Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

26 feb. 2016

Älven, Anna Karin Palm; Var du lycklig farmor, Malou von Sivers; Omsorgen, Susanna Alakoski; American Hotel, Sara Stridsberg, Novellix


Novellix senaste kvartett noveller bjuder på tre fängslande rapporter från vardagen, och ett klavertramp. Bortsett från den blundern visar utgivningen att det finns mer hopp än på länge för den svenska novellkonsten.

Ända sedan den svenska premiären våren 1994 av Robert Altmans filmatisering av Raymond Carvers noveller, Short Cuts, har det talats om en svensk novellboom. Det har dock varit mer bom än boom över den. Möjligen håller det på att ändras nu.

I höstas blev Stina Stoor Augustprisnominerad för sin samling Bli som folk, och P 1:s ”Radionovellen” har sedan ett par år upplåtit utrymme åt nyskrivna svenska noveller av hög klass. Dessutom håller förlaget Novellix på att etablera sig med en utgivning som ter sig allt mer imponerande.

Dess senaste omgång består av fyra svenska författare. Eller ska jag säga tre? För Malou von Sivers, som här gör sin skönlitterära debut med ”Var du lycklig farmor?”, visar bara att författare inte är något man är, utan något man blir, och att hon fortfarande inte har blivit det. Hennes historia om en kvinna som råkar hamna i ett äktenskap för att ersätta en älskad död hustru är bortom all räddning, och det är skoningslöst gjort att låta publicera den.   

Men de andra tre gör desto större intryck. De illustrerar från varsitt håll varför von Sivers inte har lyckats. (För att klargöra: jag tillhör inte dem som ifrågasatte det stora journalistpris hon erhöll häromåret, för jag tycker att hon är en utmärkt intervjuare.)

Det är i första hand en fråga om temperament. Den gnista som uppstår när du slår hårt mot hårt, den hittar jag hos Anna Karin Palm, Sara Stridsberg och Susanna Alakoski.  


En reaktion: den åstadkoms av att du inbillar dig möta levande människor, och inte livlösa schabloner. Jag vill vrida von Sivers blick mot hur Alakoski i sin novell ”Omsorgen” gör sin undersköterska Pernilla till en människa. Bland annat genom att hon kikar i en namngiven kokbok. Då framstår hennes ömkansvärda tillstånd i ett annat ljus.  

Den typen av detaljer är allt som krävs. Och det temperament som investeras i karaktärerna. Sara Stridsbergs novell ”American Hotel” har allt man kan kräva av en Stridsbergs-text: symboliska fåglar, hisnande perspektiv, språklig precision, ynkedom. Ja, men också det omisskänneliga ljus som strömmar över personerna, och en berättarröst som ger dem värdighet och håller dem kvar på jorden.  


Likaså hos Anna Karin Palm. I ”Älven” kör en man ned sig i vattnet med en skoter. Hans hustru är chockad. Men har också en hemlighet. Hon får leva med den, förstår vi. Och det är så fruktansvärt bra att man får gå till några av 1900-talets bästa svenska novellförfattare – Stig Dagerman, Jan Fridegård, Thorsten Jonsson, Inger Edelfeldt – för att hitta en motsvarighet.

Bra litteratur ska inte vara statisk. Den ska vara dynamisk, spontan, och den ska vara konfrontativ. Tack Alakoski, Palm och Stridsberg för att ni har förstått detta, och för att ni demonstrerar för Novellix framtida utgivning att den numera befinner sig på internationell nivå.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/2 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar