon journalisternas slappa intervjuer med nya ledamoter i Svenska Akademien, med den obligatoriska idrottsrelaterade frågan: ”Hur känns det?” Mer motiverat, hävdar Gustavsson, vore det att fråga hur den nya ledamoten ställer sig till all makt som tillkommer nu.

Hennes bok är full av sådana försåtliga och ibland underförstådda frågor, som pekar ut att den är ett resultat av ett grundligt gräv, liksom att den är skickligt skriven. Kritiken mot Svenska Akademien som institution är en av bokens rödaste trådar, hur all denna makt bara tagits för given. Och varför var ledamöterna – män liksom kvinnor – så konflikträdda under alla dessa år?  

Det som inte är lika läsvärt är de ibland lite väl detaljerade beskrivningarna av hur det journalistiska arbetet går till på redaktionen, med det ljudisolerade rummets tonade glasrutor, inslag med lite väl internt intresse. Här finns också några ytliga och tendentiösa läsningar av Katarina Frostensons poesi. Samt att det så uppenbart är skrivet för en internationell publik – förmodligen arbetar översättarna redan nu på att överföra texten till franska, engelska, och säkert fler språk. Det märks i hur övertydligt Gustavsson redogör för förhållanden som svenska läsare är insatta i. 

En del av slutsatserna är också lite väl vaga, som att det är svårt att hitta kritiker villiga att recensera akademiledamöternas egna böcker, eftersom de varit rädda för att stöta sig med dem. Problemet är väl snarare att en del av ledamöterna ger ut för många böcker – hur många gånger per år kan en redaktion unna sig att recensera Per Wästberg? Jag tror att jag själv sågat alla ledamöter någon gång, möjligen med undantag för Kjell Espmark.

En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande, Göran Greider, Bonniers; Hemmets lugna vrå, Kristian Lundberg, Pequod press; Materialvägensägen, David Vikgren, Teg Publishing

Tre manliga poeter utgör månadens poesiläsning. På frågan om de lyckas gestalta det som brukar kallas ”den manliga erfarenheten” blir svaret nog att de i högre grad gestaltar Sverige.  

Den som inte nöjer sig med Göran Greider som politisk debattör har mycket att hämta i hans poesi. I en ny samling med självbiografiska sviter samlas dikter från hans 11 diktsamingar, samt 33 tidigare opublicerade dikter. Det är en god idé: fler självbiografier borde utnyttja poesins form.

Ändå blir det i mastigaste laget med nästan 300 sidor dikter, då tilltalet ibland kantrar över mot det sentimentala. Att han vill vara så tillgänglig hotar också att bli en hämsko, även om man principiellt kan sympatisera med uppsåtet att utgöra en ställföreträdande röst åt tidigare generationers tystade skaror.

Givetvis dominerar ett politiskt patos, men även en fin rytmkänsla. Om man så vill kan man väl säga att Greider är det närmsta svensk poesi kommer en Bruce Springsteen. I sina bästa stunder är det konkret utan att det därför blir tvärsäkert. Då kan hans anspråk bli inspirerande: ”du behöver inte göra dig / lojal med din vanmakt. / I allt finns ett uppror.” 

Liksom Greider hör malmöiten Kristian Lundberg till de mest produktiva svenska författarna. Hemmets lugna vrå är hans andra diktsamling för i år, och innebär ett nytt vägval. I stället för den sedvanliga utgångspunkten från det egna köksbordet och introverta religiösa grubblerier är det ironin och satiren som präglar denna nya bok.

För titeln är en sarkastisk referens. Dikten är en monolog som hålls av en kvinna, och innehåller flera exempel på övergrepp: ”Vi har ibland ett eget tyst rum i huset / Jag borde bindas där allt oftare / Det är därför vi inte har barn, barn är svåra att binda”.

Den egentliga skräcken finns i hemmet, menar Lundberg. Hans dikter pendlar mellan det obskyra och det övertydliga, där kvinnan förnekar och bekräftar vad som skett med samma käcka humör. Texten vibrerar av oro och kan nog läsas delvis som en allegori över ett helt samhälles inspärrning, där huset – hemmet – står för Sverige.

Med sina nio böcker håller David Vikgren på att muta in ett eget område inom 2000-talspoesin. Det är ett utpräglat norrländskt, för att inte säga norrbottniskt område. Den nya boken Materialvägensägen utspelar sig i det ”Grophelvete” man antar ska representera gruvorna i Malmberget.

Tre avsnitt där femton kompakta block med dikter på nio identiskt långa rader ger läsaren ett smått instängt intryck. Avsnitten går från ett ”JA!” via ett ”NJA!” till ett ”NEJ!”, med små gläntor av mer spatiös lyrik däremellan. Att läsa Vikgren är roligt, särskilt när han lattjar med knastrande allitterationer och assonanser.

Här formas en berättelse om utnyttjandet av ett resursstarkt Norrland, där kapitalismens  plundringståg kan erinra om Viktor Rydbergs agitatoriska ”Den nya grottesången.” Hos Vikgren är motståndet starkt betydelsebärande: ”Värre är vad slags varsel som kom skräpytan att vibrera rart: Nej / inte vara rädd nu säger Krokodilen utan låt tillsvidare Kapitalvaran / ligga orörd så Bolagstopparna osagt bli skakis.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/12 2019)