att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

9 juli 2021

En svart mans anteckningar, James Baldwin, översättning Martin Rogberg, Modernista

Endast 31 år gammal skrev James Baldwin sin ursinniga essäsamling Notes of a Native Son. Den publicerades 1955, och översattes till svenska året därpå, under en titel som inte kan användas under 2000-talet (Att vara n----). Nu anländer en sedvanligt snygg nyutgåva på Modernista, under titeln En svart mans anteckningar, med ett initierat förord av Judith Kiros. Hon tar fasta på Baldwins mål att bryta sig loss från hierarkier och underlägsenhet och beroendeställningar, och om de multipla perspektiv man har att tillgå som svart.

 

Baldwin är en ofrånkomlig författare. Han var det när jag i min ungdom läste honom, och han är det i förmodligen än högre grad nu – ungefär som Frantz Fanon har blivit en än mer central författare under 2000-talet. Den här påpassligt återutgivna boken innehåller tio essäer, samt självbiografiska anteckningar. Essäerna är samlade i tre avsnitt, som kan sägas rör sig från den svarta kulturen, via upplevelser från Harlem och resor i USA, till vistelser i Europa, främst Paris, som inkluderar en tid i fängelse efter att han råkat sno med sig ett hotellakan.

 


Här finns åtskilliga nödvändiga påpekanden, som vi kan behöva erinra oss även i våra bistra tider. Som detta: ”konstnärens enda sanna uppgift: att ge konstens form åt tillvarons kaos.” Eller hans förklaring till hatets lockelse: ”ett av skälen till att människor så envist håller fast vid sitt hat är insikten om att när hatet väl försvunnit kommer smärtan i dess ställe.” Dessa slutsatser dikteras av omständigheter, av svåra och dyrköpta erfarenheter.

 

De olika essäerna binds samman av den övergripande idén. Vad är det för idé? Baldwins syfte är att försöka förstå världen, och han gör det genom att förmedla olika förslag och perspektiv. Han gör det också genom att väva in privata berättelser, för att illustrera samhälleliga strukturer. I den avslutande essän ”Främling i byn” finns en tydlig genomgång av skillnaden mellan att vara svart i USA och i Europa.

 

Baldwin visar också att protestkonst blir ineffektiv om den bara imiterar och upprepar en överordnings metoder. Något senare skulle Audre Lorde – ytterligare ett namn som aktualiserats under 2000-talet, och mer än mogen att ges bredare introduktion på svenska – utveckla den tanken med essän ”The Master’s Tools Will Never Dismantle the Master’s House”. Ett nytt språk måste uppfinnas för att möjliggöra genuin förändring. Här kan man inkludera klimatförändringen och ekopoesin, liksom feminismen: risken är att de som opponerar sig blir kuttersmycken utan reell potential att påverka makthavarna. Kritiken reduceras till charmigt harmlösa åtbörder som får uppskattande klappar på axeln.

 

Här finns från Baldwins alltid lika skarpt vässade penna klarsynta utredningar i estetiska frågor, när han skriver om dubbelheten i de faktiska villkoren, hur verkligheten måste förhålla sig till myten och fiktionen. Han varnar för konsekvenserna av att påhittade berättelser dominerar och påverkar bilden av den svarta människan. Med en modig gest skapar Baldwin ett avstånd genom att benämna den svarta mannen som ”han”, i en pendlande rörelse mellan problem- och protestlitteratur, där det förstnämnda är reserverat för den normativa vita litteraturen. Ingen seger är vunnen förrän protestlitteratur övergår i problemlitteratur. Med andra ord: normer finns bara för att ifrågasättas och slås sönder.

 

Varför är det så? Jo, för att något är fundamentalt fel med samhället, och det är beklagligt att det här är en bok som är så gammal (66 år) att den borde ha gått i pension vid det här laget. Men de problem som Baldwin lyfter är skrämmande aktuella. Han skriver om svartas oförmåga att hämta styrka ur den gemensamma traditionen och bevara sin kulturs egenvärde.

 

Den utopi som skrivs fram i boken liknar i viss mån de predikningar Martin Luther King höll, med förbehållet att Baldwin är mer oresonligt pessimistisk. Om en pessimistisk utopi är tänkbar? Det är en utopi där bitterhet och aggressivitet härskar – Baldwin hävdar att han ärvt dessa egenskaper från pappan, som dog i nära anslutning till sonens nittonårsdag. Som outtalad underrubrik kunde föreslås ”en amerikansk oro”. Där inkluderas politikernas svek, något som inte har mist sin giltighet, och hur svarta i USA är ”mer än andra amerikaner […] ständigt medvetna om det enorma svalget mellan vallöften och daglig tillvaro.” 

 

Det här är en bok som tydligt illustrerar hur den intellektuella människan måste tänka på tvären och låta tanken röra sig mot obekväma sanningar och försöka nå bortom det mest uppenbara. Översättningen må vara gammal, men det är ändå en bok som förtjänar att läsas med nya ögon. Förlaget har gjort en revidering av översättningen, men de borde ha lyckats ersätta några av de mest gammalmodiga uttrycken, som ”himlen vete”, ”vidmakthåller”, ”uraktlåta” och ”redobogen”, men som sagt – det är en bok som man rimligtvis inte kan kosta på sig att undvika.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar