Åtskilligt har
skrivits om de tre irländska nationalklenoderna Oscar Wilde, W.B. Yeats och
James Joyce. Även deras familjerelationer har varit fokus för många senkomna
biografiers intresse. Romanförfattaren Colm Tóibín, själv irländsk, har ändå
gett sig i lag med just de här tre obestridliga centralfigurerna i den
irländska litteraturen – för att inte säga världslitteraturen. Och han gör det
med boken Mad, Bad, Dangerous to Know,
som alltså fokuserar på författarnas respektive fäder.
Titeln är förstås
en anspelning på Lady Caroline Lambs ord efter att ha mött Lord Byron för
första gången. Jag måste erkänna att jag läste fel första gången, eller om det
var Joyces ordvitsande spöke som vägledde mig: Mad, Dad, Dangerous to Know …
Att läsa den här
boken ger en påminnelse om det gamla skämtet att irländare har ett sjätte sinne
– nämligen minnet. Tóibín inleder med
att vandra i Dublin, och peka ut ställen med litterär anstrykning, där
förvånande mycket av hemsökta platser inte har rivits av riskkapitalisterna. Skulle
man ge den här boken en kort sammanfattning kunde den lyda: om skapande söner
som fullbordar sina fäders kaotiska intentioner. I synnerhet Yeats far var
oförmögen att avsluta sina målningar.
Det är skrivet i
kronologisk ordning, från den äldste Oscar Wilde (f 1854), via W.B. Yeats (f
1865) till James Joyce (f 1882). Fast nu handlar det om deras fäder? Mnja, det
blir ju – i synnerhet i Oscar Wildes fall – också en bok om de mer berömda
sönerna. Infallsvinkeln till kapitlet om de två Wilde är raffinerat. Colm
Tóibín befinner sig inlåst i cell C.3.3. i Reading-fängelset, alltså där Wilde
avtjänade sitt fängelsestraff för ”gross indecency”. Det är en
oktobereftermiddag 2016, och han högläser De
Profundis för nyfikna besökare som kan kika in genom en lucka.
Tóibín skriver fint
om denna kanske litteraturhistoriens finaste verk, alltså det brev Wilde skrev
till sin svekfulle älskare Lord Alfred Douglas: ”It was created for the world
to read and composed for the eyes of one man and written to satisfy the
prisoner himself, sometimes all at the same time. It is a great guilty
soliloquy about love and treachery, about despair and darkness. It is also
often wise and filled with sorrowful, eloquent melancholy.”
Sant, förstås, men
vad har det med pappan, William Wilde, att göra? En hel del, faktiskt, även om
han knappt nämns i brevet. Om det tidigare mer har handlat om Oscars mamma, den
färgstarka Jane, hon som publicerade dikter under namnet Speranza, får vi här
chansen att stifta bekantskap med en minst lika färgstark och excentrisk karaktär.
Han var berömd ögon- och öronläkare, och behandlade bland annat en svensk prins
som sedermera skulle bli kung Oscar II – om det var denna episod som ledde till
att hans andra son fick namnet Oscar låter jag vara osagt (varför låta
sanningen ofreda en god historia?).
Han umgicks med
författare som Sheridan Le Fanu, som skrev den lesbiska vampyrnovellen
”Carmilla”, och Bram Stoker, som skrev den homoerotiska vampyrromanen Dracula.
William Wilde var också själv författare till ett ansenligt antal verk, bland
annat en bok om Jonathan Swift. Kort sagt, en hypokondrisk, depremierad
arbetsnarkoman som bedövade sig med alkohol. Han adlades för sina insatser i
att reformera den irländska sjukvården.
Pikant nog hamnade
han i en rättegång, som företar slående likheter med den rättsprocess som
inleddes mot sonen Oscar. Båda angreps när deras berömmelse befann sig i zenit.
I båda fallen var det frågan om förtalsanklagelser. I faderns fall var det en
kvinna som anklagat honom för att ha sövt henne med kloroform för att sedan
våldta henne. Även om båda dömdes finns skillnaderna i utfallet efteråt, där
pappans liv i stort sett fortsatte som vanligt, och hustrun kunde lättsamt
informera att han hade fler patienter än innan, medan sonen fick sitt liv
förkortat och dog bara ett par år efter frigivningen. Men själva det faktum att
fadern hamnade i rättsprocessen kan ha bidragit till Oscars trotsiga
inställning till sin egen process – han växte upp i en atmosfär som präglades
av pappans rättsfall och den rebelliska inställningen till rätt och fel, lag
och rättvisa.
Pappan till W.B.
Yeats ägnar Tóibín störst utrymme åt, och i synnerhet hans emigration på
ålderns höst till New York, där han skulle leva sina sista femton år, utan att
återse Irland. Kapitlet handlar mest om hans oförmåga att avsluta sitt sista
självporträtt (efter sju års arbete säger han att han för tillfället ”håller på
att måla händerna”). Och det är det oavslutade som blir hans signaturmelodi.
Förgäves försökte han försörja sig som konstnär, och man kan bara ana
frustrationen och bitterheten när sonen Jack blev en framgångsrik konstnär som
vuxen. W.B. Yeats ger en god karakteristik av faderns metod i ofullbordande i
beskrivningen av en landskapsmålning: ”He began it in spring and painted all
through the year, the picture changing with the seasons, and gave it up
unfinished when he had painted the snow on the heath-covered banks.”
Tóibín skriver om
John B. Yeats blick, som återfinns i de efterlämnade skisserna. Det är också
ett begrepp som tar sig in i sonens poesi, med flertalet referenser från
dikterna. Det bråkades en del mellan fadern J.B. och den allt mer berömda sonen
W.B., men bland konflikterna finns också vänskap. Fadern lånar pengar av sonen.
Han framstår här som en fyndig och intelligent men hjälplös människa. Åren i
New York återgav honom en slags ålderdomens vitalitet, något som ju sonen W.B.
skulle skriva mycket om i sin sena poesi.
Det citeras flitigt
ur de kärleksbrev fadern skrev till en kvinna på Irland. Denna kvinna Rosa
Butts var märkligt nog dotter till Isaac Butts, som en gång i tiden agerade
advokat åt den kvinna som stämde Oscar Wildes far i rättegången. Så finns det
flera kopplingar mellan de tre författarna och deras fäder: John B. Yeats
träffade till exempel en ung James Joyce i Dublin en gång, och sonen W.B. Yeats
skulle ge finansiellt stöd till både Oscar Wilde och James Joyce.
Om kapitlet om
Wilde mer handlar om sonen än om fadern är relationen annorlunda i kapitlet om
Yeats. Här hamnar fadern verkligen i fokus, och framstår som en stor gåta, som
något som inte kan lösas i ett relativt kort bokkapitel. (Tóibín skrev om Yeats
pappa redan i essäsamlingen New Ways To Kill Your Mother, som kom för några år sedan.) Kapitlet om Joyce befinner
sig någonstans mittemellan.
James Joyces pappa
var pratkvarn, fyllbult och våldsverkare, som en gång försökte strypa sin
hustru men övermannades av barnen. Med Tóibíns lakoniska summering: ”It would
be easy then to consign John Stanislaus Joyce to the position of one of the
worst Irish husbands and worst Irish fathers in recorded history.” De levde ett
kringflackande liv på grund av faderns oförmåga att bli kvar på sina jobb, och
familjen med nio barn hade under en period av elva år nio olika adresser. Vad
sonen, den berömde författaren till Ulysses,
fick i arv var humorn, historieberättandet och sångrösten.
Frågan är då om
sonen James lyckades frigöra sig. Ja, menar Tóibín, och det i högre grad än den
yngre sonen Stanislaus, som i flera böcker skrivit om sitt fadershat. Det kan
ha fungerat frigörande för W.B. Yeats att ha sin far på behörigt avstånd i USA,
och som bekant valde ju James Joyce att själv gå i exil. Han skulle inte heller
återse sin far.
I främst novellen
”De döda” och i partier från både ur-versionen av Ett porträtt av konstnären som ung, den som går under namnet Stephen Hero, och från Ulysses finns fadern närvarande i
anekdoter. Här blir han mindre kategoriskt ondskefull än i den yngre sonens
version. Vad som då framgår är hur beroende författaren varit av fadern, om än
mestadels motvilligt, och mer än så motstridigt. Det är vanskligt att göra en
så uttalat självbiografisk läsning, något Tóibín även i tidigare böcker varit
inne på, och slutsatserna tenderar att bli sköra. Till hans fördel nyanseras
tolkningarna och blir ändå övertygande.
Liksom tidigare har
Tóibín en skarp, kritisk blick, och han skriver makligt men aldrig avmätt. Det
är resonerande, utan de stora gesterna (bland hans tidigare non-fiction vill
jag rekommendera en väldigt fin bok om Elizabeth Bishop). Han är något så
enkelt som en stilist av rang, och då behöver man inte bekymra sig över
fyrverkerier eller storslagna poser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.