att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 dec. 2019

Picknick, blixt, Emily Berry, översättning Jenny Tunedal, Rámus


Det är sällan vi får ta del av översatt samtida brittisk poesi, så därför är det mer än glädjande att vi tack vare arbete från förlaget Rámus och översättaren Jenny Tunedal nu kan läsa Emily Berrys senaste samling. Den hette Stranger, Baby när den utkom 2017, men i samråd med författaren har den svenska titeln blivit Picknick, blixt. Denna kryptiska zeugma är ursprungligen en parentes i Nabokovs Lolita, då protagonisten erinrar sig sin mors dödsfall.

En död mor är också centrum i Berrys bok. Att uppleva en förälders död är en erfarenhet som – någon gång i livet – delas av de flesta av oss. Ett kufiskt motto hämtat från ett brev Sigmund Freud skrev 1929 inleder: ”Förlusten av en mor måste vara något mycket märkligt.” Genom bokens narrativ blir Freud en följeslagare.


Något som tidigt imponerar är Berrys omedelbara och självklara bildspråk. Det finns något som torde kallas ytspänning i hennes dikter, och det är slående hur frekvent hon refererar till vatten av olika slag: hav, floder, vågor, men också – tids nog – tårar. I dikterna finns en ytspänning som ger vid handen ett lugn, men därunder finns oron, den jobbiga vissheten. Den sorgens tyngd som pressar ned alla känslor, och vägrar släppa sitt grepp: ”vatten kan naturligtvis / inte hålla kvar / ett avtryck”.

Det är varierat, men också sammanhållet. Berry testar olika stilar, prövar sig fram i det sorgelandskap som hon ofrivilligt har hamnat i. Det är ett sätt att skriva som i viss mån påminner om Naja Marie Aidts fantastiska Har döden tagit någonting från dig så ge det tillbaka, om poetens saknad efter en död son. Eller varför inte Roland Barthes fina Sorgedagbok, som också tecknade de stapplande försöken att hålla ihop verkligheten när en mor dött.  

På ett plan liknar Picknick, blixt många andra engelskspråkiga diktsamlingar, ur både ett historiskt och ett nutida perspektiv. Det är en viss typ av format, en viss längd, och ett visst idiom. För den som till största del läser svenskspråkig poesi kan det bli aningen frustrerande att det nästan alltid blir så här konformt, med ett sidantal som typ alltid befinner sig mellan 68 och 76.

Men till formen kan Berry utmana en del, och bjuder in versaler, spalter, kursiveringar, dialoger. Ibland kan titlarna i sig utgöra en slags komprimerad dikt, på ett sätt som ibland blir lika skarpt som hos en annan Emily – Dickinson, alltså:

                      Allt dåligt är permanent
                      Nu när alla mina dikter handlar om döden
                         känns det som om jag verkligen lever
                      Det mest oroande fotot är det jag inte vill visa dig

Berrys elegi visar hur tröstlöst det är att försöka lappa ihop sig efter ett trauma. Terapin som hon nonchalant hänvisar till ger vare sig lindring eller tröst. Ingenting duger, allt är lönlöst. Ja, men det kanske ska vara så? Varför inte bara acceptera att man får bryta ihop, att det är nödvändigt att gå sönder, att vi inte behöver vara hela hela tiden.

Det kunde uppfattas som en onödig eftergift att ersätta originalets titel, men när Berry hänvisar till originaltiteln får vi se att det inte blir riktigt lika starkt på svenska: ”Tom, tårögd reträtt från mor / Mamma, baby. Främling, baby. Baby, ensam.” Barnets tilltal går förlorat när mamman försvinner, men det som följer är ett ifrågasättande. Det sker bland annat genom ekfraser riktade till konstnärer som Paula Rego, vilket är en snillrikt passande referens.

Vad Berry också visar är att det inte finns något naturligt över döden. Den är alltid en förbrytelse. Ja, hon skriver bra dikt tack vare att allt är genomdränkt av tvivel, av missnöje. Det finns en nästan ohälsosam obalans i hur hon både vill och måste skriva och samtidigt sudda ut, för att hejda det som hänt, göra det till icke-hänt. Därmed visar hon hur sårbar man blir i sorgen. Förlusten är grundackordet genom boken. Det som övertygar mest är det ödmjuka förhållningssättet: Berry undersöker och prövar sig fram, rör sig steg för steg, helt enkelt därför att sådan är sorgen.

Det finns också en outtalad fråga: ”Hur ska man veta svaret när frågan är felställd?” Att bli berövad är hemskt. Hur ska man då klara sig? Det är knappast så att poesi hjälper, men å andra sidan vet jag inte om alternativet är giltigt – hade det här livet varit uthärdligt utan poesi?

                      En flod kan inte överleva i havet
                      Jag var kall först och du var varm
                      Du tog över och jag tappade min temperatur
                      Du tog över och jag grät som ett hav gråter
                      Jag grät som ett hav gråter när det svalt en flod

Här finns även den mest adekvata bilden jag sett av saknad: ”den skitfärgade natten”, skriver Berry rättframt, och efter det finns inga andra bilder kvar, för det är så den ser ut för den som har hamnat där. Men genomgående finns oerhört många oerhört bra dikter i den här boken, som också är tonsäkert översatt av Jenny Tunedal, som ger dikterna en svensk rytm som inte strider mot originalets lite burdusa och omedgörliga idiom.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar