att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

6 juli 2021

Protosjel, Maria Dorothea Schrattenholz, Oktober

Hur skriver man om sorg? Enligt tidigare mallar har autofiktionen utgjort en given utgångspunkt för den typen av berättelser. Åtskilliga självbiografiska romaner vittnar om det. Man kan också tänka sig formatet ”Sommar” i P1, som under 2000-talet utvecklats till att bli en enda stor krisgrupp för kändisar som uppmanats att leta efter sina livs sårigaste hållpunkter.

 

Men från norskt håll visas att alternativ finns. I fjol utkom Karoline Brændjords debut som poet, Jeg vil våkne til verden, om en mammas självmord. En helt fantastisk bok. Och i våras utkom Maria Dorothea Schrattenholtz andra diktsamling Protosjel, som handlar om en älskads cancersjukdom, och önskan att förvandla de livsuppehållande maskinerna till en apparat som frigör själen och räddar det som räddas kan. Brændjords bok kommer på svenska på Ellerströms i höst, och Schrattenholtz bok är också så bra att den borde översättas å det snaraste.

 


Poesin lämpar sig med andra ord oerhört väl för den här typen av berättelse. Och i tre avdelningar berättas om relationen mellan det naturgivna och det teknologiska, utifrån de första två avdelningarnas namn ”väv” och ”aggregat”. I sista delen uppfattar jag det som att ordet ges till patienten, som med matt blick betraktar de sysslor som utförs i hans närhet.

 

Den älskade bryts ned, och Schrattenholtz visar hur vi blir påminda om kroppen först när den slutar fungera. Det står på baksidestexten att det handlar om en kvinna som skriver om sin sjuke man – så binär är inte bokens handling, så man behöver inte tänka i de banorna. Inte när sorgen framförs så här enkelt: ”det koster så mange krefter å våkne / men våkne må vi / også i dag”.

 

Enkelt behöver inte betyda banalt. Snarare rör sig de här dikterna i trakter som vi alla känner igen, som vi alla delar. Schrattenholtz skriver sakligt, objektivt, neutralt. Hon blandar vetenskap och saga, när hon gestaltar allt en kropp inrymmer: så mycket smärta, men också så mycket av glädjeämnen. Patientens aktiva liv blandas med sjukdomens passivitet. Som Susan Sontag har visat är sjukdomen ett annat land, något vi kan resa till och (ibland) komma tillbaka från. Här handlar det om maktlöshet som föder desperata tankar. Är det konstigt att diktjaget drömmer om en maskin som ska rädda honom?

 

Fast även om maskiner är bra på att lösa saker är de lika bra på att skapa nya problem. Maskinens potential ligger i att den ska kunna åstadkomma mer än skaparens intentioner. Rädslan för AI må vara överdriven, men vi är naiva om vi litar för mycket på krafter som ligger bortom det mänskliga. Schrattenholtz registrerar hur den angripna kroppen påverkas av sjukdomen, men också hur den anhörige påverkas. Hur man blir medveten om värk på molekylär nivå.

 

Var finns då själen i all teknologi och den livsuppehållande tekniken:

 

                      sjelen finnes

                      og finnes ikke

                      som horisonten

                      og tallet null

 

Diktjaget söker de trygga fixpunkterna. Schrattenholtz bok visar hur svårt det är att slåss mot det som är rationellt. Logiken är vår största och mest obönhörliga fiende. Men sorgen kan göras fattbar när den hanteras av en fullgången poet:

 

                      jeg dypper ansiktet ned i elven

                      lar vannet fylle tårekanalene

                      det er så godt å ha øyelokk

                      jeg vet ikke hva sorgen gjør

                      når jeg ikke ser på

 

Så blir denna skeva kärleksförklaring till maskinen relevant och allmängiltig. Vi känner igen oss, vi som har varit i närheten av de känslor som den här boken handlar om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar