att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 juli 2020

Søfartsbogen, Nina Malinovski, Forlaget Blå


”Enhver individuel ændring i eller tilføjelae til bogens indhold, specielt de på siderne 1-64 givne beskrivelser af fartens varighed og karakter, kan medføre egne oplevelser.” Denna muntra brasklapp från förlaget inleder danska Nina Malinovskis 64-sidiga nya diktsamling Søfartsbogen, snillrikt mörkblått formgiven för att lätt kunna medfölja en sjöfartsresenär. För det handlar så klart mycket om hav och vatten, om sjöjungfrur, sjömän, stormar, valar, båtflyktingar.

Det är också en kalejdoskopisk dikt, mångröstad och ofta med flytande gränser mellan de som för ordet. Hon rör sig mellan olika temperament, utan att det blir inkonsekvent. Dikterna separeras av det snygga et-tecknet (&), och skapar en säregen blandning mellan avdelade enheter och långdikt. Havet blir också något som binder samman, som något som kan ta sig in i människans kropp. Och fartygen koloniserar haven, och kapitalismen bryr sig som vanligt inte nämnvärt om några konsekvenser.


Malinovski låter oss följa med som passagerarare. Hon tar den rikhaltiga litteraturen till hjälp, men också Quentin Tarantinos filmer, Anselm Kiefers blyböcker och något av Albert Einsteins idéer. Hon kontrasterar havets mörka med ett nödvändigt ljus, i fina rader: ”hvor meget lys kan der ikke være / i Marianergraven, hvilke kaskader af plankton / i Svanesøen, hvilken musik i Mozarts grav?” Jag läser det som det bokstavliga mörkret i Marianergraven, men Philip Teir påminner mig på twitter om Tua Forsströms libretto, som knyter ihop det med Tjajkovskijs balett Svansjön och Mozarts requiem. Att fler poeter borde skriva om Marianergraven vidhåller jag dock, och Conor Oberst har redan hörsammat mig på Bright Eyes kommande skiva med låten ”Mariana Trench”.

I Malinovskis dikt blir havet en grav också för förbrytare, överlag som något större och storslagnare än vi kan fatta. Det enda vi kan lita på är att havet befinner sig i ständig förändring. Även om man beaktar havets storhet finns det något ännu större i människan, vill Malinovski göra oss uppmärksam på. Detsamma gäller för Eva Ribichs senare dikter, som jag skrev om i går. Det må vara att havet är stort, men större ändå är våra känslor.

Så kan känslorna lekas fram när denna piggt skrivande poet gör sin egen variant av Iggy Pops ”I Wanna Be Your Dog”:

                      Hvis jeg var en sæl, ville jeg smutte
                      mellem dine ben og trykke min snude
                      ind i dit bløde mørke. Hivs jeg var en haj,
                      ville jeg flå i din brystkasse og rive ind
                      gennem dine ribben til dit hjerte.
                      Hvis jeg var en sild, ville jeg glide blankt
                      langs dine lænder og din ryg. I dit farvand
                      bliver jeg en sikker lille sæl, en frygtelig haj
                      og en sild, som er ligeglad med det hele

Det är skrivet på den mest gungande av danska idiom, och det vill inte säga lite. Malinovskis språk manar fram en gungande rytm, och det är synnerligen lämpligt, då det utspelar sig på ett gungande hav. Här böljar språket. Hon skriver ifrågasättande och polemisk dikt, i ett röstläge som kunde kallas passivt ursinnig. Det är lite lekfullt, lite bitskt, lite kategoriskt (lite danskt, höll jag på att säga). Det vill säga: Malinovski skräder inte orden, det är uppiggande, det är rytmiskt, det är skrivet i ett flöde som fortsätter, som griper tag i nästa strof, som varieras och upprepas i lika hög grad.

Nina Malinovski debuterade under den första danska poesiboomen kring 1980, och har växlat mellan främst poesi och dramatik, men det här är hennes första bok med nytt material sedan 2006. Nu är hon desto mer företagsam, och har fyra böcker på gång bara i år och nästa, däribland en ungdomsbok och en bok om sin far Ivan Malinovski. Det är en välkommen återkomst för en spännande och originell poetisk stämma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar