att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

29 juli 2021

Wise Children, Angela Carter, Vintage

En fråga som har stötts och blötts i den ständigt pågående kritikdebatten är om vi har en för hovsam eller för elak litteraturkritik, och ett argument som förts fram är att många svenska författare bedöms utifrån undervärdering, att fler borde mätas mot de riktigt stora författarskapen. I synnerhet gäller det debutanter.

 

Nåja. Angela Carter debuterade med Shadow Dance, som inte är någon oförglömlig roman. Hon skulle senare skriva ytterligare åtta betydligt starkare romaner, men min misstanke är att när en svensk debutant jämförs är det snarare mot starkare romaner som The Magic Toyshop eller The Passion of New Eve eller Nights at the Circus: obestridliga mästerverk. Eller hennes sista roman, Wise Children. Men hur ska man närma sig en beskrivning av romaner som dessa – våldsamt annorlunda, nästan fientligt inställda till intrig och karaktärsutveckling, där allt som anses vara prima verktyg i författarverkstaden lämnas oanvända till förmån för en språklig påhittighet och fantasifull behandling av verkligheten?

 


En kritiker bör, enligt en av de som yttrat sig i debatten, ställa sig frågan: ”vad är litteratur?” Tro mig, jag har inte läst en bok de senaste femton åren utan att ställa den frågan. Till mig själv. Till boken. Till litteraturen. Till språket. Och när man läser Angela Carter blir svaret inte mjäkigt och beskedligt. Hon svarar med att sätta ens läsning i brand, med ett språk som är så eldfängt att man vill ringa brandkåren.

 

I korthet finns en plot: tvillingparet Dora och Leonora (Nora) Chance) ska fira sin 75-årsdag. Samma dag fyller deras pappa Melchior 100, och de är inbjudna till hans kalas. De är illegitima döttrar, vars mamma var den begåvat vackra Pretty Kitty. Tillsammans med systrarna bor Wheelchair, pappans första hustru, som också går under namnet Lady Atalanta Hazard. I persongalleriet finns också filmproducenten Genghis Khan, Lewis Carroll, hittebarnet ”Our Cyn”, ”Irish” (en av Doras gamla flammor), och många fler. Guddottern Tiffany är försvunnen …

 

Tacksamt nog finns en Dramatis Personae tillfogad i denna dramatiska roman, där showbusiness är förutsättningen och stommen för allt som sker. Det utspelar sig i den drömfabrik som stavas teater och film, och vi rör oss mot Hollywood, som Carter sardoniskt kallar ”the name of the enchanted forest where you lose yourself and find yourself, again; the wood that changes you; the wood where you go mad; the wood where the shadows live longer than you do.” Det handlar om skådespel, om iscensättningar, om gestaltningar. Om tvillingar, om nakenhet, om smärtor som det inte går att vare sig skratta sig igenom eller knulla sig igenom.

 

Carters roman är späckad med litterära ekon, allra mest från Shakespeare. Hon har absorberat litteraturen, knådat den till en mer originell form. Så på frågan, vad är litteratur?, kan hon svara: mer litteratur, och om det inte räcker, här bjuds ännu mer, alltså mest litteratur, och ännu mer. Hon mixar En midsommarnattsdröm med En vintersaga. Det är en intertextuell roman, men framför allt är den djärv och företagsam i hur den lattjar fram sin pigga karnevalsstämning. Hon mixar också rå realism med skimrande magi, utan ett uns sentimentalitet. Titeln förefaller vara en paradox: barn kan inte vara kloka eller visa, eftersom det förutsätts ålder och erfarenhet, men pappan är ju döpt efter en av de vise männen, Melchior. Så ställs ändå alltid hela tillvaron upp och ned hos Carter.  

 

Därför handlar det också om nakenhet och sexualitet som utspelar sig på fält som saknar gränsdragningar, där oskuld och synd rörs ihop och byter plats med varandra. Systrarna Chance minns sitt liv – som tvillingar vet de att det räcker med att byta parfym med varandra om ena systern är sugen på en herdestund med andra systerns pojkvän.

 

Det är skrivet på ett idiomkryddat språk, med en vokabulär som minglar med klichéerna och reklamflosklerna, och skapar en brygd som är både vulgär och ljuvlig, som gläntar mot det förbjudna och obscena. Kort sagt: farlig litteratur, som utsätter dig för risker. Dora, som är vår berättare, ger livfulla inblickar i otillbörliga äventyr och anständiga eskapader, förväxlingar, misstag, succéer, fiaskon – alltså sådant som ett liv utgörs av, om man inte fegar ur. Det är ett liv som inte blundar för eländet: ”Outside, it was raining still, and the dark coming on. I sometimes wonder why we go on living.”

 

Trots alla lager av föreställning och uppträdande är det en roman med stark bäring på sanningen. Inte trots utan tack vare behovet att sminka över den bistra verkligheten, där Carter kopplar grepp på både det påhittade och det verkliga. Hon visar att det är i drömmarna som den yttersta magin finns, det yttersta skimret, den yttersta skönheten.

 

Så visar Angela Carter att litteraturen ska fungera exakt så här: den ska peka ut möjligheterna, och inte finna sig i att begränsas av de ramar som romanen befinner sig i. Den är ett experiment, den är ett ställningstagande, den är en pågående undersökning av vad som är möjligt. Är det lättläst? Knappast. Är det utmanande? Onekligen. Är det en underbar läsupplevelse? Jajamensan!

 

Endast tre av hennes briljant subversiva romaner finns att tillgå på svenska, och Wise Children väntar fortfarande på att översättas, trots att trettio år har gått. Det är ynkedom att Sverige förmodligen kommer att prioritera något mediokert epigoneri på liknande tema, typ Quentin Tarantinos Once Upon a Time in Hollywood.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar