att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

1 juli 2021

Slå rot i förvandlingen. Gunnel Vallquists liv och livshållning, Alva Dahl, Ellerströms

Gunnel Vallquist är troligen mest känd för två saker: att hon ägnade tre årtionden åt att översätta Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och att hon ägnade ungefär lika lång tid som ledamot av Svenska Akademien. Nu är dessa två saker inte det som ligger i fokus för Alva Dahls nya biografi Slå rot i förvandlingen. Gunnel Vallquists liv och livshållning, och det är rimligen till bokens fördel. Mer handlar det om Vallquists förhållande till religionen, efter en tidig konvertering till katolicismen och ett långt liv i dess tjänst.

 

På många plan är det en exemplarisk biografi, som i korta effektiva kapitel redogör för avgörande hållpunkter i Vallquists levnadsförlopp. I skolan är Gunnels sämsta betyg i uppförande – hon kallade sig själv ”vanartig” – men annars går det mesta smidigt. Rörande skildras hur hon blir troende, där hon inbillat sig att man måste lämna över något till Gud, som en betalning, tills hon inser att tron är en gåva som man mottager. Hennes konversion blir en övergång, och hon framstår som både målmedveten och öppen för nya intryck.


 

Titeln är väl vald, med sin medvetna blinkning till Simone Weils bok Att slå rot (som Vallquist översatt). Den blott nio år äldre Weil är en given förebild för den unga aspirerande författaren. Att slå rot innebär att vara så fast förankrad att man kan sträcka sig långt både bakåt och framåt. Där tillåts den andliga och intellektuella utvecklingen verka i god jordmån. Rotmetaforen blir Dahls återkommande trop för att sammanfatta Vallquists livsinställning.  

 

Det spännande livet sker på insidan. Vallquist bevakar sin integritet och sitt eftermäle under sin levnad, och förberedde inför sin död vad som skulle ske med de efterlämnade pappren: hälften brände hon, hälften låste hon in i otillgängliga arkiv. Genom berättelsen om hennes liv förekommer ett antal bemärkta namn från det kulturella Sverige under 1900-talet, namn som på olika sätt spelar en viktig roll under olika perioder för henne.

 

Där finns Sven Stolpe, som hon träffar som helt ung – han är gift sedan 16 år, men uppvaktar henne ändå lika flitigt som förgäves, alltmedan hennes förlovning med Arne Rask rinner ut i sanden. Där finns förstås också journalisten Barbro Alving, Emilia Fogelklou och Birgitta Trotzig som viktiga kontakter utifrån både religiösa och estetiska spörsmål, författaren Eva Alexanderson som hon sammanbor med under en tid – rykten att de skulle ha en lesbisk relation avfärdar Dahl med ackuratess.  

 

Men den som hon själv kallade mannen i sitt liv är förstås Proust, i en översättargärning som hör till de mest högaktade på svenska. Det är en tillgång att Dahl är språkvetare, när hon nördar loss om hur Proust på svenska innehåller fler semikolon än originalet, på grund av (tack vare?) Prousts legendariskt långa satsbyggnad.

 

Nörderiet fortsätter när Dahl berättar om Vallquists arbete med Bibel 2000 – hon var med i Bibelkommissionen men hoppade av strax innan Nya Testamentet färdigställdes. Strax därpå blir hon inbjuden av dåvarande utbildningsminister Beatrice Ask att språkgranska en ny läroplan för svensk skola, och reagerar på orden ”uppnåendemål” och ”strävansmål”.

 

Bilden som framträder av Gunnel Vallquist är varsamt framtagen av Alva Dahl. Vallquist utvecklar sitt kritiska tänkande, och så gör också Dahl, när hon begåvat ger oss sina ledtrådar. Efter att ha prövat banan som skönlitterär författare övergår hon allt mer till att skriva kritik och essäer, samt översättningar, där förstås arbetet med Proust överskuggar det andra. Dahl påminner också att det inte var givet att svenskan skulle bli hennes språk som författare, utan att hon övervägde att skriva på franska.

 

Vallquist tog sig an religiösa frågor med ett unikt allvar, som erkänner dess svårighet och komplexitet. När hon läser skönlitteratur gör hon det utifrån idéer som ska realiseras, och därmed leder det förstås till en instrumentell syn på vad litteraturen kan uppnå. Hon väljer själv ordet ”kulturförmedlare” för att på ett adekvat sätt återge sin funktion. Även som katolik intresserar hon sig för den protestantiska kyrkan, och intresserar sig mer för samsyn och det som förenar än det som skiljer dem åt.

 

I den tro som Vallquist nyttjar återfinns också en grundmurad pacifism, som en konstant genom livets olika skiften. Så fungerar hennes debattinlägg också som påpekanden om det vedervärdiga våldets effekter. När hon bevakar det katolska konciliet i Rom 1962 håller hon också ett brandtal på engelska om kyrkans misslyckade motstånd mot krigslystna politiker.

 

Alva Dahl är synnerligen lämpad både andligt och intellektuellt att skriva om Gunnel Vallquist, och det leder till en ovanligt läsvärd biografi. Dahl skriver både respektfullt och respektingivande, och balanserar sval distans med närgånget förstående. Därför blir det en bok som tveklöst måste kallas oumbärlig och med förmåga att locka läsaren till Vallquists egna böcker. En bra början är dikterna och aforismerna i Steg på vägen, som återutgavs av Libris för fem år sedan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar