att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

12 juli 2021

Paper Aeroplanes. Selected Poems 1989-2014, Simon Armitage, Faber & Faber

Det må låta löjligt eller bara inkonsekvent, men medan jag har svårt för cancel culture som åsidosätter rasisten Philip Larkin, fascisten Ezra Pound eller nazisten Knut Hamsun kan jag utan att blinka återkalla allt samröre med Morrissey. Eller betyder det här bara att jag kommer att börja lyssna på honom igen när han har dött?

 

När Simon Armitage häromåret ersatte Carol Ann Duffy som Englands hovpoet blev jag både glad och misstänksam. Glad för att han är en briljant poet, misstänksam därför att han gillar Morrissey. Men en misslyckad Guardian-intervju för drygt tio år sedan verkar ha fått honom på andra tankar. Morrissey klagade på frågorna och bytte ut de foton som togs på dem tillsammans på ett av honom själv med en katt på huvudet, och Armitage fick finna sig i vad som händer med alla utsända som har en egen framgångsrik karriär: ogin behandling från artisten.

 


Bra, då kan jag läsa Armitages dikter med gott samvete. Ett urval ur hans digra produktion samlades för några år sedan under titeln Paper Aeroplanes, en ganska generös volym som betonar vissa böcker mer än andra. Så finns här elva dikter från debuten Zoom! av den blott 26-årige poeten, och ännu fler från Book of Matches från några år senare.

 

Det är ju något märkligt med vissa engelska poeter, hur populära de verkar vara i folkmun. Det gäller både Armitage och hans företrädare Duffy, men av de som företrätt dem som poet laureate gäller det förstås i första hand också John Betjeman. Tänk Kristina Lugn och Bodil Malmsten, och dubbla deras popularitet. Men Armitage härstammar från Yorkshires hedar, och har mer gemensamt med den robuste Ted Hughes poesi (Hughes var förstås också poet laureate, men näppeligen lika populär).

 

Vad har bidragit till Armitages popularitet? Kanske att han är så avväpnande och tillgänglig. Vi ska inte glömma att många skräms av poesi, dess legendariska obegriplighet, dess obskyra pretentioner … Armitage är rolig, ja, men också med en humor som balanserar på en avgrund. För humor är en svår kategori för en poet. Men gemensamt för de populära engelska poeterna är också deras knäpphet, deras excentricitet.   

 

Armitages humor är underfundig. Som när han registrerar en fattig pojke som ler när han visslar sig igenom ”Summertime”, men måste hejda sig inför raden som lyder ”Your daddy’s rich”, helt enkelt därför att så ser villkoren ut för den fattige: hen vill inte bli påmind om sitt predikament. Är det humor, eller bara empati? Det är en skicklig illustration till vad poesi är, skriven av en späd 26-åring, som redan med dessa rader från debuten visar att han är en poet.

 

De här dikterna är talspråkligt skrivna med den typ av direkthet och spontanitet som äkta humor måste förlita sig på, där det roliga uppstår utan föraning och är situationsbunden. Där munterheten är så käck så käck ända tills det mörka slår till. Så här börjar en annan dikt från debuten:

 

We walk to the ward from the badly parked car

with your grandma taking four short steps to our two.

We have brought her here to die and we know it.

 

Ouch. Så brutalt kan livsvillkoren skildras, även av en ung poet. Dikterna från debuten etablerar ett förtroende, visar läsaren att det här kommer att ordna sig. Senare blir hans självförtroende mer vågat, som i dikten ”All for One” från 2002, där han personifierar sitt medvetande, i en envig med given utgång:

 

Why is it my mind won’t leave me alone?

All day it sits on the arm of the chair

plucking grey hair like thoughs out of my skull,

flicking my ear with a Duralon comb.

 

Evenings when I need to work, get things done;

nine o’clock, my mind stands with its coat on

in the hall. Sod it. We drive to the pub,

it drinks, so yours truly has to drive home.

 

Den popularitet Armitage har anlagt har kanske också med det brittiska att göra. Sant, han skriver om heden, fyllorna och bråken, trädgårdar, te och regn, fotboll (tyvärr inkluderas inte hans dikt ”Goalkeeper with a Cigarette”), Vauxhall-bilar, alltså saker man känner igen och kan bonda över. Det kitt som håller oss samman, på samma sätt som en svensk poet som vill bli folkkär borde sjunga om … tja, fråga Taube, blommor, havet och prostituerade.

 

Det krävs mod att skriva poesi, och Armitage är en hjälte. Hans mod exponeras i dikter som handlar om opposition, revolt, motstånd. Han går sin egen väg. Jag är förtjust i de ömsinta barndomsminnena i Book of Matches från början av 90-talet, men eftersom det är ett urval är det nästan svårt att peka ut något som överflödigt. I stället för att uppehålla sig vid privata angelägenheter vidgar han världen och skapar gemenskap och inkludering.

 

Det gäller även kärleksdikterna, som är så intimt privata att de blir allmängiltiga. Då blir effekten nästan mirakulös. Armitage skriver självironiskt och spefullt, det som på deras mer nyansrika språk kallas ”self-deprecating” (man måste nog vara stöpt i engelsk mylla för att förstå: svenskan har inget bra ord för det).

 

Överlag förevisar dikterna en otrolig spännvidd. Som fantasifulla dikter om taxichauffören som skryter om att ha skjutsat inte bara Dennis Bergkamp till en fotbollsmatch i Luxemburg utan alla kända Dennis (Hopper, etc), inklusive en viss Dennis Thatcher som det gick att prata med så länge man inte nämnde kvinnan som introducerade rabies i Yorkshire … eller han som utan licens erbjuder sig ersätta piloten som sjappar inför erbjudet att lämna ett överbokat flygplan – vad kan gå fel, liksom? Eller en helt makalös dikt om snö: ”The sky has delivered / its blank missive. / The moor in coma, / Snow, like water asleep […] Then it wakes, and thaws, / and weeps.”

 

Medan svenska poeter har en obesvarad kärlek till pop – tänk Bruno K. Öijers katastrofala skiva ”Skugga Kommer” – har Armitage gjort avtryck med två band som man faktiskt kan lyssna på utan skamkänslor. Dels som sångare i The Scaremongers, som är ett bra band om man gillar … well, The Smiths, och dels som spoken word-poet i LYR, som är ett bra band om man gillar … well, annat än 80-talsnostalgi. På låten ”The National Trust Range of Paints Colour Card” från i fjol sjunger/läser han: ”Poverty is a shame”. Så sluts cirklar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar