att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

3 juli 2021

Tractatus Philosophico-Poeticus, Signe Gjessing, översättning Helena Boberg, Modernista

Om det man inte kan tala måste man … skriva poesi? Så verkar danska poeten Signe Gjessing resonera, när hon helt sonika övertar Ludwig Wittgensteins famösa koncept från boken Tractatus logico-philosohicus och med en smärre förskjutning bearbetar det till den egna boken Tractatus Philosophico-Poeticus.

 

Wittgensteins bok är berömd. I sju avsnitt försöker han med logiska argument förkunna om världens uppbyggnad. Han påbörjade skrivandet i det norska ödelandet, och fortsatte i första världskrigets skyttegravar. Det är en undersökning av tankens, logikens och språkets gränser. Det är också en helt omöjlig text att läsa: inte ens samtidens skarpaste filosofer begrep vad han ville uppnå med sin absurda, dåraktiga, fåfänga bok.

 


Men just begreppen absurd, dåraktig och fåfäng är ett lämpligt fundament för poesin. Det må vara hädiskt, men Wittgensteins text kan läsas som poesi. Så gör också Gjessing i sin betydligt kortare dikt. Den låter världen befinna sig i själva skapelseögonblicket. Liksom Wittgenstein söker hon upp gränserna, men enkom för att visa att de finns till bara för att utmanas och överskridas. Hennes modus lyder på ett explicit plan extasens principer, och extasen är förstås beroende av gränser, som Lacan noggrant har påpekat.

 

Fast, Lacan åsido, redan T.S. Eliot visste att bara när vi gått för långt blir vi varse vad det innebär att gå för långt. Gjessing har med sina tidigare böcker gärna uppsökt de kosmiska anspråken i böcker som expanderat och främjat det stora formatet. Hon är fortfarande inte trettio fyllda, men det här är hennes fjärde bok efter Ut i det o-lösa (översatt av Ann Jäderlund), Ideala begivenheter (översatt av Helena Boberg) och Blaffende rum nænnende alt (ej översatt ännu).

 

Hon skriver en oerhört modig poesi, och det är förstås ambitiöst och modigt att ge sig på ett av 1900-talets mest svårtydda verk. Risken för platt fall är överhängande. Att ersätta logik med poesi behöver dock inte vara en dum idé. Och om Wittgensteins mest berömda aforism lyder ”Wovon man nich sprechen kann, darüber muss man schweigen”, blir Gjessings svar att även poesin sysslar med det som inte kan sägas – den blir ett sätt att tiga uttrycksfullt.  

 

Världen ser sig omkring, uppstår sedan, intagande.

 

Så inleder Gjessing, med en rad som implicit går i dialog med Wittgensteins inledning:

 

Världen är allt som är fallet. (översättning Sten Andersson)

 

Så kan de två böckerna korsläsas, men jag vet inte om det är en lämplig metod. Filosofen och poeten delar egenskapen att de leker fram världen, för att vidga den. Gjessing bevarar principen att utsagorna numreras i sju olika sektioner, där de följer varandra och när en idé utvecklas sorteras de numeriskt:

 

3.5 Världen är en lätt grämelse över handlingar.

 

3.51 Handlingar är hinsides.

 

3.511 Svaret till det hinsides måste bli: Ja, men även där.

 

3.5111 Transcendens: Passa platsen åt världen på oändligt många ställen.

 

Där Wittgenstein stöter på patrull aktiverar Gjessing sitt vidare-imperativ, och dikterar sina egna villkor. Det ovan citerade kan läsas som fyra separata utsagor, men också som en fortlöpande diskussion. Hennes värld saknar gränser. Religionen ryms också däri. Liksom rosorna, stjärnorna, silket. Och paradoxerna, de tillspetsade sanningarna och de beska lärdomarna.

 

Ska dikt verkligen se ut så här? Tja, tidigare har Gjessing skrivit i dialog med Novalis, och det finns i hennes sätt att skriva här en vidare anknytning till Jena-romantikernas bedårande djärva fragment-estetik. Dock med förbehållet att hon mer tar loss sina formuleringar till fraktioner.

 

Så, om formatet tidigare varit åt det omfångsrika håller har Gjessing nu skrivit en betydligt knapphändigare bok, mer tunt häfte än reguljär diktsamling. Det som finns kvar är de kosmiska anspråken, bara något mer nedtonade och kanske mer blygsamma. Inte för att det är någon blygsam bok egentligen. Inte heller blir det lätt att förstå vad hon menar, även om det kognitivt är mindre snårigt än hos inspirationskällan. Jag är fortfarande inte helt överens med hennes metod eller helt på det klara med vad hon vill uppnå, men det är å andra sidan en ganska rimlig utgångspunkt för poesin.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar