att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

8 juli 2021

Sommarboken, Tove Jansson, Förlaget

I år är det 20 år sedan Tove Jansson dog. Vi behöver påminnas om det, eftersom författaren som i Sverige går under namnet ”Astrid” dog samma år. Tove Jansson har fått finna sig i att leva i skuggan av Lindgren, och i Sverige är det nog fler som dricker jolmigt te i Mumin-muggar än läser hennes böcker.

 

Mumintrollen i all ära – Det osynliga barnet är en av få oumbärliga novellsamlingar som skrivits på svenska – men Jansson skrev också ”böcker för vuxna”, som det lite nedlåtande brukar heta. En av dem är Sommarboken från 1972, som man skulle kunna beskriva som en Mumin-roman fast utan trollen. 

 


I stället är det barnet Sophia som vistas på en skärgårdsö i sällskap med farmorn och pappan. Mamman är död, får vi veta inledningsvis, och så är det inget mer med det. Pappan är mest upptagen med viktiga saker, och farmorn är mest trött, och så är hon orolig för att hon börjat minnas så dåligt. Sophia lämnas mest för sig själv. Det som förr kallades ”fri uppfostran” har fått så dåligt rykte att det nästan är omöjligt att hitta barn som leker utan vuxnas uppsyn. Som jag minns det fanns det knappt föräldrar under hela min uppväxt: det var morsor som ropade att maten var klar och farsor som läste tidningen (en eufemism för att ta en tupplur).

 

Sommarboken är en av Janssons mest populära titlar, och det är en given omläsning för många under sommaren. Den här berättelsen om Sophia är fin, men också melankolisk – ett favoritord hos Jansson. Man kunde jämföra med en annan utsökt tolkare av melankolin, alltså Ray Bradbury och några av hans finaste sommarböcker, som Oktoberfolket (Something Wicked This Way Comes) och Blommande vin (Dandelion Wine). Även här är det frågan om tiden innan erfarenheten – symboliserad av hösten – sätter sina klor i de unga huvudpersonerna.

 

När Sommarboken återutgavs i England strax efter författarens död liknade Ali Smith den med en fjäril som slår sig ned i ett rum fyllt av elefanter. Elefanterna skulle då representeras av den normala bokutgivningen: titlar som stökar till och är allmänt jobbiga. Det är en träffande liknelse. I stället för att pocka på uppmärksamhet arbetar Jansson med subtilare medel.

 

Hon är inte heller intresserad av den trygghetsskapande nöjesläsning som brukar höra barndomen till. Här premieras starkare känslor, och Janssons karaktärer längtar uttryckligt efter att klart väder – tråkigt! – ska ersättas av storm – spännande! Det känns igen från Muminberättelserna och Filifjonkans önskningar. På ön finns föga förvånande en spökskog. Det är också döden som är det genomgående temat, inte enbart i mammans död och farmorns eventuella döende.

 

Sommaren bär på sådan dubbelhet. Där finns löften men också besvikelser. Jansson visar vad litteraturen ska ägna sig åt: inte informera, redovisa och delge fakta i beskrivningar som staplas på varandra. Hon väcker oroande och oroliga frågor. Hon lyckas vara kryptisk utan att bli obskyr eller dunkel.

 

Hon lyckas också skriva om vuxna som tar barn på allvar. Farmorns sätt att agera med Sophia är det finaste i boken, när barnet ställer sina rimliga frågor om liv och död och Gud. Så här är det: Tove Jansson skriver indirekt om krishantering och hur vi lär oss hantera förluster. I den här berättelsen finns en del ofog, men det är så det ska vara – vi behöver vara mottagliga för annat än det rent allvarliga. Farmorn är bara lagom snäll, och Sophia är väl som barn är mest: både oemotståndligt söt och asjobbig. Detta förhöjer realismen. Sanningen behöver tänjas på ibland, som när farmorn behöver förklara orsakerna till pappans baksmälla.

 

Det är en roman som kan läsas som en novellsamling, med olika historier som avlöser varandra, och nya karaktärer som bara råkar finnas där. Ibland är de kanske mer påhittade än verkliga – som Berenice med håret. Och kapitlet ”Katten” bröt vi på skolan ut en gång för femton år sedan för att ha som novell för en gemensam skrivuppgift i svenskkursen. Mitt förslag var en novell av Mirjam Tuominen, som röstades ned av mina kolleger – jag har ännu inte förlåtit dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar