att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

13 juli 2021

Bakkhai. A new version by Anne Carson, Euripides, New Directions

Anne Carsons översättning är egensinniga, bångstyriga. Hon skalar undan och låter poesin kristalliseras i verk som lever i egen rätt, och binder ihop det antika stoffet med vår tid, utan att skapa övertydliga paralleller eller långsökta kopplingar. Anakronismer finns inlagda även när hon tar sig an Euripides drama Backanterna, också känd som den grekiska tragedins mest våldsamma, vilket inte säger lite.   

 

Euripides tid var våldsam, och han speglar en tid fylld av konflikter, krig, invasioner. Hennes version heter Bakkhai (den brukar översättas som The Bacchae, men redan 2003 kom irländske dramatikern Colin Teevans version Bacchai). Ploten: i Thebe härskar Pentheus, men besväras av att kvinnorna försakat sina plikter och beger sig upp i bergen för att hänge sig åt dionysiska riter – de släpper ut sitt hår och dansar. Dionysos själv medverkar som en trickster som lurar med Pentheus för att spionera på dem, utklädd till kvinna. Men Penteheus egen mor Agaue misstar honom för ett lejon och anhanget – backanterna – sliter honom i stycken.

 


Rysligt, ja. Att jag ägnat en del åt sommaren åt att återstifta bekantskapen med de antika tragedierna – en svensk översättning av Tord Baeckström finns i Vertigos samlingsutgåva från 2005, medan Göran O. Eriksson och Jan Stolpes översättning från 80-talet också finns att tillgå – har att göra med det sista avsnittet av årets säsong av The Handmaid’s Tale. Det som Atwood kallade particicution i sin roman har en klar förebild i Euripieds drama. En annan typ av förebådande – foreshadowing – finns när grundaren av Thebe, Kadmos, berättar om sitt barnbarn Aktaion som slets itu av sina hundar när han utmanade guden Artemis.

 

Anne Carson skriver i ett poetiskt förord om pjäsen som det som föregår inledningen, vilket är en märklig tolkning, när man tänker på att det var en slutpunkt: hans sista pjäs. Men det är en pjäs som kan sägas inleder den moderna epoken. När jag som yngling läste litteraturvetenskap var jag mer såld på Euripides än Sofokles, något jag delvis har reviderat – det är svårt att föreställa sig en mer perfekt pjäs än Antigone. Men via Carsons besynnerligt översatta bearbetning kan jag upptäcka andra poänger hos Euripides.

 

En av de saker vi bör ha i åtanke är att grekerna säkerligen importerade hela sin myt om Dionysos från österlandet, eftersom den finns dokumenterad i skrifter äldre än 1100-talet före vår tideräkning. Hos Carson blir Dionysos än mer uppkäftig, subversiv och farlig ju mer Pentheus gör motstånd. Ja, fast hennes omtolkning betonar och fördjupar de mänskliga relationerna, i Pentheus erotiska dragning till den långhåriga främlingen, han som har ”bedroom eyes” och får kvinnorna att falla för honom.

 

Pentheus är inte heller svårövertalad när han ombeds klä ut sig till kvinna. Dionysos har ju klätt ut sig till människa i denna crossdressing-pjäs. Parallellt finns Kadmos och siaren Teiresias som också vill spionera på kvinnorna:

 

Teiresisas:    You lead the way, Teiresias, you’re the wise one.

                      I’m merely enthusiastic!

                      Isn’t it fun to forget our old age?

 

Teiresisas:    Yes well, that is what they say,

                      you’re as young as you feel?

 

Kadmos:      We must get to the mountain.

                      Should we call a cab?

 

Modernt så det förslår. I centrum står ändå envigen mellan Dionysos och Pentheus, där utgången är given. Men inte mindre förfärande för det. Pjäsen handlar om den klarsyn som infinner sig för sent, hur lätta byten vi människor är för det som vill vilseleda oss. Och med en koncis fras, blott fem ord lång, låter Carson Euripides summera hela den grekiska tragedins budskap i Dionysos kärnfullt briljanta sentens: ”Man against gods: never works.”

 

Så framträder den mörka styrkan i Euripides pjäs, med Pentheus rädsla att stadsborna ska skratta åt hans fåfänga, en rädsla som dubbleras av hans dragning till det queera, att han egentligen vill ha peruk och klänning. Det är tack vare det långa håret han misstas för ett lejon, och modern Agaue paraderar med hans avhuggna huvud tills hon blir medveten om vad hon gjort. Så fungerar förtrollningen, menar Euripides.

 

Det som straffas i de grekiska tragedierna är inte enbart hybrisen, utan den beslutsamhet som vägrar lyssna på råd. Men det politiska stoffet samverkar med de psykologiska insikterna. Dionysos vägleder och smickrar Pentheus för att göra hans undergång så smidig som möjligt: ”No point hunting trouble with trouble, is there?”   

 

Wallace Stevens skriver i en av sina dikter om ”a new knowledge of reality”, något som kunde stå som motto för de grekiska tragedierna. Det är utsökt sommarläsning, och med tanke på att deckare brukar rekommenderas på semestrar är det väl inget större steg att byta ut de blodbaden mot något som alstrar betydligt mer anmärkningsvärda och engagerade tankeutbyten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar