Har du suttit länge nog till bords, Leslie Sainz, översättning Erik Lindman Mata, Aska

 

Förra veckan började jag läsa Strindbergs Fröken Julie med en klass. Vad betyder det här franska som Jean och Julie säger? sa eleverna under läsningen. ”Googla”, tänkte jag surt (vi hade gjort en kahoot om Strindberg innan, så de hade telefonerna på bänken), men eftersom jag är en tålmodig lärare bidrog jag med en slarvig översättning av det bokstavliga innehållet.

Men varför har tonåringarna i dag ingen nyfikenhet? De har all tillgänglig information i sina telefoner. När jag – gammal nog att vara deras farfar – läste Fröken Julie var jag i deras ålder, och ville jag veta vad franskan betydde fick jag antingen leta reda på någon av tjejerna i klassen som pluggade franska (vilket var lätt gjort) eller gå till biblioteket och slå upp det i en ordbok (vilket jag gjorde, eftersom jag var för blyg för att fråga tjejerna).

Saken – att lämna saker oöversatta – aktualiseras av Leslie Sainz diktsamling Har du suttit länge nog till bords. Översättaren Erik Lindman Mata väljer att inte ge fotnoter till de spanska meningarna i texten. I en amerikansk kontext är spanskan inte skrämmande (om man inte heter Donald Trump och försöker lyssna på Bad Bunnys halvtidsshow i Super Bowl). I en svensk kontext? Tja, det är statistiskt lika lätt att få tag på någon som kan spanska i Sverige som det var att få tag på någon som kunde franska under 80-talet, så Lindman Mata har en poäng.

Men ursäkta denna onödigt långa ingress. Vad har jag då att säga om den här diktsamlingen, utöver att den anländer som ett led i en sedan en tid pågående kedja översättningar av amerikansk samtidspoesi (nästa månad kommer Natalie Diaz nya, Postkolonial kärleksdikt)? Sainz föddes i USA av exilkubanska föräldrar – den spanska tillägnan till föräldrarna kan till och med jag avkoda – och hon avhandlar sitt kubanska arv i starkt politiska dikter som tar utgångspunkt i läget i USA. Det är ett USA som håller på att gå förlorat i neofascismens osunda riktning.

Här finns oortodoxa sonetter, politiska dikter, förtvivlade dikter om klimatförändringar, och nästan, men bara nästan, för många sidospår och utvikningar. I dikten ”Anmodan, inställelse” skildras en familj som krymper i antal, där medkänslan ökar taktfast, slag efter slag. I dikten ”Förkroppsligad, eller dag 1 av 9”, som handlar om de utlysta nio sorgedagarna efter Fidel Castros död 2016, skildras i sin tur en erfarenhet som delas av många: ”Skillnaden mellan att bli förföljd och att bli jagad är liten.” Så handlar Sainz dikter ofta om världens gränser och vad priset är för den som överträder dem, men också om avstånden inom oss, de själsliga mellanrummen.

När jag pluggade retorik citerade min lärare (apokryfiskt) någon (Churchill, förmodligen) som yttrat: ”Jag höll ett tal i affekt, och det var det bästa tal jag någonsin ångrat”. Kontentan är att man ska akta sig för ilskan som konstnärlig drivkraft, men jag tror det är en myt – för här visar Sainz hur ilskan kan fungera estetiskt och bli en konstruktiv och vägvinnande metod. Hon visar hur vårt vanemässiga tänkande behöver utmanas.

Sainz skriver också övertygande om allt vad tiden tar ifrån oss. Hennes språk kan likna Ocean Vuongs i sin okonventionella skönhet; det är formsäkert och självmedvetet skrivet, samtidigt som det finns ett rastlöst driv i dikterna. Men det är också en poesi som står i livskraftens och ljusets tjänst, och slår samman förnuftet och känslan, så som jag tänker mig att all stor konst gör, det vill såga både vill appellera till huvudet och hjärtat. Då blir den poetiska enheten desto starkare. Som den engelske gamle skojaren W.H. Auden en gång sa: ”Vi måste älska varandra eller dö”. Det är ett credo som nog Sainz också vill skriva under på, hon som i en rad – kanske implicit – sammanfattar sin poetik så här: ”Allt, verkligen allt, kan tredubblas i styrka.” Den här boken är verkligen ett bevis på det, ett tydligt styrkebesked.

Så blir jag av den här boken allra mest påmind om hur obeveklig poesin är. Starkare än kapitalismen, strafftullar och monarki, starkare än dumheten, trumpismen och den ondskans hegenomi som vi lever under. När världen är rutten kan vi hämta styrka ur rader som dessa, från Sainz dikt ”Mal de ojo”:

Dagar senare får en annan kvinna mig till fiende.

Jag följer henne tre kvarter innan jag snubblar på min svartsjuka,

glömmer att dämpa mig. När jag träffar trottoaren

känner jag min mammas fall i Florida, och hennes mamma, samma.

Men jag är mindre nu än jag var då.

Snälla, fråga mig inte om mina då:n.

Man kan förutsäga mycket i livet, men inte att behöva snubbla på sin svartsjuka. Men originalet har ”envy”, som väl mer syftar på avundsjuka. Lindman Mata översätter tyvärr lite ojämnt, och jag må vara förlåten om svenskläraren i mig vill ryta ifrån mot styggelsen ”även fast” i den här översättningen av dikten ”Självbestämmandeteori”:

in the living room / my father watches U.S. / grope my mother / and though he is a jealous man, / he says nothing / because he, too / accepts no other touch.

i vardagsrummet / ser min pappa på när USA / kelar med min mamma, / och även fast han är svartsjuk / säger han inget / för inte heller han / godtar andra händer.

Och nog betyder ”grope” något mer olustigt än ”kela”, det vill säga något som sker utan samtycke. Återigen något Donald Trump anklagats för. Men det är invändningar i marginalen i en annars mycket fin översättning, som tillvaratar det starka i Sainz dikter, som kan frammana bilden av den röda färgen så starkt att en önskan uttrycks: ”Den sortens rött borde bara finnas / inom oss”, och det kan få en att tänka på Sonja Åkessons oerhörda långdikt ”Hur ser din färg rött ut?”

Titeln på den här boken, Har du suttit länge nog till bords, är uppfordrande. Sainz har hämtat den från Hemingways sist publicerade bok, den lite väl sentimentala långnovellen Den gamle och havet. Nyligen var jag på Nobelprismuseet och föreläste om poesi (skryt), och de visade upp sin senast förvärvade donation: ett exemplar av denna bok, med författarens egna tillägnan till sjuksystern som vårdade honom på den psykiatriska institutionen Sun Valley Hospital under försommaren 1961. I den korta texten tackar Hemingway sin sjuksyster och menar att han ska skriva en till lika bra bok så fort hans skrivkapacitet återvänder, med ett tillägg, starkt understruket: ”And it will!” Mindre än två veckor senare tog han sitt liv.