Wuthering Heights, Emily Brontë, Penguin

 

Första gången jag läste Emily Brontës roman Wuthering Heights var jag arton, bodde ofrivilligt i Boden och hade upptäckt Kate Bush. Jag fick feber och hamnade på sjukan i militärförläggningen I 19 / P 5. Läsningen, i kombination med febern, gav mig rysligt sköna mardrömmar. Sedan dess har jag läst om den ett antal gånger, så som det lätt blir när man har råkat skaffa alla fem olika svenska översättningar av den. Eftersom det nu kommer en ny filmatisering, med Jacob Elordi och Margot Robbie som det (för)dömda kärleksparet, ville jag läsa om boken.

Den första svenska översättningen kom för 99 år sedan, och hette då Blåst. Det är en lämpad titel för denna vindpinade roman, som inleds med snöyra och stormar över heden dit hyresgästen Lockwood anländer för att ta nästgårdshuset Trushcross Grange i besittning. Lockwood reflekterar över namnet på huset där Heathcliff huserar, ”’Wuthering’ being a significant provincial adjective, descriptive of the atmospheric tumult to which its station is exposed in stormy weather.” Under natten sträcker sig Lockwood genom fönstret för att fösa undan några påhängsna trädgrenar, då en iskall hand fattar om hans handled, och en röst som tillhör Catherine ber om att få släppas in, efter att ha vandrat hemlös på hedarna i tjugo år.

Nej, det här är ingen näpen kärlekshistoria, utan en grym och våldsam roman om destruktiv manlighet, gestaltad av den oresonlige Heatchliff. Han plockas upp av Catherines pappa under en resa till Liverpool, och växer upp i familjen, där han hunsas svårt av Catherines bror Hindley, efter att pappan dött. Tillsammans med Catherine lever han i ”absolute heathenism”. När Catherine ska gifta sig med grannen Linton rymmer Heathcliff, för att återkomma några år senare, rik som ett troll (hur han fått pengarna lämnas ouppklarat).

Kärlek? Nej, mer svartsjuka och ond bråd död. När Lockwood anländer är året 1801, och de flesta inblandade har redan dött, eller står med ena foten i graven. Romanen inleds med skällande hundar, och det sätter tonen för en roman där karaktärerna sällan yttrar sig utan invektiv. Svordomarna viner i takt med vinden ute på hedarna. Miljön präglas av dåligt te och dåligt humör. Heathcliff har svarta ögon, och en ännu svartare själ. Även Catherine, som säger att himlen inte ser ut att vara hennes hemtrakt, är en självisk och stundtals elak figur. När pappan frågar varför hon inte alltid kan vara en snäll flicka svarar hon morskt: ”Varför kan inte du alltid vara en god man, pappa?”

Emily Brontë skrev Wuthering Heights 1847 iförd lösmustasch (pseudonymen Ellis Bell), vilket kan förklara det råbarkade språket. Medan den samtida Charles Dickens – han hade gett ut bland annat Pickwickklubben, Oliver Twist och En julsaga innan 1847 – skrev för tidningsmarknadens följetonger och därmed anpassade sig till barntillåtet språk och innehåll, kände systrarna Brontë inga hämningar inför att vare sig skriva om sexualiteten eller att använda ett utmanande språkbruk.

Mycket har sagts om hur manliga författare skildrade kvinnliga protagonister på 1800-talet: dels var de självupptagna solipsister, dels blev de avlivade på löpande band. Fröken Julie, Hedda Gabler, Emma Bovary, Anna Karenina. Emily Brontë – eller ska vi säga Ellis Bell? – tog också livet av Catherine Earnshaw, innan halva romanen var utverkad. Men hennes roman är snillrikt utförd, med sina olika lager av berättelser, där Catherine och Heathcliff återkommer i nästa generation, med snarlika namn: Catherine Linton och Linton Heathcliff.

Brontës roman hör till de mest missförstådda och underskattade romanerna i litteraturhistorien. Den franska vettvillingen Georges Bataille gav första kapitlet i sin studie Litteraturen och det onda från 1957 åt Emily Brontë. Han kopplar ihop hennes öde med det spanska helgonet Teresa av Ávila, hon som Bernini odödliggjorde i en känd skulptur. Det har snart gått 180 år sedan Brontë publicerade denna excentriska roman, och jag får ofta känslan att den fortfarande väntar på att bli förstådd eller tagen på det allvar den förtjänar.

Heathcliff och Catherine är av samma skrot och korn, där han livnär sig på hatet och hon håller sig vid liv på sin dödsbädd med en kost av iskallt vatten och dåligt humör. De är lika hatiska och själviska, men för en utanförstående kan deras passion bara bli avskräckande. Eller så här: båda anländer med så många röda flaggor och icks att det hade räckt till en hel säsong program med Skavlan eller var det nu var där influencern häromsistens ondgjorde sig över killars icks. Eller innehåller inte Heathcliffs beteende några icks? Där finns gravskändning, gaslighting, hämndaktioner, prygling, verbalt och fysiskt våld, dödande av husdjur, kidnappning, samt möjligen mord och nekrofili. När han dör lär Helvetet bli tio gånger så svart som innan, lyder romanens logik.

Ett av de ord Heathcliff använder för att skälla på kvinnorna är ”slut”, som på dåtida engelska både betydde en kvinna som var lösaktig eller ovårdad i sitt uppträdande. Därför har översättarna vacklat. Originalets ”a mere slut”, ”a wicked slut” och ”insolent slut” blir hos Werin ”en riktig slarva”, ”en riktig slyna” och ”din oförskämda slyna”, hos Nordlund ”en ren slampa”, ”en elak slyna” och ”fräcka slyna”, hos Percy ”rena slampan”, ”en eländig slampa” och ”din oförskämda slyna”, hos Holmberg ”en riktig slarva”, ”en ond kvinna” och ”din oförskämda slyna”, samt hos Edlund ”en riktig slarva”, ”en riktig slyna” och ”fräcka slyna”. Att man inte helt ska lita på översättningar kan illustreras av hur ordet ”ghoul” har översatts: alla tillgängliga översättare väljer ordet ”varulv”, men det betyder ju ”likätare”.

Nyckelpartiet i romanen är när Catherine berättar för Nelly om skillnaden i hur hon älskar sin blivande make Linton och hur hon älskar Heathcliff. En jämförelse mellan de olika översättningarna skulle ge detta resultat:

My love for Linton is like the foliage in the woods. Time will change it. I’m well aware, as winter changes the trees – my love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath – a source of little visible delight, but necessary. Nelly, I am Heathcliff – he’s always, always in my mind – not as a pleasure, any more than I am always a pleasure to myself – but, as my own being[.]

Ada Werin (1927):

Min kärlek till Linton är som det gröna lövverket, tiden kommer att förändra den, det har jag klart för mig, liksom vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff är som den eviga klippgrunden – den är till föga synlig glädje, men nödvändig. Nelly, jag är Heathcliff! Han är alltid, alltid i mina tankar – inte till glädje, lika litet som jag alltid är mig själv till glädje – men som mitt eget väsen[.]

Gunilla Nordlund (1958):

Min kärlek till Linton är som löven i skogen – jag vet att tiden kommer att förändra den, som träden förändras när vintern kommer. Min kärlek till Heathcliff liknar den eviga berggrunden inunder – glädjen över att ha den syns kanske inte så mycket, men man måste ha den för att kunna leva. Jag är Heathcliff! Nelly. Han finns alltid inom mig, alltid – inte som något man är glad över, lika lite som jag är glad över mig själv – utan han finns där lika mycket som jag själv.

Harriet och Gösta Percy (1959):

Min kärlek till Linton är likt bladverket i skogen: tiden kommer att förändra den, det är jag medveten om, liksom vintern förvandlar träden. Min kärlek till Heathcliff är som de eviga stenarna därunder, en källa till ringa synlig glädje, men nödvändig. Nelly, jag är Heatchliff! Han är alltid, alltid i mina tankar, inte som ett glädjeämne, lika litet som jag är till någon glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen.

Nils Holmberg (1960):

Min kärlek till Linton är som den gröna skogen som förändras med tiden – det har jag fullt klart för mig – liksom vintern förändrar träden. Min kärlek till Heathcliff är som den eviga klippgrunden; den är en föga synlig glädjekälla men den är nödvändig. Nelly, jag är Heathcliff. Alltid, alltid är han i mina tankar – inte till glädje, lika lite som jag alltid är mig själv till glädje, men som en del av mitt eget väsen.

Birgit Edlund (1993):

Min kärlek till Edgar Linton är som skogens lövverk. Tiden kommer att förändra den, det vet jag mycket väl, på samma sätt som vintern förändrar träden. Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden – den är inte till så stor synlig glädje men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff – han är alltid, alltid i mina tankar, inte som källa till glädje, lika lite som jag alltid är en källa till glädje för mig själv, utan som mitt eget väsen.