att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

16 juli 2021

Jag väntar på Djävulens ankomst, Mary MacLane, översättning Helena Fagertun, Ellerströms

Djävulen förtjänar inte sitt goda rykte. På sistone har han nog skuttat förbi Gud i popularitetsmätningar – det vill säga, att det som förr räknades som synder nu har muterat till dygder. Att vara girig, till exempel, är ju vad hela kapitalismen bygger på.

 

Det är de ungas misstag att bry sig oproportionerligt mycket om Djävulen, en maktlös och tråkig figur, sur och missnöjd och ynkryggad. Men ungdomen bryr sig också för mycket om efemära saker generellt, även företeelser, saker och människor. Smak är ingenting man får gratis vid födseln, utan är något man utvecklar. På gott och ont, när det ibland sker på bekostnad av den spontana upplevelsen och den totala hängivenheten, som borde förvaltas bättre av de icke-unga.

 


Nitton år gammal känner sig Mary MacLane skickad att skriva sitt porträtt i litterär form. I dagbokens form återger hon tre månader året 1901, när hon på ett högst explicit sätt väntar på Hin Håle: Jag väntar på Djävulens ankomst. En kortvarig bästsäljare, men som sedan dess fört en undanskymd tillvaro. Helena Fagertun har översatt och skrivit ett entusiastiskt förord som utgör en mildare variant av det förord Sara Stridsberg skrev till sin översättning av Valerie Solanas SCUM Manifest.

 

Vissa paralleller finns. MacLane gillar att döma ut det manliga släktet – hon har förälskat sig i en äldre kvinna, ”anemonfrun”, sin före detta lärare – till förmån för Djävulen, som hon drömmer om att gå gifta sig med. Hon framstår som en kvinna som går över gränsen. I efterhand ser det ut som ett misslyckande – hon skulle bara ge ut ytterligare två böcker – men samtidigt: här är vi nu drygt hundra år senare med ett ypperligt tillfälle att studera hur livet artar sig för en ung kvinna i en småstad, gruvorten Butte i Montana, med 70 000 invånare.

 

Fast det är inte i första hand som historiskt dokument vi nu bör läsa MacLanes sällsamma opus. Jag läser det som ett förbålt roligt belägg, med hög aktualitetsfaktor. Hon tröttnar inte på att framställa sig som ett geni – bara det är uppfriskande. Hon har en viss benägenhet att tjata hål på en, men det är sådant som tillhör ungdomen, får man anta. En viss hybris kan man komma undan med, när den presenteras så här charmigt. Så ja, hon är skamlöst självupptagen och egenkär, men ändå obrutet charmig. Sida upp och sida ned smeker hon sitt ego.

 

Det är verkligen ett porträtt, där MacLane med omedelbarhet noterar sitt otacksamma predikament, omgiven av mediokra talanglösa medelmåttor, där hon bara kan känna sig oförstådd och underskattad. Hennes yttre liv: oändlig tristess. Hennes inre liv: oändligt fascinerande. Inspirerad av Lord Byrons självcentrerade hjältedikt och ryska konstnären Mary Bashkirtofseffs dagböcker, som var i ropet under tiden, skriver hon en gränslös prosa. Det är en självförhärligande skärskådan av sig själv som utförs.  

 

Kan man förstå en annan person genom att ta del av dennes privata tankar? Ja, onekligen. Kan man förstå sig själv? Nja, men man kan komma närmre när ens egna egenskaper ges kontur av andras berättelser, som visar affinitet och likhet. Det finns också gott om poänger med MacLanes tjatighet, när hon framställer sig som ovanligt förutseende:

 

Vi är ivriga dårar som trampar på varandras hälar och sliter varandras hår och klöser varandras ansikten i en rasande galopp efter Lycka. För vissa är den införlivad i Berömmelse, för vissa i Pengar, för vissa i Makt, för vissa i Dygd – och för mig i någonting som väldigt mycket liknar kärlek.

 

Så uppfattar jag MacLanes budskap som en hyllning till kärleken och fantasin, och förmågan att uppfatta vår värld med sinnena på helspänn. Hon berömmer sig av sitt trähjärta, men mig lurar hon inte: hennes kamp mot dumhet, leda och allt enkelspårigt är inspirerande och avslöjar ett fullgott engagemang i det mänskliga. I hennes text, oavsett om man kallar det självporträtt eller lyckomanifest, finns energi och vitalitet: ”Ju mer vanlighet jag ser, desto mer udda tycks jag bli”, som hon konstaterar.

 

Hon visar också hur någon som är så ung kan vara helt medveten att allt omkring oss ska upphöra. Det är vår sorgligaste insikt: att vi lever i ett nu som fullständigt bemästras av ett då. Man kan le överseende åt hennes ivriga fastställanden av sig själv som filosof, men å andra sidan förekommer resonemang kring det som Heidegger senare skulle kalla utkastad-het.  

 

Det här är kvickt och roligt, och påminner för den delen inte enbart om Valerie Solanas. En liknande text lyckades Wera von Essen åstadkomma med En debutants dagbok, som också dokumenterade ett ungt liv så här oblygt och oförfalskat. Se där ännu en anledning att genast kasta sig över den här boken, att den inte alls är något som ska läsas för att förstå hur vi var för drygt hundra år sedan, utan att de här idéerna är beständiga.

 

Mary MacLane blev alltså känd och ökänd för denna debut, under den beskedligare titeln The Story of Mary MacLane. By Herself. Fagertuns förord ger flera exempel på hur verket och dess upphovsperson levt vidare i olika omdiktningar och bearbetningar. Att det nu för första gången översätts till svenska är – förbannat bra. Även för den som i likhet med mig inte (längre) väntar på Djävulens ankomst.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar