Fåglarna, Aylin Bloch Boynukisa, Dockhaveri & Rosenlarv

Det är sällsynt med genuint udda svenska författare, men dit hörde definitivt Aylin Bloch Boynukisa. Fast: udda? Egentligen är det ju bara frågan om perspektiv, att man ser på världen och verkligheten på olika sätt, och det du kallar för realism är för mig magi, och vice versa. Det jag menar: här rör det sig om ett skrivande som tillvaratar tillvarons mest dunkelsköna aspekter, som härbärgerar både löften och hot.

Som hon skriver i sin sista bok Fåglarna, som nyligen utkom i samarbete mellan queerförlagen Dockhaveri och Rosenlarv: ”Det bor något i mig, något lurvigt och farligt och som är än mörkare än det som är på utsidan. Emellanåt vaknar det och spanar ut, morrar och gläfser, rycker i ett ögonlock, en hand, en fot.” Här handlar det om allt det fördolda som måste ut, om vår innersta potential, alla dolda talanger (och faror).

Så blev den ofullbordade Fåglarna hennes sista bok, efter debuten med Flickorganens genealogi, och mästerverket Min käft är fylld av tänder och tid, som utkom samma år som hon dog 2013. Denna sista halvfärdiga roman baseras till viss del på Hitchcocks film Fåglarna, men det är ett skrivande som går på tvären mot förlagan. Så blir det bara ytligt en berättelse om blondiner och fågelattacker, och i stället en skräcksaga om den mörka skönheten, läraren Annie H, och Flickebarnet och Barbie. Här finns en Alfred (H), men han är mest i vägen, med sin besatthet av blondhet och blod.

Flickebarnet växer upp i denna version av uppväxtromanen, och blir Cathy med K, alltså Kathy – ibland Kathy med C, men jag läser det som att detta C finns i efternamnet, att hon är författaren Kathy Acker, som liksom beskrivningen i boken kallas litterär terrorist. Det är en subversiv saga Block Boynukisa skrivit, nyttjande den vimmelkantiga poetik hon excellerat i med sina två tidigare böcker.

Det är skrivet i de korta meningar som mindre nogräknade kritiker ser som en svaghet. Det behöver inte vara så. Här skapas en tuktad rytm som samspelar med innehållet, och ger det en foglig inramning. Sinnena är aktiverade när vi följer Annie H:s analyser av tillvaron, när hon räknar ned inför sin egen utplåning. Man kunde säga: hon bidar, tillsammans med döden. Och: ”När blåsten blåser, blåser jag”, som det så suggestivt och oroväckande heter.

Det handlar om olyckor, men också om glädjen i att befinna sig mitt i det som existerar, i det som lever, och att skynda sig – skynda sig att ta tillvara på det storslagna. Då ursäktas en del slarv, en del bristande fokus och en del rastlöshet, då det sammantaget bidrar till det akuta innehållet. Då blir det en berättelse om det oåterkalleliga, om det som bara kan röra sig framåt och vidare, i trots mot all stagnation.

    För det är bra, tack vare att oavsett den bild av verkligheten som målas upp kan uppfattas som skev eller förvrängd eller bara orealistisk, så förblir det en äkta vision. Så blir Bloch Boynukisa osviklig i sitt sätt att förmedla sin verklighet, och gör det på ett helt övertygande sätt. För två hundra år sedan slog John Keats samman de urgamla trätobröderna sanning och skönhet – vetenskap och konst, etc – i sin dikt ”Ode on a Grecian Urn”: ”Beauty is truth, truth beauty,—that is all / Ye know on earth, and all ye need to know.” Så kan också den här boken läsas, som att det är bra och vackert helt enkelt för att det är sant.

Risken som gurlesken kan ha, att det blir schematiskt och dogmatiskt, undviks skickligt, för att Bloch Boynukiusa skriver så piggt och spralligt, ja så frihetsbejakande, kunde man säga. Där rör sig berättelsen mellan olika fiktiva plan, och landar även i essäliknande partier om migration, knyckta från wikipedia. Det som framhävs är flykten, hur nödvändig den är, som metafor och som konkret verklighet. Att det är oredigerat förstärker bara känslan att det är så av nödvändighet, med texten som ger intryck av att ha rivits sönder och lämnats i strimlor. Här blir huvudpersonens vuxenblivande en blandning av sött och syra.

Eftersom svensk litteratur råder skriande brist på riktigt fantasidrypande böcker instämmer jag i Aase Bergs lovord från recensionen i DN: Aylin Bloch Boynukisa borde nämnas i samma andetag som andra för tidigt döda, som Mare Kandre och Ola Julén. Så häpnadsväckande bra är det här faktiskt, och en lämplig påminnelse om att de ansvariga förlagen – Rosenlarv och Dockhaveri, där författaren mest huserade – är så oerhört viktiga tillskott för att vi ska ha en så levande litteratur. Att författaren är död är en stor förlust.