Steinar Opstad är
något så ovanligt som en norsk poet som funnit en svensk publik. Det har förstås
skett genom översättning, och det är ju så med översättningar att de ofta
väcker en nyfikenhet efter mera. Så har jag nu läst Steinar Opstads senaste
diktsamling som nyss utkommit, En varig
lengsel.
Som Horace Engdahl
har visat med sitt magistrala tonfall är minnet romantikens modus. Alltså ett
evigt ältande vid det som har varit: en förälskelse i ett avklarat då – en blick tillbaka även när man vet
att det är skadligt att dröja. Så hur förhåller sig en poet till begreppet
längtan, som så tydligt apostroferas av Opstad redan i titeln? Den minnesgode
kan erinra sig exempelvis Stagnelius fixering vid just längtan, men det berodde
väl delvis på att så mycket av hans existens kretsade kring trånaden och den
oförlösta kärleken (inte så konstigt att alla indiepoppare på 90-talet hade
Stagnelius-pocketen i rockfickan).
Opstads tilltal är
igenkännbart. Det är lågmält, stillsamt. Som ingång fungerar ett motto från Bo
Carpelan: ”Du minns i mörker ej / vad du i ljus förlorat”. Det är fint – för att
det är sant, vill jag tillägga. Men vad vet jag om det? Vad är min erfarenhet
av ljus? När vi känner att vi lever i en mörk tid är det svårt att minnas
ljuset, och man får vara bra bländad för att hävda att vi lever i något annat
än i ett konstant mörker för tillfället.
Opstad är ovanlig
inte enbart i avseende av en poet som fått publik över nationsgränserna, utan
han är också religiös, något vi kan få anledning att återkomma till. Här
skriver han också om ett ovanligt tema: föräldraskapet. Många kvinnliga poeter
har skrivit om mammarollen, antingen utifrån en konkret erfarenhet eller
bristen på sådan, om aborter och missfall. Opstad inleder med en variant på
Philip Larkins minst sagt vulgära anti-faderskapsdikt ”This Be the Verse”, som
avslutas ödesmättat hårt: ”Get out as early as you can, / And
don’t have any kids yourself.” Hos Opstad blir det något mildare: ”men avstå
fra å bli far / Avstå fra frestelsen i å gjenskape deg”.
Opstad gillar strofindelning, och föredrar riktigt korta
nästan fragmentariska strofer på bara ett par rader. Där kan han unna sig att
apostrofera förebilder som Gunnar Björling och William Blake, och luta sig mot
deras erfarenheter av himmel och helvete, men också låta dessa korta stunder
växa in i något längre berättande dikter. Det är som att han uppvaktar de ramar
som sätts, de begränsningar som medföljer denna poetik, att det ger
förutsättningar för en ovanlig sorts koncentration.
Den typ av längtan som förespråkas blir då en sinnebild för
att befinna sig i ett förstadium; Opstad vill återuppväcka en slags längtan som
gått förlorad. När han skriver om föräldraskap inkluderar han en diskussion av
en fader som är död, men den diskussionen är nästan uteslutande indirekt: som
om den gått in i texten, blivit en del av den, och därför inte behöver nämnas.
Även längtan kan behöva blicka tillbaka, verkar dikterna
vilja säga. Att Opstad är en uttalad religiös diktare är förstås ovanligt,
kanske mer från en svensk än en norsk horisont. Det är en ren, outspädd tro som
Opstad förmedlar, men att den är klart definierad betyder inte att den försakat
tvivlet. Jag tror – tror, ha – att tvivlet
är nödvändigt för den som tror, och att den som tror utan att försöka har
missförstått något väsentligt. Vad då försöka? Jo, försöker att också analysera
och ifrågasätta sin tro, att ständigt utsätta den för misstankar, skepsis, för
den fruktbara osäkerheten.
Opstads tro verkar vara stadigt förankrad, samtidigt som den
inte förnekar tvivlet. Framför allt är det en ständigt närvarande tro, något
som kanske uppfattas provocerande vid det här laget: varför måste jag återkomma
till det? Som en töntig Antonius Block – förlåt, Ingmar Bergman menar jag ju –
kan jag inte sluta tjata om hur förbannat svårt det är att förlika sig, så
djävla svårt att, ja, förlåt, så typ nästan omöjligt det är att – tro. Att jag kanske är ursäktad om jag
tycker det är så beundransvärt att kunna.
Vad Opstad gör är att korsa känslorna kring sin far mot
känslor kring ett eget eventuellt faderskap, som han alltså motsätter sig. Det
utmynnar i ett resonemang om ensamheten, om den värld som gått förlorad i
spänningen mellan då och nu, om vad som är sant och vad som är en
efterhandskonstruktion. Vi kan behöva påminna oss om det: att längta bakåt blir
alltid en eftergift åt imitationen.
När ensamheten då hotar att ta över kan det bli en medveten
strategi att förekomma den, att ta kommando över den, något Opstad verkar vara
ytterst medveten om:
Var
jeg den ømmeste av sønner
må
jeg fortsatt sone for ensomheten,
den
jeg valgte før den ble en tvang
for
bare ensomheten kunne rense meg fra skammen
Ensamheten är så klart inte enbart negativ, men samtidigt:
att vara självständig må låta härligt, men är egentligen en belastning,
eftersom det avskräcker en viss typ av nödvändig assistans. Eller säg så här:
när du visar med allt för tydligt eftertryck att du klarar dig själv vill ingen
längre hjälpa dig, så när du verkligen behöver någon som står vid din sida har
alla lämnat dig ensam. En viss typ av ensamhet blir därför en fälla som du inte
kan ta dig ur. Vi – eller några av oss – behöver lära oss bli beroende av
andra.
Det här är en kort och tunn bok som ändå ger långa och
mångfaldiga perspektiv. Variationen mellan de korta dikterna och de något
längre skapar växling mellan koncentration och något längre, mer expansivt. Det
reducerade tonfallet öppnar ibland för ett evighetsperspektiv, och en
konfrontation mellan ljus och mörker.
I Opstads nya bok finns det gott om de obesvarade frågor som
världen består av just nu. Det är också de frågorna som är de mest akuta. För att
bara ta ett exempel: varför begär vi ödmjukhet från samhällets mest utsatta?
Men också: finns nåden, och hur visar den sig? Och utanförskapet blir lika
mycket en nödvändighet som en bestraffning:
Min
ensomhet tar aldrig slutt,
men
jeg vil ikke lenger kjenne meg
overlegen
eller underlegen noen,
bara
være et menneske ved siden av
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar